Читать книгу Lockad - Блейк Пирс - Страница 6

Mannen var orolig medan han satt i bilen. Han visste att han var tvungen att skynda sig. I kväll var det viktigt att allt gick som planerat. Men skulle kvinnan dyka upp på vägen vid samma tid som hon brukade?

Klockan var elva på kvällen och han hade bråttom.

Han mindes rösten han hört innan han kom hit, rösten om ekade i hans huvud. Morfars röst.

“Bäst att du har rätt om hennes schema, Scratch”.

Scratch. Mannen tyckte inte om det namnet. Det var inte hans riktiga namn. Det var ett namn från folksagor, ett namn för Satan. Morfar var övertygad om att han var ett “svart får”.

Morfar hade kallat honom för Scratch så länge han kunde minnas. Trots att alla andra använde hans riktiga namn, så hade Scratch fastnat i huvudet på honom. Han hatade sin morfar. Men han kunde inte få ut honom ur sitt huvud.

Scratch slog sig själv i huvudet några gånger i ett försök att bli av med rösten.

Det gjorde ont, men han fick en stunds sinnesro.

Men sen kom morfars låga skratt. Det ekade i honom. Men det verkade mer avlägset nu i alla fall.

Han tittade nervöst på klockan. En liten bit över elva. Var hon sen i kväll? Hade hon gått någon annanstans? Nej, det var inte hennes stil. Han hade spanat på hennes vanor i flera dagar. Hon var alltid punktlig och höll sig till samma rutiner.

Om bara hon kunde förstå hur mycket som stod på spel. Morfar skulle straffa honom om han sjabblade till det här. Men mer än så stod på spel. Tiden höll på att ta slut för hela världen. Han hade ett enormt ansvar som vägde tungt på honom.

Han fick syn på strålkastarna från en bil som dök upp långt bort på vägen. Han suckade av lättnad. Det måste vara hon.

Denna landsvägen ledde bara till ett fåtal hus. Normalt var det helt öde vid den här tiden, förutom kvinnan som alltid körde från jobbet, raka vägen till huset där hon hyrde ett rum.

Scratch hade vänt bilen så den stod i riktning mot hennes och stannat mitt på grusvägen. Han stod bredvid bilen med skakande händer och lös med en ficklampa in under motorhuven i hopp om att hans plan skulle fungera.

Hans hjärta bultade när bilen körde förbi.

Stanna! bad han tyst. Snälla stanna!

Den passerande bilen stannade en kort bit därifrån.

Han höll tillbaka ett leende.

Scratch vände sig om och tittade mot ljusen. Ja, det var hennes slitna lilla bil, precis som han hade hoppats.

Nu behövde han bara locka henne till sig.

Hon rullade ner fönstret och han tittade mot henne och log så vackert han bara kunde.

“Jag kommer visst ingenstans”, ropade han.

Han lös med ficklampan mot hennes ansikte en sekund. Jo, det var helt klart hon.

Scratch lade märke till att hon hade ett vänligt och charmigt ansikte. Dessutom så var hon väldigt smal, vilket passade honom perfekt.

Vilket slöseri, det han skulle vara tvungen att göra med henne. Men det var som morfar alltid sagt: “Det är för allas bästa”.

Det var sant, det var Scratch fullt medveten om. Om bara kvinnan kunde förstå, då kanske hon till och med skulle offra sig själv. Uppoffring är trots allt en av de finaste sakerna i mänsklig natur. Hon borde vara glad att hon han hjälpa till.

Men han visste att han inte kunde vänta sig det. Det skulle bli våldsamt och stökigt, precis som det alltid blev.

“Vad är problemet?” ropade kvinnan.

Det var något tilltalande med hennes röst, men han visste inte vad.

“Jag vet inte”, sa han. “Den bara dog”.

Kvinnan stack ut huvudet genom fönstret. Han tittade rakt mot henne. Hennes fräkniga ansikte var inramat av ljusrött, lockigt hår och hon log. Hon verkade inte vara det minsta bestört över besväret han orsakat henne.

Men skulle hon lita på honom tillräckligt mycket för att gå ur bilen? Antagligen, till att döma av de andra kvinnorna.

Morfar hade alltid sagt att han var hemskt ful, och det var nu så han såg sig själv. Men han visste att andra människor—speciellt kvinnor—tyckte att han var ganska vacker.

Han gestikulerade mot den öppna motorhuven. “Jag kan ingenting om bilar”, ropade han tillbaka.

“Det gör inte jag heller”, ropade kvinnan.

“Kanske så kan vi klura ut det det tillsammans”, sa han. “Vill du göra ett försök?”

