Читать книгу Kismet Bay - Dawn Brower - Страница 15

Leilia stirrade på Nash som om hon aldrig hade sett honom förut. Det här var inte hennes bästa vän – Nash verkade nästan … ”Är du full?” Hon stängde dörren bakom sig och tog av sig kappan. Om han hade druckit mycket så behövde han någon som kollade till honom.

”Äh, har bara tagit några klunkar whiskey.” Han höll upp en flaska som inte ens var halvfull.

”Jag hoppas inte det där har varit en full flaska.” Vad hade fått honom att dricka så mycket? Det var förvisso nyårsafton, men ändå … Nash brukade inte dricka mycket. ”Ge mig den.” Hon tog flaskan ur hans hand och ställde den på diskbänken utom räckhåll. ”Vad är det med dig? Du har varit konstig hela dagen.”

”Kan man inte få dricka lite i fred, då och då?” Han viftade med en hand i tv:ns riktning. ”Titta, en av dina riddare. Ska du inte se om du kan locka hem honom från Hollywood?”

Leilia sneglade på tv:n. Det var faktiskt Gawain Daly på skärmen, i full färd med att underhålla sin publik. Precis som hade alltid hade gjort: det var en man som trivdes bäst med att ha allas uppmärksamhet och som älskade strålkastarljuset. Gawain var stilig. Helt klart filmstjärnesnygg, och han använde sitt vackra ansikte och sin vältränade kropp för att öppna dörrar åt sig. Enda anledningen till att hon visste något om Gawain var hans koppling till Tristan. En gång i tiden hade Tristan och hennes kusin Sage varit oskiljaktiga. Hon visste fortfarande inte vad som hade gjort att de brutit upp, men det hade hon å andra sidan inte med att göra. Sage försvann ungefär samtidigt som Gawain reste till Hollywood. Ibland undrade hon om det hängde ihop att de två flyttade därifrån samtidigt.

”Jag är inte intresserad av Gawain eller någon annan av de så kallade riddarna. Den trekanten vill jag inte vara med i.” När hon hörde sig själv lät det mycket mer oanständigt än hon hade tänkt sig …

”Så vad vill du då?” Han sluddrade när han pratade. ”För jag trodde att jag kände dig, men det gör jag tydligen inte.”

Leilia suckade. ”Går det bra att jag gör lite kaffe? Jag tror att du kan behöva en kopp. Jag behöver det helt klart.” Hon skulle behöva flera koppar om hon skulle kunna hantera vad det nu var han störde sig på.

”Gör som du vill”, svarade han. ”Men jag vill inte ha något. Ge tillbaks min whiskey. Den vill jag ha.”

Leilia gick över till diskbänken och ställde en kopp under hans kaffemaskin. Hon la en kapsel i hållaren, kontrollerade att det fanns vatten och tryckte på knappen. I ögonvrån såg hon vinflaskan hon hade gett honom tidigare på dagen. Han hade i varje fall inte slösat bort vinet på sin dumfylla. Den flaskan förtjänades att njutas av och inte drickas som ett sätt att bli dyngfull. När kaffet var färdigt bar hon över det till honom – svart, som han ville ha det. ”Varsågod.” Hon gav koppen till honom. ”Varmt, svart och starkt. Men inte lika starkt som den där halva flaskan whiskey du redan har satt i dig.”

Han doftade på kaffet och räckte tillbaka det till henne. ”Jag sa att jag ville ha min whiskey. Enda sättet du får mig att dricka detta är om du fyller upp koppen med sprit.”

Hon suckade, tog koppen från honom och ställde den på soffbordet och slog sig ner vid hans sida. ”Du får inte mer whiskey från mig. Varför tar vi inte och pratar om vad det är som upprör dig istället.”

