Читать книгу Kismet Bay - Dawn Brower - Страница 12

Den kalla vinden svepte över Nash King och skar igenom hans skinnjacka som vore den av papper. Han gnuggade händerna för att försöka värma de stelfrusna fingrarna. Nu var det inte så långt kvar. Om bara några få steg skulle han komma fram till Grape Flavors Winery, då han skulle få tillbringa ett par efterlängtade minuter med sitt livs kärlek: Leilia Strange.

De två hade varit bästa vänner sedan lågstadiet. Nash hade alltid älskat henne, men dessvärre hade hon alltid bara sett honom som en vän och inget mer. Vissa dagar gjorde det mer ont än han någonsin kunde erkänna. Andra gånger var han enbart tacksam över att få finnas i hennes liv. Idag, däremot, hoppades han kunna repa tillräckligt med mod för att äntligen berätta att han älskade henne.

Han öppnade dörren till vinbutiken och gick in. Nash älskade förvandlingen som Leilia, tillsammans med sin syster Caprecia, hade gjort med den lilla affären. Olika viner hade sorterats efter typ och stod på hyllor som fanns utspridda i butiken. Det fanns även en delikatessavdelning med olika ostar, kex och bröd. Allt var hemtrevligt och inbjudande. De två systrarna ägde en vingård i utanför staden tillsammans med Ophelia, en tredje syster. Alla hade olika uppgifter på vingården, men Ophelia var inte inblandad i vinbutiken. Hon föredrog att arbeta med deras kusin Amadea i blomsterbutiken Blooms of Destiny. Familjen Strange var involverad i många av stadens företag och aktiviteter. Deras förfäder hade varit med och grundat Kismet Bay för över två hundra år sedan.

Nash gick längre in i vinbutiken och mot disken längst in där han hoppades hitta Leilia. Han hade ingen bra ursäkt för sitt besök, men han hälsade på tillräckligt ofta för att varken Caprecia eller Leilia skulle tycka det var konstigt. När han kom runt ett hörn fick han syn på henne. Hennes långa midnattssvarta lockar flödade över hennes axlar i generösa lockar. Hon stod vänd så att kan kunde se hennes ögon, men det behövdes inte. Deras koboltblå färg fanns etsad i hans minne. Ja, hela Leilias existens fanns där: i hans huvud. Han hade inte kunnat glömma henne ens om han hade försökt, något han sannerligen inte ville göra. Nash var på väg att gå fram till henne och börja prata när Caprecia kom ut från lagret bakom och krockade med Leilia.

”Är du kvar här ännu?” frågade Caprecia. ”Gå hem och gör dig i ordning för din dejt.”

Nash stelnade till. Vad då för dejt? Leilia hade inte sagt någonting om några nyårsplaner till honom. Och han som trodde de berättade allt för varandra … Det skulle inte ha varit svårt att ta reda på svaret. Allt han behövde göra var att gå fram och börja samtala så hade resten i stort sett skött sig självt. Men han kunde inte röra på fötterna, och smärtan i hjärtat höll på att bli outhärdlig.

”Det är gott om tid”, svarade Leilia nonchalant. Hon fortsatte fokusera på vad det nu var hon hade stirrat på när Nash hade börjat gå mot henne. ”Jag måste bli färdig med den här inventeringen innan jag kan gå. Vi har sålt slut på moscato-vinet och det mousserande rosévinet.” Hon sneglade på armbandsuret och suckade. ”Det här är en av de dagar under hela året som vi har mest att göra. Vad tänkte jag på när jag gick med på en dejt med Percival?”

”Kanske för att du hoppas att Mr. Wright är den rätte?” Caprecia blinkade. ”Fattar du…?”

