Читать книгу Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - Страница 5

Innehållsförteckning

Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten.

Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan omänniska, att han hade tre händer, var han icke.

Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.

Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.

Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas, fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.

Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.

För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte så förblifva till sin död.

Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid Kinstugatan.

Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta med sina böner.

Nu — klockan var väl sex om kvällen — hade ett ilbud kommit från slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och drängar eldade upp hennes egna gemak.

Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas’ brink hindrade all körsel.

Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och dyrbarheter i handom.

Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.

»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods i Liffland.»

»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»

»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när jag ser honom igen.»

»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa upp till jungfru, och hon är min enda.»

»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.

»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»

I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från ungdomsdrömmarnas Eden.

»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke annat beställer än gråter och jämrar sig.»

»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen, tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga vägar här som ute i bygden.»

Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»

Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»

De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna, innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.

I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande unga jungfrur af landets ädlaste släkter.

Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.

Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»

Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:

»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges blifvande kung.»

I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.

Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle dö.

Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:

»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något stort.»

Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde på stordåd, på ära och upphöjelse.

I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina hvassa tänder.

Barnet — kungabarnet — skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»

Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige gref’ Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför hvilken den nyfödde furstesonen fanns.

»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.

Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom, Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.

Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter i Riga.

»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»

Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat för att bli fri från skälfvan.

Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda, redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna musslan bevarades de där.

Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren. Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till Anna Bååt:

»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»

Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan brokadkjolens styfva veck.

»O, är det nådiga barnet en — en flicka,» flämtade hon.

»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det. Nej, men — sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»

Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat sig — in till drottningen vågade hon sig ej — Maria Eleonora var mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt en son — utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg upp mot sin kära Kätchen.

Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst stöttes bort ömmade Katarina.

Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund, innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran, ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver salen:

»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har bedragit oss alla.»

Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när sonen föddes:

»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»

Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han svarade hastigt:

»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»

Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste barndomsåren lyst och bedragit.

Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att allt var styrdt till det bästa.

*

Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till freds.

När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne. Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?

Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.

»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon och kysste brordotterns kind.

»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? — ett kruthorn är den,» ljöd det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till lifvet bevarad.»

»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej längre hugsar sig vara dotter.»

Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med samvetsömmande oro.

Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:

»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans närvaro.»

Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.

Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes ännu beståndande fägring — änskönt hon var glad, att den blåögda grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval — eller den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.

Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt intagande.

I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.

Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga åsynen af kungen själf.

Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.

Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden starkt flammade i den öppna spisen.

Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.

»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.

Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:

»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag — — —»

Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans ögon blefvo stränga.

Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall:

»Il re d’oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap; skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig förgäter I utan misskund.»

Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma, att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver hans slutna läppar.

Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.

»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»

Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:

»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock hade vilja att vara detta! — Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad, befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla henne Kristina till åminnelse af min moder.»

»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och mitt. Jag kan icke älska henne.»

»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som ädlaste vin.

Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.

»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I förliter eder uppå.»

Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små darrande solglimtar.

I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro, att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.

Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar trycktes samman till en blodlös strimma.

»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.

Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon, och hennes stämma lydde dem.

»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud. En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»

En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.

»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.

»Nej, eders nåde.»

Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka, guldsydda sparlakanen.

Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna. Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga eller tala.

En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg, som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller mäktar gifva slik gåfva.»

Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet. Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och legenderna framtidens vise spåmän.

»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett halft lystet, halft ångestfullt tonfall.

Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.

»Hvar såg I honom?»

»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier, men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»

»Är detta sant?»

Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne, änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af den klumpiga fabeln.

»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga lilla människofågeln.»

»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,» brast drottningen ut.

»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken spådom sviker icke.»

»Kom hit!»

Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun, röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar.

»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!»