Gawains röst skramlade genom rummet och Nash morrade åt tv:n. Leilia tog fjärrkontrollen och släckte den. Hon ville inte att det skulle provocera honom mer. Hon kände mycket väl till vad han tyckte om Gawain, Tristan och Percival. De tre var populära under gymnasiet, och Nash var en av nördarna. Han hade förändrats efter hand och utvecklats till en mycket stilig man. Hon föredrog hans guldblonda hår och ljusblå ögon som utstrålade intelligens. Nash var ett geni. Han hade utvecklat mjukvara som gjort honom till en förmögen man. Han skulle kunna köpa en herrgård, men föredrog sin lilla enrumslägenhet ovanpå Serendipity Lane, hennes kusins butik.

”Vad gör dig glad?” frågade han. ”Vill du ha mer än vingården och butiken?”

Hon sträckte sig mot honom och förde bort en av hans långa guldgula lockar bakom örat. Han hade låtit håret växa det senaste året och det var nästan tillräckligt långt för att han skulle kunna samla det i en tofs. Leilia tyckte om hans långa hår. ”Finns det någon som egentligen vet vad de vill? Och jag har det bra. Jag älskar både vingården och butiken.”

”Men vill du inte ha … jag vet inte … mer?”

”Du menar som kärlek, en familj? Ett hus med en trädgård, en hund…?” Hon ryckte på axlarna. ”En dag så. Med rätt person.”

Han var tyst i flera sekunder. ”Visst. Rätt person”, mumlade han till sist. Nash gnuggade sig i ögonen. ”Jag tror jag måste sova.”

Leilia hade inga invändningar emot det. Hon var förvånad över att han kunde hålla ögonen öppna, eller att han inte hade mått illa med tanke på hur mycket whiskey han hade lyckats få i sig. ”Det är en bra idé. Jag hjälper dig till din säng.”

”Jag klarar mig.” Han reste sig upp, vacklade till och rasade sedan ner i soffan igen. ”Ok, jag kan behöva lite hjälp.”

Hon skrattade och reste sig och sträckte sedan ut sin hand för att hjälpa till. ”Kom nu.” Nash kunde stå upp med hennes hjälp. Han omfamnade henne och de stapplade bort till hans säng. Som, lyckligtvis, fanns alldeles i närheten. Han ramlade snarare än satte sig ner på sängen. ”Nu tar vi av den här skjortan.”

”Försöker du klä av mig naken och utnyttja mig?”

”Jag skulle aldrig …” Hon blev varm om kinderna. Nash hade en bred och muskulös bröstkorg som hon hade beundrat i hemlighet – men det behövde han inte få veta.

”Det går bra. Det gör inget”, sa han. Hon knäppte upp hans skjorta och drog av den. ”Det hade varit trevligt som omväxling.” Han slöt ögonen och föll bakåt på sängen.

Leilia suckade och lyfte upp hans ben på sängen så att han skulle ligga mer bekvämt, och drog sedan en filt över honom. Hon började gå mot dörren men innan hon hunnit långt hördes hans röst. ”Gå inte”, bad han. ”Stanna hos mig.”

Hon tittade intensivt på honom, och i hans ögon fanns något hon inte kände igen. Det var inte likt honom att be henne om saker. Det fanns en sorgsenhet i hans ögon som hon inte tyckte om att behöva se. ”Visst”, sa hon. ”I varje fall tills du somnar.”

”Bättre än inget”, mumlade han.

Leilia kröp ner i sängen med honom och la sitt huvud mot hans axel. Det kändes … rätt. Det var inte första gången hon gjorde något liknande, men nu kändes det på något sätt mer intimt. Han la sin arm om henne och drog henne närmre. ”Älskar dig”, sa han i en utandning. Han tryckte snabbt sina läppar mot hennes och upprepade: ”Har alltid älskat dig”.

Hennes hjärta stannade till. Han menade såklart inte på ett romantiskt sätt. Eller? För om han gjorde det, så kanske det var ödet som klev in och förde samman henne med mannen hon älskade. Det var i så fall sannerligen på tiden …