Читать книгу Lockad - Блейк Пирс - Страница 9

Scratch satt på sin verandagunga och tittade på barnen som kom och gick i sina Halloweenkostymer. Han brukade tycka om att få besök av barn som leker bus eller godis. Men i år verkade det vara bitterljuvt.

Hur många av de här barnen kommer vara i livet om bara några veckor? undrade han.

Han suckade. Antagligen inga alls. Deadlinen började närma sig och det var ingen som uppmärksammade hans meddelanden.

Verandagungans kedjor gnisslade. Ett lätt, ljummet regn föll och Scratch hoppades att barnen inte skulle bli förkylda. Han hade en korg med godis i knät och han var ganska så generös. Det började bli sent och snart skulle det inte finnas fler barn.

I Scratch huvud så klagade morfar fortfarande, fast den gnälliga gubben hade dött för flera år sedan. Och det hade ingen betydelse att Scratch var vuxen nu, han blev aldrig fri från gubbens råd.

“Kolla på den där med mantel och svart plastmask”, sa morfar. “Kallar ni det för en kostym?”

Scratch hoppades att han och morfar inte skulle börja bråka igen.

“Han är Darth Vader, morfar”, sa han.

“Jag skiter i vem fan det är han ska likna. Det är en billig utstyrsel från en affär. När vi gick bus eller godis så gjorde vi alltid din kostym åt dig”.

Scratch mindes de kostymerna. För att göra honom till en mumie så lindade morfar in honom i ett slitet lakan. För att göra honom till en riddare med skinande rustning så hade morfar gjort en klumpig utstyrsel av papp som var täckt av folie och han hade haft en lans som var en kvast. Morfars kostymer hade alltid varit väldigt uppfinningsrika.

Men Scratch blev inte glad när han tänkte på de kostymerna. Morfar gnällde och svor alltid när han skulle sätta kostymerna på honom. Och när Scratch kom hem från bus eller godis… så kände sig Scratch som en liten pojke igen, för en stund. Han visste att morfar hade rätt och att han hade fel. Det var bara så det var. Det var så det alltid hade varit.

Scratch tyckte det var en lättnad när han blev för gammal för att gå bus eller godis. Sedan dess hade han fått sitta på verandan och dela ut godis till barnen. Han var glad för deras skull. Han var glad att de fick njuta av sin barndom, även om han inte fick det.

Tre barn gick upp på verandan. En pojke var utklädd till Spindelmannen, en flicka var Catwoman. De såg ut att vara ungefär nio år gamla. Den tredje ungens utklädnad fick Scratch att le. En liten flicka, ungefär sju år, var utklädd till humla.

“Bus eller godis!” skrek de och ställde sig framför Scratch.

Scratch skrattade och rotade runt i korgen efter godis. Han gav lite till barnen som tackade honom och gick sin väg.

“Sluta ge dem godis!” Morrade morfar. “När ska du sluta uppmuntra de små kräken?”

Scratch hade tyst trotsat morfar i ett par timmar nu. Det skulle han få sota för sen.

Morfar väste fortfarande. “Glöm inte att vi har att göra i morgon kväll”.

Scratch svarade inte, utan bara lyssnade på verandagungans gnäll. Nej, han skulle inte glömma vad som måste göras i morgon kväll. Det var ett oangenämt jobb, men någon måste göra det.

*

Libby Clark följde efter sin storebror och sin kusin in i den mörka skogen som låg bakom grannskapets trädgårdar. Hon ville inte vara där. Hon ville vara hemma i sin säng.

Hennes bror, Gary, visade vägen med en ficklampa. Han såg konstig ut i sin Spindelmannen-kostym Hennes kusin Denise följde efter Gary iklädd sin Catwoman-dräkt. Libby traskade efter dem.

“Kom igen ni två”, sa Gary och gick raskt.

Han kröp mellan två buskar utan problem, och det gjorde Denise också, men Libbys kostym var stor och fluffig och fastnade i några grenar. Nu hade hon en ny anledning att vara rädd. Om humlekostymen blivit förstörd så skulle mamma bli tokig. Libby lyckades ta sig loss och skynda sig ikapp de andra.

“Jag vill gå hem”, sa Libby.

“Gå du”, sa Gary och fortsatte att gå.

Men givetvis var Libby för rädd för att gå tillbaka. De hade redan gått för långt. Hon vågade inte gå tillbaka ensam.

“Kanske borde vi gå tillbaka allihop”, sa Denise. “Libby är rädd”.

Gary stannade och vände sig om. Libby önskade att hon kunde se hans ansikte bakom masken.

“Vad är det Denise?” sa han. “Är du också rädd?”

Denise skrattade nervöst.

“Nej”, sa hon. Libby visste att hon ljög.

“Kom då, båda två”, sa Gary.

Den lilla gruppen fortsatte. Marken var våt och geggig och Libby hade vått ogräs upp till knäna. Det hade i alla fall slutat regna. Månen började titta fram genom molnen. Men det började också bli kallt och Libby var helt fuktig och skakade, och hon var väldigt, väldigt rädd.

