Читать книгу Ädelt vildt: En familjehistoria - Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - Страница 6

Innehållsförteckning

I gamle grefvens salong möttes fru Eiden och läkaren. Doktor Bengtsson bugade sig så djupt, hans lilla trinda mage tillät, för den ståtliga damen.

— Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur står det till?

— Illa, det vill säga, grefven har nog inte långt igen. Det är ingen sjukdom direkt, endast aftyning. Han är som ett utbrändt ljus.

— Utbrändt — med veken nere i pipan, menar ni?

Hm, hm, ja, så ungefär.

— Har doktorn sett, att, just som man tänker: nu blir det mörkt, kan helt plötsligt en liten klar, blå låga visa sig?

— Ja — ja.

— Det är lifvet, min bäste doktor. Ni kommer ju igen i morgon?

— Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjälp då är obehöflig.

Doktorn såg på den underliga, gamla damen med det vackra, stränga ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning åt själfva döden att vända om? Då skulle hon kommit förr. Han bockade sig än en gång så vördnadsfullt som för ett krönt hufvud.

— Är grefven ensam nu?

— Ja, för ögonblicket, han ville det. Han väntade ert besök och var så rädd, att han ej skulle kunna se klart.

— Äro — hans ögon brustna?

Frågan ljöd så ångestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma långt bortifrån i en klagan öfver något förspilldt. Doktorn var glad att kunna svara:

— Nej, fru Eiden, inte än, men grefvens syn är ytterligt försvagad.

— Det finnes ingenting man kan göra för honom?

— Nej — ingenting. Han har visserligen stärkande droppar, men inga medikamenter i världen hjälpa för det, som är slut.

— Har han plågor?

— Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ...

— Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Välkommen igen i morgon.

— Jag tackar.

Doktorn drog en lättnadens suck, när han väl satt i åkdonet; sådana där gamla gods som Bragehall hade alltid något obehagligt mystiskt öfver sig. För dem betydde det föga, att tiden gick framåt, och att man nu i adertonhundratalets senare hälft tänkte väsentligt olika än man gjort vid seklets början. De behöllo sina traditioner och sina dunkla öden. Man kunde aldrig tänka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela vira och dricka toddy i en af de där stora salarna; det var alltid, som tassade ett förgånget omkring och tog bort munterheten. Det hörde unga och gamla dårar till att bo där; och gamle grefven var väl en art dåre; i alla fall sedan många år tillbaka en enstöring. Pengar att lefva efter sitt stånd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant slut på godsets inkomster.

Hvarför hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, påstod folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans föregångare måst dagtinga litet med sitt samvete, när han skref nådig grefvinnans dödsattest, ty hade han varit fullt ärlig, hade han berättat, skulle han som dödsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte.

Herre, du min skapare, tänkte doktorn, hvad det är rasande mycket bättre att ha en hederlig bonde till far; då blir man kanske en Bengtsson i alla sina dagar, och det är möjligt, att ens pojke också blir en grofhuggare, men det är timmer, som håller, ingenting ruttet vid roten, som så ofta i de gamla, förnäma släkterna. Nu skulle han, Pelle Bengtsson, hem till mor och få en sup och en smörgås och en god portion gröt. Han slog upp rockkragen, och fick på det sättet en försmak af hemvärmen.

Efter en stund voro dock hans tankar ånyo på Bragehall. Underliga öden de haft där uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var naturligtvis också en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle heta så. Han var en väldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde en katt för när, om han bara fick ligga i fred på sin turkiska divan, röka »Star of Cuba» och läsa Paul de Kock, hvilken dock på honom aldrig utöfvat någon annan retande inverkan, än att han bäst det var somnade och lät boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara långt efter. Han tog henne från närmaste granngods, där hon och sex högförnäma systrar sutto och väntade på friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig varit något att stå efter att bli grefvinna Brage, men den unga fröken förstod att inrätta sitt lif på behagligaste sätt. Sedan hon skänkt sin man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera åt honom, men eljest talades det mycket om hennes »gifmildhet» mot de höga herrarna.

