Читать книгу Moralens utveckling - CH. Letourneau - Страница 6

Innehållsförteckning

På samma sätt hafva hos människan vissa instinkter blifvit omdanade, vissa handlingar upprepade tills de blifvit böjelser. Men äfven sedan flertalet människor upphört att bero af vissa instinkter, som varit inkarnerade — d. v. s. gått in i »kött och blod» — hos våra förfäder, så kunna dessa instinkter framträda hos enstaka individer. Vissa vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter, såsom mordmani, tjufmani o. s. v. äro kvarlefvor af ett tidigare skede, och de människor, som stå under dessa drifters inflytande, tillfredsställa dem utan hänsyn vare sig till sin egen nytta, till den offentliga skammen eller till sedlighetsbegreppen — alldeles så, som flertalet människor under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma drifter.[7]

Men å andra sidan framträda stundom människor, hvilkas handlingar lika mycket höja sig öfver den allmänna sedlighetens ståndpunkt, som dessa förstnämdas stå under den. Dessa sällsynta företeelser äro förebud till ett framtida, än högre utvecklingsskede. I de flästa fall dukar visserligen detta högre stående fåtal under för det lägre stående flertalet; men dessförinnan hafva dessa få stundom hunnit gifva några af sina egendomligheter i arf åt efterkommande, stundom också hunnit gifva sina samtida ett intryck, som småningom blir värksamt i ombildande riktning.

Ur själfbevarelsedriften hafva människans allra första aningar om »rätt och orätt» uppstått. Hvad urmänniskan erfor som för sig gagnande ansågs småningom i hennes begrepp rätt; det skadliga ansågs orätt. Och sålunda blefvo redan inom de första sammanslutna flockarna vissa handlingar förbjudna, andra befallda, emedan de förra voro nyttiga för flocken och de senare skadliga. Dessa förbud och föreskrifter voro ytterst få, men däremot följderna af olydnad mot dem mycket svåra. Och på detta sätt erhöllo medlemmarna i flocken en viss, mycket begränsad men ganska bestämd uppfattning af hvad de borde göra eller låta bli att göra. Genom att handlingen i ena fallet erhöll understöd, i det andra rönte motstånd, lärde man sig att göra ett slags urval; det förra slaget af handlingar blef småningom angenämare än det senare, som alltid af de starkare vardt tuktat.

Hos de svagare uppstod — genom denna upprepade underkastelse under de starkares vilja — sådana slags organiska intryck, som i det föregående äro skildrade. Intrycken blefvo småningom böjelser och dessa inkarnerades hos nästa släktled, som i sin ordning lämnade dem än mer stärkta i arf åt det nästa. Flertalet följde villigt dessa böjelsers maning och kände, då de motstodo den, en oro, som ännu icke kan kallas samvetskval, men är den fruktan för följderna ur hvilken samvetsoron utvecklas. Till uppkomsten af vissa enkla moralbegrepp bidrog i väsentlig grad ett annat inflytande. Redan hos djuren finner man stor känslighet för likars omdöme, och »sällskapsdjuret» människan är ytterst beroende däraf. När de som nyttiga ansedda handlingarna naturligtvis möttes af omgifningens bifall, medan de som skadliga bedömda drabbades af klander, så medvärkade denna allmänna mening kraftigt att befästa uppfattningen om det lofvärda i somliga och det straffvärda i andra handlingar. Först under detta senare utvecklingsskede kan man börja tala om ett samvete, ett inre medvetande, som afgör det rätta eller orätta i ens handlingssätt. Detta medvetande, hvilket till en början bestämmes genom samhällsmeningen — och således, i ordets fulla mening, är ett samvetande om rätt och orätt — höjes genom en allt mer sammansatt utveckling därhän, att för den högre stående individen de »oskrifna lagarna» i hans eget inre bli mer befallande än de af samhället stadfästa.

I hvarje tid finnes ett högre och ett lägre medvetande om det handlingssätt, som för alla är det mäst gagneliga. Det högre medvetandet finnes blott hos ett fåtal, och endast mycket småningom upphöjer man till moralbud de nya sedliga kraf, som flertalet alltid först i »sedlighetens» namn bekämpar, när en enstaka person eller meningsflock vågar uttala dem. Men ehuru de sedliga instinkterna, sedan de väl äro inorganiserade, blifva ärftliga på samma sätt som djurens instinkter, så äger dock denna ärftlighet ej rum lika ovillkorligt. De moraliska instinkterna äro unga, således mindre djupt grundade, lättare förlorade; ärftligheten är oregelbunden, gör stora språng och är utsatt för många, hvarandra korsande inflytelser. Dock är den moraliska ärftligheten mera påtaglig än den intellektuella. Ty de intellektuella egenskaperna äro de allra sist förvärfvade, således de mäst ovissa och hafva hittills endast visat sig ärftliga under några släktled.

Ömsesidig uppfostran, lagar, föredöme, hafva alla samvärkat att ge stadga åt de böjelser, som samhället på ett visst utvecklingsskede erkänt som varande moraliska. Men begreppen om det moraliska eller omoraliska hos vissa böjelser hafva varit ytterst växlande, såsom etnografien, historien och litteraturen till öfverflöd bevisa. En viss slags uppfostran, vissa vanor kunna — om de iakttagas under en tillräckligt lång följd af släktled — skapa vissa anlag, vissa dygder eller vissa laster medan en ny inflytelse, nya vanor kunna omdana begreppen så, att den forna dygden anses som ogärning eller omvändt. För att blott nämna ett enda exempel: vi straffa nu som brott mot lif och egendom alla tilltag, som likna våra nordiska fäders vikingatåg, hvilka däremot för 1,000 år sedan ansågos som utomordentligt hedrande mannabragder. På längden gör sig vanligen det starkaste af de inflytanden, som den samhälleliga omgifningen utöfvar, rådande, äfven om det strider mot våra ärftliga böjelser, hvilka alltid äro ytterligt sega. Som regel ser man därför den enskilde handla så, som landets lagar, flertalets uppfattning och inflytelserika människors föredöme angifva såsom rätt.

På en låg moralisk ståndpunkt är man i så hög grad beroende af omgifningen, att man endast anser moralens bud giltiga för ens beteende mot stamförvanter, men icke mot främlingar. Ju högre ett folk nått i utveckling, desto flera individer finnas inom detsamma, som vidga denna trånga uppfattning af altruismen; ja, en stor del af moralens utvecklingshistoria innebär icke förvärfvandet af nya rättsbegrepp, utan utsträckandet af de gamla begreppens omfattning från fränden till främlingen, från landskapet till landet, från frie till ofrie, från mannen till kvinnan, från öfverklass till underklass, från fosterlandet till mänskligheten.

Emot de äldre religiösa och filosofiska lärorna ställer nutidens antropologi och etnografi vissheten att det icke inom ett enda område för den mänskliga rättskänslan finnes någon af alla folk fasthållen norm; att all sedlighet är en följd af småningom samlad erfarenhet och småningom vunnet arf, och att således hvarken gudomlig uppenbarelse eller medfödda rättsbegrepp legat till grund för moralen.