Читать книгу Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - Страница 6

Innehållsförteckning

»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son.

En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern och stänkte bläck högt upp på fingrarna.

Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen.

»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig, Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade energiskt på vaxet.

»Jag vill endast se till, hur fjädern löper,» sade Ebba bedjande, och hennes vackra ansikte blef rödt af ifver. »Det tycks mig så förnöjeligt. I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I är allenast sex år.»

»En drottning skall kunna och veta mera än alla sina undersåtar,» svarade Kristina med eftertryck. »När jag blir stor, vill jag bli riksråd som din herr fader och fältherre som Magnus Gabriels, och jag vill rida framför hären som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen den dag, då han förde mig fram för trupperna, som svuro mig huldhetsed. Och det dånade från läderbössorna, så att jag hoppade högt af glädje.»

Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den gråtande Marigen från hennes båda angripare, hvilka just skulle kasta henne i »slottstornet», sedan gick hon fram till bordet, där Kristina ånyo börjat skrifva, under det lilla Ebba höfviskt vek undan i ett hörn.

»I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern vänligt. »Låt icke den ena axeln skjuta till väders som en tinne.» Katarina hoppades, att brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna bortarbetas genom ständiga påminnelser. Amman hade en gång tappat det kungliga barnet i golfvet, och därvid torde olyckan uppstått. Den lilla Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt för allehanda ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfällen sväfvat i fara, och sällsamt nog föreföll hennes höga moder taga dessa tillbud som ett verk af en ond ande, hvilken förr eller senare helt skulle få makt med sitt offer.

»Hvad är det I nu förtär igen,» sporde faster Karin vidare. »Fuller tarfvade I ordentlig spis. I har intet förtärt denna dag, endast hängt öfver edra böcker. Låt mig se, hvad I smusslar med.»

»Det är min födelsedag i dag, och den må jag väl få fira på mitt sätt,» svarade Kristina trotsigt.

»Icke med olydnad, mitt barn,» sade Katarina mildt. »Vet, att den, som öfver många skall befalla, måste ha lärt själftuktan. Är det vax igen, som lyster eder gom?»

»Ja,» medgaf Kristina kort.

»Gif mig det och far fort med edert bref, så att regeringen, hvilken denna dag låter afse post, må få eder lilla skrifvelse i tid.»

Hon vände sig nu till de båda gossarna och befallde dem att gå ut ur kammaren, till dess drottningen afslutat sitt värf. Marigen drog Ebba med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro klädda till bålda krigare. De skyndade att förvandla dem till ädla fruar och väna jungfrur och hade sin hjärtans lust af att spela hof med de stela träfigurerna.

Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben, men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning!

Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg, dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver löjbänken från salig kung Göstas dagar.

Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.»

Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde.

Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort:

»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en vuxen kvinnas händer icke allenast Sverige» — han hade sänkt rösten och tillagt: — »utan kejsardömet Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.»

Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra källor än deras barnsliga lust.

»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt godt och har måst skrifva det om flera gånger.»

»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma.

»I må läsa det.»

Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt leende och läste:

»Nådigste hjärtans käre Herr Fader.

Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver

Eders Kongl. Majestäts

lydiga dotter

Christina P. S.»

Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland, ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem.

Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen. Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga pannan, och hon svarade raskt:

»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.»

Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem.

Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar. Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en bit blodrödt silkestyg.

Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och kastade strax hatten af hans hufvud.

»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga dig för en ömklig narr.»

Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem.

»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.»

Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna. Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så skulle tarfvas.

Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.»

Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd for ut:

»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga. Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina, varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga hofjungfrurna att förnöja eder.»

Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt:

»Ja, jag vill dansa — dansa ...»

Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få ett ord öfver de skälfvande läpparna.

»Kungen ...»

Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon.

»Ja, han har fallit på slagfältet.»

»Som en hjälte!»

Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det kärliga och fasta stöd han sig städse bevist.

Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af ängslande tankars börda.

»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.»

»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe, drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva de oss behof i svåra stunder.»

Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han förunderligen foglig.

»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina, medan hon oafbrutet torkade bort tårarna.

»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe. Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.»

De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek, och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?

Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast:

»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de polska Vasaättlingarna.»

»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll Katarina töfvande.

»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende för hennes äpple och spira.»

»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till verklighetens hårda ansvar och svarta sorg.

Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra kamraterna.

»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.»

Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.

»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes drottningvärdighet.

Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i detta ögonblick oersättliga förlust.

Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat. Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader, och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.

Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville mottaga hans tjänster.

Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon sade nådigt:

»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig vördnad.»

Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en narrkåpa.

»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I ville hälsa edert folk.»

»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på, Sveriges först.»

Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig, att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand.

Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande allvar.

»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar, men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är otåligt.»

Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket. Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare kamrater, innan han når fram.