Читать книгу Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - Страница 7

Innehållsförteckning

Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet.

Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen.

Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt. Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd, med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha fast agreabla ämnen att snacka om.

Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför högt till väders.

Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla.

Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock, jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg.

Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor vårdslöst med hans gods och goda.

Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att äga honom.

Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet, sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel rusade förbi dem.

Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna, slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter.

Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat, och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad i en af riddarsalens fönsternischer.

Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber».

Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde. Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade sin tanke högt till jungfru Brahe.

»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde er vara klokare än att sätta pris på sådant.»

Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll:

»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.»

Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar:

»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den hemvändande.

»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig öfver hans dödliga bortgång.»

»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst. Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens stoft, som hon var begärandes.»

»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag; det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg flickan.»

»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,» sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst borde tegat med.

»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand om kungabarnets uppfostran.»

»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det beställdt här hemma.»

Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud ville låta detta onda komma öfver dem.

»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan med sina barn.»

»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka solgodt, men det töfvar kanske.»

Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska grefvinnans storvulna tal.

»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att slik dryck icke anstår en drottning.»

»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne, men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna. Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru Malin: ’Jag är i alla fall drottningen’.»

»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och liksom eftersinnande.

I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon, och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan.

Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få blicka emot sin härliga ö.

Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se omkring sig.

Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för människor och fänad.

Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och nigningar, som mötte honom hvart han såg.

Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk. Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige, rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade slottsnycklarna i sin herres hand.

Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid, behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta, att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom.

Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga åthäfvor.

Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem för henne.

Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa.

Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg.

Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans befriande.

Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren dystra.

Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och harf.

Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen, hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres skuldra.

Då sporde han med ömt tonfall:

»Trår I till hvila, min käraste?»

Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn öfver hans kärfva sinne:

»Ja, i min älskades famn!»

Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att riktigt få beskåda sitt hjärtas vif.

Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra med kärlekens locktoner.

*

Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva.

Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver vattnet.

De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor, som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga läten.

Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp.

De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda, snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne, och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast hjälpande Stina.

Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng:

»Hoppet hafver jag stadigt haft

din hårdhet till att öfvervinna

med trofasthet, som Gud har skapt

uti mitt hjärta och mitt sinne.

Hvi vill du då

min trogna tjänst således försmå

och mig sluta utur ditt minne.» — —

Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe, som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje, hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort. Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna, att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken, och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik Larsson än hon.

Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad:

»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och fylldt af vårens saf.»

Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den stämde in i sången:

»Fågelen uppe på grönan kviste.

djuren uti marken villa,

skulle, hvar de min sorg visste,

mig hjälpa tårar att förspilla.

Eko mitt rop

formerar med sitt ljud en stor hop

emellan dessa berg och dalar.»

Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät. Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel, och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn.

I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder glömde hon därför ingalunda.

Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick.

Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något, därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda såpbubbla brustit för fränkan.

Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:

»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.»

»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,» inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon:

»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder värjo.»

Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret. Slutligen genmälde hon:

»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.»

Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och hängde upp instrumentet på väggen.

»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.»

Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt sin ungdomsälskades folk.

Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera, verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd.