Читать книгу Lockad - Блейк Пирс - Страница 10

Riley knackade på dörren till Aprils sovrum. Det var lunchtid, och det var dags att väcka dottern. Men svaret hon fick var inte det hon hoppats på.

Allt som hördes inifrån rummet var ett lågt och surt “Vad vill du?”

“Ska du sova bort hela dagen?” frågade Riley.

“Jag är vaken. Jag kommer ner strax”.

Riley suckade och gick ner igen. Hon önskade att Gabriela var här, men hon tog alltid ledigt på söndagar.

Riley satte sig på soffan. April hade varit sur och förbehållsam hela gårdagen. Riley visste inte hur hon skulle lätta på stämningen mellan dem, och hon hade blivit lättad när April gick på en Halloween-fest på kvällen. Riley hade inte behövt oroa sig eftersom festen var hemma hos en kompis bara något kvarter bort. I alla fall inte förrän klockan var ett på natten och hennes dotter fortfarande inte var hemma.

Som tur var hade April dykt upp innan Riley hade gett sig av för att leta. Men April hade gått rakt upp och lagt sig utan att säga ett ord till sin mamma. Och än så länge så verkade hon inte ha någon lust att börja kommunicera.

Riley var glad att att hon var hemma för att kunna börja reda ut vad det var som var fel. Hon hade inte gett sig in i det nya fallet, och hon hade fortfarande delade meningar om det. Bill fortsatte att rapportera till henne, så hon visste att Bill och Lucy under gårdagen hade börjat undersöka Meara Keagans försvinnande. De hade intervjuat familjen som Meara arbetade för och även hennes grannar i hyreshuset. De hade inte hittat några ledtrådar.

Idag skulle Lucy leda sökandet, koordinera en massa agenter som delade ut flygblad med en bild på Meara. Under tiden så väntade Bill otåligt på att Riley skulle bestämma sig för att ta fallet eller inte.

Men hon var inte tvungen att bestämma sig direkt. Alla på Quantico förstod att Riley inte skulle vara tillgänglig imorgon. En av de första mördarna hon någonsin satt dit skulle ha frigivningsförhör i Maryland. Att inte vittna i det förhöret var otänkbart.

Medan Riley satt och tänkte på sina valmöjligheter så kom April nedför trappan, fullt påklädd. Hon rusade in i köket utan att ens titta på sin mamma. Riley reste sig och gick efter henne.

“Vad finns det att äta?” frågade April och tittade i kylskåpet.

“Jag kan laga frukost åt dig”, sa Riley.

“Behövs inte, jag hittar något”.

April tog fram en bit ost och stängde kylen. Vid köksbänken så skar hon en bit ost och slog upp en kopp kaffe. Hon hällde i kaffegrädde och socker och satte sig vid köksbordet och började nafsa i sig osten.

Riley satte sig bredvid April.

“Hur var festen?” frågade Riley.

“Den var okej”.

“Du kom hem ganska sent”.

“Nä, det gjorde jag inte”.

Riley bestämde sig för att inte börja bråka. Kanske så är klockan ett inte så sent för femtonåringar nuförtiden. Vad visste hon?

“Crystal berättade att du har en pojkvän”, sa Riley.

“Ja”, sa April och sippade på kaffet.

“Vad heter han?”

“Joel”.

Efter en kort tystnad så frågade Riley, “Hur gammal är han?”

“Jag vet inte”.

Riley kände hur ilskan och oron började bubbla i halsen.

“Hur gammal är han?” upprepade Riley.

“Femton, okej? samma som jag”.

Riley var säker på att April ljög.

“Jag skulle vilja träffa honom”, sa Riley.

April himlade med ögonen. “Herregud mamma. När växte du upp? På femtiotalet eller något?”

Riley kände sig förnärmad.

“Jag tycker inte att det är orimligt”, sa Riley. “Ta med honom hit någon gång så jag får träffa honom”.

April satte ifrån sig kaffekoppen med sådan kraft att hon spillde lite på bordet.

“Varför ska du kontrollera mig hela tiden?” fräste hon.

“Jag försöker inte kontrollera dig. Jag vill bara träffa din pojkvän”.

April satt bara och stirrade surt ner i kaffet en stund. Sen reste hon sig plötsligt och rusade ut ur köket.

“April!” ropade Riley.

Riley följde April genom huset. April gick till ytterdörren och tog sin väska som hängde på hatthyllan.

“Vart ska du?” sa Riley.

April svarade inte. Hon öppnade dörren, gick ut, och drämde igen den efter sig.

Riley stod helt förstummad en stund. Hon var säker på att April skulle komma tillbaka direkt.

Hon väntade en hel minut. Sen gick hon till dörren, öppnade den och tittade åt båda hållen längs gatan. Hon kunde inte se April någonstans.

Riley var mycket besviken. Hon undrade hur det kunnat bli så här. Hon hade haft det svårt med April förr. Men när hon, April, och Gabriela hade flyttat till radhuset i somras så hade April varit väldigt lycklig. Hon hade blivit vän med Crystal och allt hade varit bra när hon började skolan i september.

Men nu, bara två månader senare, så hade April gått från att vara en glad tonåring, tillbaka till att vara en surmulen sådan. Hade hennes PTSD kommit tillbaka? April hade till en början inte känt effekterna av hennes fångenskap hos Peterson, men de hade kommit senare. Hon hade gått till en bra terapeut och verkade ta itu med problemen på ett bra sätt.

Riley stod kvar i dörren när hon tog fram telefonen och skrev till April.

Kom tillbaka. Genast.

Meddelandet var markerat som “levererat”. Riley väntade. Inget hände. Hade April glömt telefonen hemma? Nej, det var omöjligt. April hade tagit väskan när hon gick och hon gick aldrig någonstans utan sin telefon.

Riley tittade om och om igen på sin telefon. Meddelandet var fortfarande markerat som “levererat”, inte “läst”. Var det bara så att April ignorerade henne?

Men då kom Riley plötsligt på vart April hade gått. Hon tog en nyckel från ett bord nära dörren och klev ut på den lilla verandan. Hon gick nedför trappan och över gräsmattan, bort till huset bredvid, där Blaine och Crystal bodde. Hon ringde på dörrklockan medan hon stirrade på telefonen.

När Blaine öppnade dörren och fick syn på henne så log han glatt.

“Nämen!” sa han. “Vilken trevlig överraskning. Vad gör du här?”

Riley stammade lite genant.

“Jag undrar om… Är April här? Med Crystal?”

“Nej”, sa han. “Crystal är inte heller här. Hon sa att hon skulle gå till cafét. Du vet det där borta”.

Blaine rynkade bekymrat på pannan.

“Vad är det?” frågade han. “Är det något på gång?”

Riley suckade. “Vi har bråkat”, sa hon. “Hon rusade ut. Jag hoppades på att hon hade gått hem till er. Jag tror att hon ignorerar mitt meddelande”.

“Kom in”, sa Blaine.

Riley följde efter honom in i vardagsrummet. De satte sig på soffan.

“Jag vet inte vad det är med henne”, sa Riley. “Jag vet inte vad det är som händer mellan oss”.

Blaine log vemodigt.

“Jag vet hur det känns”, sa han.

Riley var häpen.

“Gör du?” frågade hon. “Det verkar alltid som att du och Crystal kommer så bra överens”.

“För det mesta, visst. Men nu när hon är tonåring så kan det bli lite knackigt ibland”.

Blaine tittade sympatiskt på Riley en stund.

“Låt mig gissa”, sa han. “Det har med en pojkvän att göra”.

“Tydligen”, sa Riley. “Hon vägrar att berätta något om honom. Och hon tänker inte låta mig träffa honom”.

Blaine skakade på huvudet.

“De är båda i den där åldern”, sa han. “Att ha en pojkvän är en fråga om liv och död. Crystal har ingen än, vilket passar mig utmärkt, men hon tycker inte likadant. Hon är helt desperat”.

“Jag var nog likadan i den åldern”, sa Riley.