Tillslut så kom de fram till en stor glänta. Det ångade om den våta marken. Gary stannade precis vid kanten till gläntan, och det gjorde även Denise och Libby.

“Här är det”, viskade Gary och pekade. “Kolla—det är fyrkantigt, precis som om de borde ligga ett hus eller nåt här. Men det finns inget hus. Det finns ingenting. Träd och buskar kan inte ens växa här, bara ogräs. Det är för att det är fördömd mark. Spöken bor här”.

Libby kom ihåg vad pappa hade sagt.

“Spöken finns inte”.

Men likväl skakade hennes knän. Hon var rädd att hon skulle kissa på sig. Det skulle mamma inte tycka om.

“Vad är det för något?” frågade Denise.

Hon pekade på två skepnader som stod upp ur marken. Libby tyckte att de såg ut som stora rör som var böjda längst upp, och de var nästan helt täckta av murgröna.

“Jag vet inte”, sa Gary. “De ser ut som periskop på en ubåt. Spökena kanske tittar på oss. Gå och kolla, Denise”.

Denise lät rädd och skrattade.

“Du kan gå och kolla!” sa Denise.

“Okej, det ska jag”, sa Gary.

Gary klev försiktigt ut i gläntan och gick mot en av skepnaderna. Han stannade till ungefär en meter ifrån den. Sen vände han sig om och gick tillbaka till sin kusin och syster.

“Jag vet inte vad det är”, sa han.

Denise skrattade igen. “För att du tittade inte ens!” sa hon.

“Joho”, sa Gary.

“Nähä! Du var inte ens i närheten!”

“Var jag visst. Om du är så nyfiken så kan du gå och kolla själv”.

Denise var tyst en stund. Sen traskade hon ut i gläntan. Hon gick lite närmare skepnaden än Gary, men sen gick hon raka vägen tillbaka utan att stanna.

“Jag vet inte heller vad det är”, sa hon.

“Din tur att kolla, Libby”, sa Gary.

Lily var vettskrämd.

“Tvinga inte henne att gå, Gary”, sa Denise. “Hon är för liten”.

“Hon är inte för liten. Hon är snart vuxen. Det är dags att hon beter sig som det”.

Gary knuffade till Libby. Hon stod nu en meter ut i gläntan. Hon vände sig om och försökte gå tillbaka, men Gary sträckte ut handen och stoppade henne.

“Nä du”, sa han. “Denise och jag gick. Du måste också gå”.

Libby svalde och vände sig om mot den tomma ytan med de två böjda sakerna. Hon kände på sig att de kanske tittade på henne.

Hon mindes pappas ord igen…

“Spöken finns inte”.

Pappa skulle inte ljuga om något sådant. Så vad var hon rädd för egentligen?

Dessutom så började hon bli arg på Gary för att han var en sådan översittare. Hon var nästan lika arg som hon var rädd.

Jag ska visa honom, tänkte hon.

Med skakande ben så tog hon steg efter steg ut i den fyrkantiga gläntan. Medan hon gick mot metallsakerna så kände sig Libby modigare.

När hon kommit fram till saken—närmare än vad Gary och Denise hade kommit—så var hon ganska stolt över sig själv. Men hon kunde inte se vad det var.

Med mer mod än hon själv visste att hon hade, så sträckte hon fram en hand mot den. Hon tryckte handen mot murgrönan och hoppades att ingenting skulle ta eller äta hennes hand, eller någonting ännu värre. Hennes fingrar nådde äntligen ett hårt och kallt metallrör.

Vad är det för något? tänkte hon.

Hon kände en svag vibration i röret. Och hon hörde någonting. Det verkade komma från röret.

Hon lutade sig närmare röret. Ljudet var svagt, men hon visste att hon inte inbillade sig det. Ljudet var på riktigt, och det lät som en kvinna som grät och stönade.

Libby ryckte snabbt tillbaka handen. Hon var för rädd för att kunna röra sig eller prata eller skrika eller göra någonting alls. Hon kunde inte ens andas. Det kändes som den där gången när hon trillade ner från ett träd och tappade andan.

Hon visste att hon måste bort därifrån. Men hon stod helt stilla. Det var som om hon var tvungen att säga till kroppen att röra sig.

Vänd dig om och spring, tänkte hon.

Men det tog några fasansfulla sekunder innan hon lyckades.

Då verkade benen börja springa alldeles på egen hand och hon flög bort från gläntan. Hon var livrädd att något hemskt skulle ta tag i henne och dra tillbaka henne.

När hon kom fram till träden så böjde hon sig fram och kippade efter andan. Nu insåg hon att hon hållit andan hela tiden.

“Vad är det?” frågade Denise.

“Ett spöke!” utbrast Libby. “Jag hörde ett spöke!”

Hon väntade inte på något svar. Hon rusade iväg och sprang så fort hon bara kunde, samma väg som de kommit. Hon hörde sin bror och kusin bakom henne.

“Stanna Libby!” ropade hennes bror. “Vänta!”

Men det fanns inte en chans att hon skulle sluta springa förrän hon var hemma och säker.