Читать книгу Moralens utveckling - CH. Letourneau - Страница 5

Innehållsförteckning

De gamla religiösa eller filosofiska föreställningarna att människan i sin egenskap af »fallet gudsbeläte» och tänkande varelse intager en från djuren alldeles särskild ståndpunkt; att hon ensam har ett samvete, som »anklagar eller ursakar»; att hon ensam skulle kunna synda, emedan hon ensam kan skilja på och välja mellan det onda och goda — denna föreställning kan icke längre uppehållas. Sedan man börjat vetenskapligt sysselsätta sig med djurens själslif har det nämligen gjorts många erfarenhetsrön med afseende å frändskapen mellan människonaturen och den djuriska naturen i detta afseende. Vi skola blott anföra ett exempel bland mängden:

En hund, som aldrig hade blifvit agad och aldrig förut stulit, tillgrep en gång, då han var mycket hungrig, en kotlett. Men han åt ej upp den; gömde sig tvärtom under soffan, och efter en stunds inre strid, under hvilken husbonden på intet sätt låtsade om hans handling, kom han fram för att lägga sitt tjufgods vid sin herres fötter, under de djupaste tecken till ånger! Huru många små barn eller vildar skulle visa en sådan samvetsömhet?

Den möjlighet till altruism, som är grundvillkoret för allt slags samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad, som hos den primitiva människan. Så snart några djur eller människor lefva i flock, måste i någon mån, ömsesidig hänsyn och ömsesidig hjälpsamhet inträda och de flockar, där denna ömsesidighet går längst, hafva alla utsikter att besegra andra flockar i kampen för tillvaron.

Som det omedelbaraste uttrycket af denna altruism kan man anse föräldrakärleken, och denna är lika stor hos de högre djuren som hos urmänniskan. Det är en vanlig företeelse att djurhonor, själfva blödande ur flera sår, med sin kropp söka skydda ungen och med sina yttersta krafter värna honom för jägaren, i stället för att söka rädda sig själfva. Men icke blott föräldrakärlek utan hvad man oegentligt plägar kalla människokärlek, d. v. s. kärlek till sina likar, finnes hos djuren. Regeln bland dem liksom bland de primitiva människorna är visserligen att en hvar i farans stund endast tänker på sin egen räddning och lämnar de värnlösa åt sitt öde. Men äfven hos djuren finnas undantag, värkliga drag af altruism, af hjältemodig offervillighet för den svagare. Så t. ex. flydde en skara babianer, förföljd af hundar, i vild skräck. En unge kunde ej följa de äldre, utan blef efter, men klagade sin nöd med höga jämmerrop. En af de redan i säkerhet varande aphanarna återvände då, bar ungen med sig och räddade honom med egen lifsfara undan hundarnas gap.

Tillgifvenheten mellan djur kan vara så stor att det ena begår själfmord, då det andra dör. Och att finna djur, som hängifvet vårda gamla föräldrar eller sjuka kamrater, hör icke till ovanligheten. I myrsamhällena är denna altruism påfallande stor. Sårade myror vårdas omsorgsfullt — man har till och med iakttagit en myra, som hängifvet skötte en sårad vän i fem månader — och larverna omhuldas samt försvaras med största ömhet och det största dödsförakt. Men det råder i detta hänseende stor skillnad mellan såväl olika myrsamhällen som olika individer inom samma stack. Så att altruismen hos myrorna är ingalunda blott en »blind instinkt».

Sak samma med fliten hos bin; det finnes flitiga och lata bin, ja, tjufaktiga bin. Om man blandar brännvin i honungen, bli bina alldeles »försupna» samt hemfalla sedan ohjälpligt till drinkarens laster, medan de annars utveckla alla medborgerliga dygder.[5]

Om utrymmet medgåfve det, skulle lätt en mängd exempel från djurlifvet kunna uppräknas, som visa huru de s. k. naturliga instinkterna kunna omdanas eller rent af utbytas mot andra, och huru, under äfven den mäst själfviska kamp för tillvaron, handlingar af hjältemodig uppoffring utföras af somliga djur. Det är mellan de olika djurslagen, som den vilda »kampen för tillvaron» pågår, medan den ömsesidiga hjälpen ofta bestämmer samlifvet mellan djur af samma släkte.[6]