Så en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, föll hans far af hästen och bröt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen tog sig det egentligen så nära; det var mest, som om en möbel flyttats ur slottet.

Grefvinnan hade ej ens tid att vänta sorgeåret ut, förrän hon reste till Ryssland, och därifrån spordes snart, att hon gift sig med en moskovit, en guldtunna. I Sverige lät hon ej vidare höra af sig, och för barnet tycktes hon mist allt intresse. Nu var också hon död, hade doktorn hört sägas. Hon hade med en tändsticka kommit för nära tyllgardinerna för budoarfönstret, och, när på hennes rop tjänarna störtade in, stod hennes nyss påtagna maskeraddräkt, »dagslända», i ljus låga. Efter svåra plågor afled hon af brännsåren.

Doktor Bengtsson lät hakan borra sig djupt ned i pälskragen. Hur var det gamle grefven stönat i dag, när han utmattad sjunkit tillbaka mot kuddarna? »Mitt namn, mitt stolta namn får inte dö ut! Det måste lefva!»

Puh, och det skulle den där svampen Haqvin råda bot för! Doktorn klatschade förargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung flicka in i det eländet. Inte att det felades Haqvin något, men han var som en torr gren både på hufvudets och hjärtats vägnar, och därtill svag till karaktären, såsom både farmor och mor. Det var visst något med det namnet! Det enda det kunde göra var att med heder laga sig i grafven.

*

Farmor Eiden stannade en sekund på tröskeln till sjukrummet. Det var som om en mask plötsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama uttrycket flydde för ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation. Ögonen strålade ej, men de blickade varma och djupa in i något osynligt, och en fuktig imma lade sig öfver dem. Tårar? Nej, nej, men minnen, längesedan skrinlagda hågkomster. Här stod hon på tröskeln, hon och den mäktige konung Död; hvem skulle först hinna taga platsen hos den sjuke, hvem skulle han tydligast känna?

Fru Eiden böjde sakta hufvudet som i bön. Sedan sköt hon varsamt upp dörren och gick snedt öfver det stora, dunkla rummet fram till sängen.

— Haqvin!

— Margareta — ändtligen!

Två kraftlösa händer försökte sträcka sig mot hennes; ett dödstrött hufvud höjdes nästan oskönjbart från kudden, där det hvilade, fult och ovårdadt, med tofvigt hår och skägg som ram kring ett gult, infallet ansikte, hvari ögonen flämtade oroligt och matt.

Sådan var hennes ungdoms älskade, när hon efter femtio års skilsmässa återsåg honom; detta var då den man, som Margareta Eiden skänkt sina bästa drömmar, sitt ljusaste hopp.

Åren äro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det också för den, som skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets högtidsstunder, och öfver en kvinnas enda, stora kärlek förmår ej ens ett halft sekel bygga en varaktig fördämning.

Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjuguårig, när hon snyftande sjönk på knä vid bädden och lät hans darrande händer stryka öfver hennes kinder, hans skrofliga stämma hviska smekande namn. Han hade aldrig älskat någon annan än henne; hon visste det, men fideikommissbrefvets lydelse skilde dem åt. Ett gammalt, gulnadt pergament var mera värdt än två unga, fullblodiga människors lycka. Där på det styfva papperet hade hon själf läst, att ägaren till Bragehall finge endast föra en högättad brud till sina fäders borg, eller, lydde den hånfulla, nyktra slutsatsen: »en flicka, som med tunnor guld kan Bragehalls trappor belägga».

Margareta var fattig, och, om de också kunnat kringgå detta underliga, flerhundraåriga dokument, kunde de ej kringgå verkligheten; dess kraf äro alltid obönhörliga, och de skildes åt, gingo hvar sin väg, men visste dock, att en gång skulle de komma ut ur ödets labyrint och då trofast som förr se hvarandra i ögonen. Nu hade den stunden kommit, men nu stod döden på vakt och skymde med det okändas skuggor.

De hade skrifvit till hvarandra under de sista åren, långa sirliga bref med gammaldags uttryckssätt, och i alla dessa epistlar hade det alltid stått något om »barnen». De hade skrifvit föga eller intet om sin egen förlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda åt de unga. De talade om dem som om två minnesstenar på hvilka de ville rista in, hvad deras hjärtan en gång önskat, och de hade ingendera tänkt sig annat än att de två stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument öfver död längtan.

När grefve Haqvin kände, att krafterna plötsligt allvarligt aftogo, hade han sändt bud på Margareta; förut hade han ej velat, att hon skulle se honom — omständigheterna hade gjort honom till en vårdslösad existens, och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, värjde han sig för att, slapp och utlefvad, ställa sig inför sin ungdoms sagobrud.

Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt, och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera».

Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också utan att vika.

För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla trädet.

Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit starkare af den långa lagringen.

Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir som en smekning, en dröm — kanske en snyftning.

— Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? — Hon förde upp den mot hans läppar. — Den är lika hvit och fin som förr — och ringen — min ring har du kvar! — Den med månstenen.

— Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det?

— Ja.

— Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall inte tala så mycket.

— Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst — den ger mig lif.

Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif.

— Stannar du nu hos mig, Margareta?

— Ja, Haqvin, så länge du vill.

— Också i natt?

— Ja, du käre.

— Å, hvad det är godt att veta.

Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver de slappa dragen och tände en glimt i ögonen.

Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare blick.

— Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med — tillvaron, Margareta?

— Ja, men han kan misstaga sig.

— Jag tror han gör det — du är så stark, min ungdoms älskade, att du håller mig kvar hos dig.

— Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte.

— Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst? Den har rostat.

— För mig är den välljud.

Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst, som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät dimma suges upp af solen.

Slutligen frågade han:

— Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig?

— Ja visst. I morgon får du se henne.

— I morgon — du tror att, att jag finnes till då?

— Jag vet det.

— Ja, kanske får jag än en dag till skänks.

— En och flera, hoppas jag.

— Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark och fast som du, Margareta?

— Nej, men god och glad. En solstråle är hon.

— Haqvin är så svag.

— Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst, att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på.

— Nej ... Bragehall har väntat — så länge. Skall lyckan nu bli bofast här?

— Hvem vet?

— Du vågar sätta allt på ett kort?

— På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat på i ett halft sekel. Gunvors lycka — din sonsons framtid — Bragehalls ära — ditt namns bestånd — allt, allt är endast lösenord för bunden längtan, kufvad glöd. Förstår du mig?

Han tryckte sakta hennes hand.

— Min härliga — unga Margareta!

Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt. Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls, och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som allt annat.

Någonting afbröt den hemska stillheten — det ljöd först oregelbundet och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn.

Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och kunde lefva.

Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare.

— Grefven sofver, hviskade hon.

Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta betjentfysionomi sken upp.

— Så godt!

— Ja — godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är midt i natten.

— Ja, hennes nåd.

— Jag är fru Eiden. God natt, Johan.

Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes ansikte, och hon glömde bort att torka af dem.

Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där. Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende.

— God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu?

— Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga, att det fått en ny veke, he, he, he.

Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten.

— En ny veke! — Ja, kanske det.

— Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall, fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än i går, ja, än på mycket länge.

Fru Eiden nickade tankfullt.

Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig. Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster.

Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende.

Hon såg upp och räckte honom handen.

— Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson?

— Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan underdoktor som ni är jag inte.

Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg.

Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid, sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och — handla, ty handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila — alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat sätt visa, att så älskade hon; inte för stundens röda rosor och gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg vägen bakom henne.

Gunvor kom in.

— Här är jag, farmor.

— Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven.

— Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke är guldlockig och blåögd, som hon var.

— Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora, gråa ögon.

— Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en haka — ja, farmor, hur är det med hakan?

— Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu!

Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår.