Читать книгу Grannens Lögn - Блейк Пирс - Страница 7

På grund av den start hon hade fått i livet - med en död mamma, en fängslad pappa och överbeskyddande morföräldrar - föredrog Chloe Fine att göra saker och ting för sig själv. Folk brukade säga att hon var extremt introvert och det hade hon ingenting emot. Det var hennes karaktär som hade hjälpt henne att få utmärkta betyg i skolan och det hade hjälpt henne att göra väldigt bra ifrån sig hela vägen fram till FBI-akademin.

Men det var också samma karaktärsdrag som hade fått henne att flytta till sin nya lägenhet utan någon hjälp. Visst, hon hade kunnat använda sig av en flyttfirma, men hennes morföräldrar hade lärt henne att vara sparsam. Och eftersom hon hade starka armar, en stark rygg och en envis personlighet, hade hon beslutat sig för att flytta helt på egen hand. Hon hade trots allt bara två tunga möbler. Allting annat skulle vara enkelt att flytta.

Det visade sig vara helt fel när det äntligen var dags att släpa upp byrån för alla trapporna - med hjälp av en liten släpvagn, spärrband och, tack och lov, en vid trappuppgång, som ledde till hennes lägenhet på andra våningen. Ja, hon lyckades få in den, men hon var ganska säker på att hon hade skadat sig på minst ett par ställen.

Hon sparade byrån till sist, eftersom hon visste att den skulle vara värst. Hon hade åtminstone planerat i förväg genom att bara packa halvtunga kartonger, för att underlätta för sig själv. Hon hade kunnat ringa Danielle som säkert hade ställt upp, men Chloe tyckte inte om att be familjemedlemmar om hjälp.

Chloe trängde sig förbi några kartonger med böcker och anteckningsblock och slängde sig ner i en fåtölj hon hade haft sedan första året på gymnasiet. Tanken på att ha Danielle med sig i lägenheten och att få hjälp med att arrangera allting var riktigt lockande. Det hade inte varit lika anspänt mellan dem, sedan de hade avslöjat vad som egentligen hade hänt med deras föräldrar när de var små. Men de var båda plågade av vad deras pappa hade gjort och hans fruktansvärda hemligheter. Chloe kände att de båda hade sitt eget sätt att hantera allting på - och de visste att deras åsikter var vitt åtskilda - även om de inte hade pratat om det. Det var nästan som om de kunde läsa varandras tankar, på det där sättet som bara syskon kan.

Någonting hon aldrig hade vågat berätta för Danielle var hur mycket hon saknade deras pappa. Danielle hade mer eller mindre alltid hatat honom, ända sedan han blev fängslad. Men Chloe hade alltid saknat en fadersfigur i sitt liv. Hon hade varit den som aldrig hade velat sluta hoppas att polisen kanske hade gjort ett misstag - hennes känsla hade varit att det inte kunde varit han som dödade deras mamma.

Och hennes hoppfullhet hade resulterat i det lilla äventyret de hade haft tillsammans, som hade slutat med att Ruthanne Carwile hade blivit gripen för mordet på hennes mamma, och Aiden Fine hade fått ett reducerat straff. Men trots alla nya hemligheter som hade kommit upp till ytan, hade Chloe börjat sakna honom ännu mer. Och hon visste att Danielle skulle tycka att det var förfärligt och kanske till och med masochistiskt, på något vis.

Men nu när hon hade lyckats flytta in till sitt nya hem, även om det hade varit lite motigt, så ville hon ringa Danielle och bjuda över henne, så att de kunde fira. Det var bara en liten tvårummare i området Mount Pleasant, som låg i Washington DC - litet, nästan för dyrt, men exakt vad hon hade varit ute efter. Det hade gått två månader sedan de hade umgåtts - vilket verkade konstigt, med tanke på allting de nyligen hade gått igenom tillsammans. De hade pratat i telefon några gånger och det hade varit ganska trevligt, men det hade också varit väldigt ytligt. Chloe var inte bra på ytlighet.