“Visst. Men ha inga höga förväntningar”.

Hon klev ur bilen och började gå mot honom.Ja, allt gick som planerat. Han hade lockat ut henne ur bilen. Men det var fortfarande bråttom.

“Vi kollar”, sa hon och ställde sig bredvid honom för att ta en titt på motorn.

Nu förstod han vad det var som han gillade med hennes röst.

“Du har en intressant accent”, sa han. “Är du från Skottland?”

“Irland”, sa hon vänligt. “Jag har bara bott här i två månader, jag fick uppehållstillstånd så att jag kunde jobba hos en familj här”.

Han log. “Välkommen till Amerika”, sa han.

“Tack. Jag trivs bra här än så länge”.

Han pekade mot motorn.

“Vänta lite”, sa han. “Vad tror du det där är?”

Kvinnan böjde sig fram för att ta en närmare titt. Han tog undan huvsstaget och smällde igen motorhuven över henne.

Han lyfte på huven i hopp om att inte behöva slå henne igen. Som tur var så var hon helt medvetslös och låg helt lealös över motorn.

Han såg sig om. Det fanns ingen i närheten. Ingen hade sett vad som hänt.

Han ryste av förtjusning.

Han lyfte upp henne i famnen och såg att hennes ansikte och hennes klänning var täckt av smörjfett. Hon var lätt som en fjäder. Han bar bort henne och la henne i baksätet.

Han var säker på att hon skulle bli perfekt för hans ändamål.

*

Precis när Meara börja återfå medvetandet så väcktes hon till liv av ett öronbedövande oljud. Det verkade som om alla ljud hon kunde föreställa sig hördes samtidigt. Gonggonger, klockor, klingande, fågelkvitter, och alla möjliga sorters melodier. De verkade alla fientliga.

Hon öppnade ögonen men kunde inte fokusera. Hon hade hemskt ont i huvudet.

Var är jag? tänkte hon.

Någonstans i Dublin? Nej, hon kunde minnas lite kronologi. Hon hade flugit hit för två månader sedan och börjat jobba så fort hon hittat någonstans att bo. Hon var helt klart i Delaware. Hon ansträngde sig och lyckades minnas att hon stannat för att hjälpa en man med hans bil. Sen hade något hänt. Något hemskt.

Men vad var det här för ställe, med allt detta oljud?

Hon upptäckte att någon bar henne som om hon vore ett barn. Genom allt oljud kunde hon höra rösten från mannen som bar henne.

“Lugn, vi hann hit i tid”.

Hon började kunna se klart. Allt hon kunde se var klockor. Klockor i alla storlekar, former, och stilar. Hon såg enorma golvur som var omringade av mindre klockor, vissa av dem var gökur, medan andra hade små parader av mekaniska figurer. Hyllorna var fyllda med små klockor.

De slår allihop, tänkte hon.

Men i allt oljud så kunde hon inte få någon uppfattning om antalet.

Hon vände sig om för att se vem som bar henne. Han tittade ner på henne. Ja, det var han—mannen som hade bett henne om hjälp. Det var dumt av henne att stanna. Hon hade gått rakt i hans fälla. Men vad skulle han göra med henne?

När oljudet från klockorna började avta så började hon se suddigt igen. Hon kunde inte hålla ögonen öppna. Hon kände att hon var på väg att tuppa av igen.

Jag måste hålla mig vaken, tänkte hon.

Hon hörde hur metall skramlade, sen kände hon hur hon försiktigt lades på en kall och hård yta. Det skramlade igen, sedan ljudet av fotsteg, och slutligen ljudet av en dörr som öppnades och stängdes. Klockorna fortsatte att ticka.

Sen hörde hon några kvinnoröster.

“Hon lever”.

“Det var ju synd, för hennes skull”.

Rösterna var hesa och viskande. Meara lyckades öppna ögonen igen. Hon såg att golvet var av grå betong. Hon vände sig mödosamt om och såg tre människoliknande figurer som satt på golvet bredvid henne. Hon trodde i alla fall att de var människor. De verkade vara unga flickor, tonåringar, men de var taniga, föga mer än skinn och ben. En av dem var knappt vid medvetande och hennes huvud hängde ner och hon stirrade rakt ner i betonggolvet. De såg ut som fångar från ett koncentrationsläger, tyckte hon.

Var de ens vid liv? Ja, de måste vara vid liv. Hon hörde dem precis prata.

“Var är vi?” frågade Meara.

Hon hörde knappt det väsande svaret.

“Välkommen”, sa den av dem, “till helvetet”.