Читать книгу Ädelt vildt: En familjehistoria - Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - Страница 7

Innehållsförteckning

Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk, men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och materia, och ingen visste, hur snart det brast.

Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg.

— Din sonson är en ståtlig man, Haqvin — ett vackert skal, som de flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han tar sig ut i sin engelska ridkostym — och i sin jaktdräkt sedan? Den hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du ädelt vildt!

— Skadskjuter, Margareta?

— Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse. Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården. Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller ingen aning om dess allvar.

— Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med — ädelt vildt, som du kallade det.

Gamle grefven suckade tungt.

Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt intill hvilsoffan.

— Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni. Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem, som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen, sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det spränger nog aldrig sin puppa.

— Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga impulser. Margareta! — Gamle grefven reste sig upp på armbågen. — Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo vi en lukullisk middag.

— Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt.

— Det vet jag inte — våra borgenärer.

— Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är ute.

— Väl, säger du — och så vill du själf ...

— Ja, Haqvin, jag vill eller rättare ett halft århundrades kärlek vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag varit hela mitt lif — nu vill jag drömma.

— Om lycka? ...

— Ja.

— För barnen?

— Å ja, för dem och för — dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand i min.

— Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort!

— Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det tyngsta af allt.

Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod, att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och hon kunde också skämta.

Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år, stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta trotjänare, log med.

*

Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap. Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i sin stämma.

— Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta, helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm. Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på, att provinsen är så rik.

— Ja, jag antar det.

Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt. Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson denna glädje sålt flere af familjejuvelerna.

De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den mjuka myllan.

— Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll, och som — man måste ropa på hjälp.

— Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här.

— Ensam?

— Ja, ofta nog.

— Hvad tänker grefven då på?

— Å ... på att just här kunde man finna sitt öde.

Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd.

Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek!

— Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon.

— Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara trygg.

— För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de finnas bara i barnkammarsagor.

— Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är sant, ni jagar inte.

— Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem!

— Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara grym?

— Grefven tycker ju om jakt?

— Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om mig; det skulle göra mig så ondt.

— Jag — vi — det är ju en så kort bekantskap.

— Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på Bragehall; så, har jag också känt det ibland.

Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft en sufflör där inne, men plötsligt tillade han:

— Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna — tack vare er.

Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga. Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld.

Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef det honom själf för öfvermäktigt.

Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd.

*

När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke. Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning.

Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in.

— Så fin, min flicka?

— Ja, farmor — den passar mig, säg?

— Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju bara husets folk.

— Ja — men ...

Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot den gamlas svala hud.

— Kära barn, har han sagt något — redan?

— Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just nu. Det är som en saga.

— Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke.

— Farmor lilla, låt mig drömma.

— Och hvad drömmer du om?

— Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor, hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga: »Nu längtar jag så!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig. De sista åren har jag också längtat — tror du, man kan födas med sådant? — Men nu är det så stilla inom mig. Det är som — som det var julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen.

— Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.

Det knackade på dörren.

Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år, hade han sagt.

Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till, att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon — och bäst så.

Gongongen ljöd.

Gunvor spratt till.

— Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten.

— Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ...

Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla. Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt fru Eidens hand till sina läppar.

— Tack för blommorna, sade Gunvor blygt.

— Ingenting att tacka mig för, det ...

— Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon på Haqvin.

— Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla af rosor, som själf är den fagraste ros.

Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och mäktigt, hvilket fanns där inne.