Leilia tittade upp och blängde på henne. ”Ha. Ha. Jag fattar.” Hon verkade inte riktigt uppskatta Caprecias antydning, men det spelade ingen roll för Nash. Han ville vara Leilias enda kärlek. ”Du behöver inte säga mer. Nästa sak är väl att jag vill ha min egen riddare i blänkande rustning.” Leilia himlade med ögonen. ”Jag hör också skvallret. ’De tre riddarna’, som de kallas. Vad i hela världen tänkte deras föräldrar på?”

”Ingen aning.” Caprecia ryckte på axlarna. ”De kanske hoppades att de skulle bli lika ädla som de riktiga Riddarna kring Runda bordet. Fast de saknar Lancelot och Galahad – tydligen fanns det inte två familjer till som var omdömeslösa nog att döpa sina söner efter dem.” Hon tystnade, tittade uppåt taket och trummade sakta med pekfingret på hakan. ”Tristan flamsar fortfarande runt efter Sage. Då finns det Percival och Gawain kvar … men då måste du få honom att släppa sina Hollywood-drömmar. Så nu när jag tänker på det så finns ju bara Percival kvar. Ska du försöka lägga vantarna på honom?” Hon sänkte hakan och lyfte på ögonbrynen. ”Tror du att du har någon chans där? Han ser trots allt fantastiskt bra ut.”

Nash stod inte ut med att höra mer av deras struntprat. Han stoppade tankspritt händerna i fickorna. De tre män som de diskuterade hade retat honom under hela gymnasietiden. Det hade bara gått fyra år sedan studenten och minnena hade inte bleknat. Deras relation var mindre laddad idag, men Nash skulle aldrig glömma hur illa de hade behandlat honom.

Han vände sig om för att gå, men det var för sent. ”Nash!” ropade Leilia. Hennes röst hade en optimistiskt glad ton. Nash tyckte det lät som musik. ”Kom! Jag har ett nytt vin som du måste prova.”

Nash drog upp händerna ur fickorna och gick bort till henne. Han kunde aldrig neka Leilia någonting. ”Minsann?” Han lutade sig över butiksdisken. ”Kommer jag att ångra mig om jag gör det?”

”Såklart inte!” Hon slog honom lätt på axeln. ”Har jag någonsin fått dig att göra något du ångrar?”

”Inte än så länge, men vi är fortfarande unga.” Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Det var inte helt ansträngt, Nash var glad att se henne. Men samtalet han nyligen hade hört gjorde ont. Det sägs att den som tjuvlyssnar sällan får höra saker den vill höra …

”Du är rolig, du.” Hon böjde sig ner under disken och räckte sedan fram en mörkröd flaska. ”Detta är en ny merlot som vi har producerat på vingården. Se vad du tycker om den. Vi kommer förmodligen att börja sälja den i början av nästa år.

”Det lär bli ett år fyllt av insikter, tror du inte?” Han hade egentligen inte tänkt säga det högt.

”Hur så?” frågade Leilia.

Nash hade hoppats på att det skulle bli ett år fyllt av kärlek mellan dem, men han antog att Kismet Bay inte tyckte att de borde vara tillsammans. Alla i staden visste hur stor roll ödet spelade när det kom till att förena kärlekspar. ”Äsch, glöm det.” Han lyfte upp flaskan. ”Tack för den här. Slå mig en signal senare, vi kanske kan provsmaka den tillsammans.”

Hon log. ”Det låter bra. Vad har du för planer för ikväll?”

Det var hans chans att säga något om att tillbringa nyårsafton tillsammans. Synd att det inte skulle bli så. ”Inte mycket. Jag håller mig hemma.”

”Ska du se tolvslaget på tv?” frågade hon med huvudet på sned.

”Kanske. Jag är inte säker på att jag kommer att vara vaken så länge.” Han sneglade mot Caprecia som gjorde sitt bästa för att låtsas att hon inte stod där. Kanske försökte hon ge dem lite enrum, Nash var inte säker. ”Jag måste gå.” Han sa inte ett ord till utan bara gick, så snabbt han kunde. Hans hjärta slog hårt vid varje steg han tog.