Blaine skrattade lite. “Tro mig, när jag var femton så var tjejer allt jag tänkte på. Vill du ha lite kaffe?”

“Ja, tack. Svart blir bra”.

Blaine gick ut i köket. Riley såg sig om och noterade återigen hur väldekorerat huset var. Blaine hade perfekt smak.

Blaine kom tillbaka med två koppar kaffe. Riley tog en slurk. Det var jättegott.

“Alltså, jag hade inte en aning om vad det skulle innebära att vara mamma”, sa hon. “Och det gjorde väl inte saken bättre att jag var alldeles för ung för det”.

“Hur gammal var du?”

“Tjugofyra”.

Blaine kastade tillbaka huvudet och skrattade.

“Jag var yngre. Gifte mig vid tjugoett. Jag tyckte att Phoebe var den vackraste flickan jag någonsin sett. Sexig som fan. Jag tänkte inte riktigt på att hon var bipolär och drack mycket”.

Riley blev allt mer intresserad. Hon visste att Blaine var skild, men inte mycket mer än så. Det verkade som om hon och Blaine hade misstag från ungdomen gemensamt. Fysisk attraktion hade gjort det svårt för dem att se saker och ting som de verkligen var.

“Hur länge var du gift?” frågade Riley.

“Ungefär nio år. Vi borde ha skilt oss tidigare. Jag borde ha skilt mig tidigare. Men jag trodde att jag kunde rädda henne. Det var dumt av mig. Vi fick Crystal när Phoebe var tjugoett och jag var tjugotvå och fortfarande gick i kockskolan. Vi var för fattiga och för omogna. Vårt nästa barn var dödfött och Phoebe hämtade sig aldrig. Hon tog till flaskan. Hon började uppträda illa”.

Blaines blick såg mer avlägsen ut nu. Riley kände på sig att han återupplevde hemska minnen som han inte ville prata om.

“När vi fick April så låg jag i träning för att bli FBI-agent”, sa hon. “Ryan ville att jag skulle lägga det åt sidan, men det kunde jag inte. Han var fast besluten att bli en framgångsrik advokat. Nåja, vi fick båda karriärerna vi ville ha. Men vi hade ingenting gemensamt i längden. Vi hade inte grunden för ett äktenskap”.

Riley blev tyst och Blaine tittade sympatiskt på henne. Hon kände sig lättad att hon kunde prata om allt det här med en annan vuxen människa. Hon märkte att det nästan var omöjligt att inte känna sig bekväm när man var med Blaine. Det kändes som om hon kunde prata med honom om precis vad som helst.

“Blaine, jag är så kluven”, sa hon. “De behöver mig verkligen på ett viktigt fall. Men saker och ting är katastrof på hemmafronten. Det känns som om jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid med April”.

Blaine log.

“Jaså. Det klassiska jobb-eller-familj dilemmat. Det känner jag till väl. Tro mig, att äga en restaurang är väldigt tidskrävande. Att få tid över till Crystal är svårt”.

Riley tittade in i Blaines snälla, blå ögon.

“Hur hittar man balans?” frågade hon.

Blaine ryckte lite på axlarna.

“Det gör man inte”, sa han. “Det finns inte tillräckligt med tid för allting. Men det finns ingen mening med att straffa sig själv för att man inte klarar av det omöjliga. Tro mig, att ge upp karriären är ingen lösning. Jag menar, Phoebe försökte sig på att vara hemmafru. Det var en av orsakerna att hon blev tokig. Det är bara att acceptera det”.

Riley log. Det lät som en underbar idé—bara acceptera det. Det kanske hon skulle kunna göra. Det verkade möjligt.

Hon sträckte sig fram och rörde Blaines hand. Han tog hennes hand och kramade den. Riley kände en härlig spänning mellan dem. För en stund så tänkte hon att hon kanske skulle kunna stanna med Blaine ett tag, nu när deras barn var upptagna någon annanstans. Kanske kunde hon…

Men när tankarna började ta form i hennes huvud, så kunde hon känna hur hon drog sig undan. Hon var inte redo att agera på de här nya känslorna.

Hon drog försiktigt undan sin hand.

“Tack”, sa hon. “Det är nog bäst att jag går hem. Så vitt jag vet så är April kanske redan tillbaka”.

De sa hejdå till varandra. Så fort hon klev utanför dörren så vibrerade hennes telefon. Det var från April.

Jag fick precis ditt meddelande. Jätteledsen att jag uppförde mig så. Jag är på cafét. Snart hemma.

Riley suckade. Hon hade ingen aning om vad hon skulle svara. Det verkade bäst att inte svara alls. Hon och April skulle ta ett allvarligt samtal lite senare.

Riley kom precis innanför dörren när hennes telefon vibrerade igen. Det var Ryan som ringde. Hennes ex var den sista människan på jorden hon ville prata med. Men hon visste att han skulle fortsätta att lämna meddelanden om hon inte pratade med honom nu. Hon svarade.

“Vad vill du, Ryan?” frågade hon surt.

“Passar det inte nu?”

Riley ville säga att det aldrig passar enligt henne. Men hon höll den tanken för sig själv.

“Det går väl nu”, sa hon.

“Jag tänkte komma och hälsa på dig och April”, sa han. “Jag skulle vilja prata med er”.

Riley höll tillbaka ett stön. “Jag skulle föredra om du inte gjorde det”.

“Jag tyckte du sa att det gick bra nu?”

Riley svarade inte. Detta var typiskt Ryan, försöka vrida hennes ord för att manipulera henne.

“Hur är det med April?” frågade Ryan.

Hon fnös till av skratt. Hon visste att han bara försökte få igång ett samtal.

“Vad snällt att du frågar”, sa Riley sarkastiskt. “Det är bra med henne”.

Det var givetvis en lögn. Men att dra in Ryan i det här skulle knappast hjälpa.

“Hördu, Riley…” Ryan blev tyst. “Jag har gjort så mycket fel”.

Det säger du inte, tänkte Riley. Men hon förblev tyst.

Efter en stund så sa Ryan, “Saker och ting har inte varit så bra för mig på sistone”.

Riley sa fortfarande ingenting.

“Nåja, jag ville bara veta att allt var bra med dig och April”.

Riley kunde knappt tro hur fräck han var.

“Det är bra med oss. Varför undrar du? Har en av dina nya flickvänner dumpat dig, Ryan? Eller är det problem på jobbet?”

“Vad du går hårt åt mig, Riley”.

Hon tyckte att hon inte kunde vara snällare. Hon förstod hela situationen. Ryan måste vara ensam just nu. Societetskvinnan som han flyttat ihop med efter skilsmässan måste ha lämnat honom, eller så hade någon nyare affär surnat.

Hon visste att Ryan inte klarade av att vara ensam. Han vände sig alltid till Riley och April som en sista utväg. Om hon lät honom komma tillbaka så skulle det bara vara tills han fick syn på en ny kvinna.

Riley sa, “Jag tycker du borde fixa förhållandet med din förra flickvän. Eller din förrförra. Jag vet inte hur många du har haft sedan vi skilde oss. Hur många, Ryan?”

Hon hörde hur han flämtade till. Riley hade helt klart haft rätt.

“Ryan, faktiskt så passar det inte just nu”.

Det var sanningen. Hon hade precis besökt en trevlig man som hon tyckte om. Varför förstöra det nu?

“När passar det då?” frågade Ryan.

“Jag vet inte”, sa Riley. “Jag hör av mig. Hejdå”.

Hon lade på. Hon hade gått fram och tillbaka medan hon pratade med Ryan. Hon satte sig ner och tog några djupa andetag för att lugna sig.

Sen skickade hon ett meddelande till April.

Bäst för dig att du kommer hem bums.

Det tog bara några sekunder innan svaret kom.

OK. Jag är på väg. Förlåt, mamma.

Riley suckade. Det verkade som om allt var bra med April nu. Det skulle nog hålla ett tag. Men någonting var fel.

Vad var det med henne?