Vafan, tänkte hon, och sträckte sig efter mobilen. Det kunde väl inte skada?

När hon tryckte fram Danielles nummer, insåg hon hur det egentligen låg till. Visst, det hade bara gått två månader sedan allting hade hänt, men de var som nya människor nu. Danielle hade börjat ta tag i sitt liv. Hon hade ett jobb som skulle kunna generera en ganska bra lön i sinom tid - som bartender och biträdande chef på en lyxigare bar i Reston, Virginia. Chloe försökte fortfarande vänja sig vid att vara singel från att nyligen ha varit förlovad. Hon hade till och med glömt bort hur man gör för att hitta en dejt.

Du kan inte tvinga fram något såhär, tänkte hon för sig själv. Speciellt inte när det gäller Danielle.

Även om hon kände sig lite splittrad, så ringde hon sin syster ändå. Hon var övertygad om att hon skulle komma till röstbrevlådan. Så när Danielle svarade med hurtig röst redan efter två ringsignaler, tog det ett ögonblick för Chloe att vakna till.

“Hej, Danielle.”

“Chloe, hur är det?” frågade hon. Det var så konstigt att höra Danielle låta så glad i telefonen.

“Ganska bra. Jag flyttade in i lägenheten idag. Jag tänkte på hur kul det vore att fira med att bjuda över dig på en flaska vin och riktigt onyttig mat. Men sedan kom jag på att du har ett nytt jobb.”

“Javisst, man stretar på”, sa Danielle med ett skratt.

“Gillar du det?”

“Chloe, jag älskar det. Jag menar, visst, jag har bara varit här i tre veckor men det är som gjort för mig. Jag vet att det bara är ett bartenderjobb men...”

“Tja, du väl biträdande chef också, eller hur?”

“Ja. Det ansvaret skrämmer mig fortfarande.”

“Vad kul att du gillar det.”

“Visst. Hur är det med dig då? Hur är lägenheten? Gick flytten bra?”

Hon ville inte berätta för Danielle att hon hade flyttat in helt själv, så hon gav henne ett kortfattat svar - vilket hon hatade att göra. “Inte så farligt. Jag måste fortfarande packa upp, men det är skönt att vara inflyttad, förstår du vad menar?”

“Ja, men jag måste absolut komma över snart, så vi kan fira med vin och flottig mat. Hur är det med allting annat?”

“Ärligt?”

Danielle var tyst en liten stund innan hon svarade med ett: “Ojdå.”

“Jag har tänkt en del på pappa. Jag har funderat på att besöka honom.”

“Och varför i allsin dar skulle du göra det?”

“Jag önskar att jag hade ett bra svar”, sa Chloe. “Efter allt som har hänt känns det bara som att jag måste göra det. Jag vill bara försöka förstå.”

“Men Gud, Chloe. Låt det vara. Ska inte ditt nya jobb hålla dig upptagen med andra brott som måste lösas? Och jag som trodde att jag var den som inte kunde släppa det förflutna.”

“Varför blir du så upprörd?” frågade Chloe. “Om jag besöker honom...”

“För att det känns som att vi redan har slösat bort för stor del av våra liv på honom. Och jag vet att om du besöker honom, kommer någon av er att börja prata om mig och jag vill helst inte det. Jag vill inte ha med honom att göra, Chloe. Och jag önskar att du kände likadant.”

Ja, det önskar jag med, tänkte Chloe tyst för sig själv.

“Chloe, jag älskar dig, men om du vill prata mer om honom då lägger jag på.”

“Hur ser ditt schema ut på jobbet?” frågade Chloe.

“Varje kväll den här veckan, förutom lördag.”

“Jag kanske kommer förbi på fredag eftermiddag. Då förväntar jag mig att du bjuder på vad det nu är för drink som är din specialitet.”

“Då kan du inte köra hem”, sa Danielle.

“Ok.”

“Själv då? När börjar ditt nya jobb?”

“Imorgon bitti, faktiskt.”

“Mitt i veckan?” frågade Danielle.

“Det är som en orienteringsgrej. Mestadels möten och sådant den första dagen eller så.”

“Jag är glad för din skull”, sa Danielle. “Jag vet hur hårt du har jobbat för det här.”

Det var fint att höra Danielle tala så väl om hennes arbete. Inte bara det, men hon låtsades till och med vara intresserad av det.

Det uppstod en påtaglig tystnad mellan dem, som äntligen avbröts med att Danielle sa någonting som var väldigt olikt henne. “Var försiktig, Chloe. Med jobbet... med pappa... med allt det där.”

“Det ska jag”, sa Chloe, väldigt förvånad över kommentaren.

Danielle avslutade samtalet och Chloe såg sig omkring i den nya lägenheten. Det var svårt att få en känsla för stället på grund av röran, men hon kände sig redan hemma.

Inget får mig att känna mig så hemma som en underlig konversation med Danielle, tänkte hon frånvarande.

Sakta sträckte hon på ryggen och reste sig upp ur fåtöljen. Chloe gick fram till kartongen som stod närmast henne. Hon började packa upp och tänkte på hur hennes liv skulle se ut om hon inte kunde lära sig hur man fixar trasiga relationer. För när det gällde nära relationer, hade hon inte gjort så bra ifrån sig med varken sin syster, sin far eller sin före detta fästman, Steven.

Samtidigt som hon kom att tänka på Steven, hittade hon några inramade foton längst ner i kartongen. Det var totalt tre foton av henne och Steven; två var från när de just hade träffats, när de bara dejtade varandra. Men det tredje fotot hade tagits efter han hade friat till henne... efter hon hade sagt ja och nästan började gråta.

Hon samlade ihop bilderna och ställde dem på köksbänken. Hon rotade runt och hittade en papperskorg på andra sidan av rummet, bredvid madrassen. Hon tog med sig de inramade fotografierna och slängde dem i papperskorgen. Det kändes lite för bra när glaset i ramarna krossades i fallet.

Det var enkelt, tänkte hon. Det ska bli skönt att lämna det fiaskot bakom sig. Så, varför kan du inte släppa det här med pappa lika enkelt?

Hon hade inget svar på den frågan. Och det som skrämde henne allra mest var att det kändes som att hon bara kunde hitta svaret genom att prata med honom.

Med dessa tankar i huvudet kändes lägenheten tommare än tidigare och Chloe kände sig otroligt ensam. Bara tanken på det fick henne att gå till kylskåpet och öppna sex-packet hon hade köpt tidigare samma dag. Hon öppnade en flaska, lite orolig över hur otroligt gott den första klunken smakade.

Hon gjorde sitt bästa för att aktivera sig själv den eftermiddagen och långt in på kvällen; inte genom att packa upp, utan istället valde hon att gå igenom alla kartonger noggrant, en i taget, och bestämma vad hon verkligen behövde. Debatt-trofén från gymnasiet åkte ner i soporna. cd:n med Fiona Apple, som hon hade lyssnat på när hon förlorade sin oskuld första året på gymnasiet, behöll hon.

Alla bilder av hennes pappa åkte ner i soporna. Först gjorde det lite ont att slänga dem, men när hon var inne på sin fjärde öl, gick det lite lättare.

Hon gick igenom två kartonger... och hade säkert gått igenom minst en till om hon inte hade gått fram till kylen och sett att hon på något vis hade lyckats dricka upp hela sex-packet. Hon kollade på ugnsklockan och flämtade till lite när hon såg hur mycket den var.

Klockan var 00:45 på natten. Nu kommer jag verkligen vara utvilad första dagen på jobbet, tänkte hon.

Men det värsta var att hon kände sig mer upprörd över att ölen hade tagit slut, än att hon inte skulle vakna pigg och fräsch första dagen på FBI. Hon borstade tänderna och kastade sig i sängen. Rummet snurrade lite och plötsligt insåg hon att det hon egentligen hade försökt göra hela kvällen var att radera alla minnen av sin pappa, och därmed sin koppling till honom.