Читать книгу Ädelt vildt: En familjehistoria - Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - Страница 8

Innehållsförteckning

Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster, hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall i närmare tre veckor.

Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man vädjade till honom.

Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. Han var inte kär alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna; hon var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prästfrun, som just skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i julklappsmönstren alla sina drömmar och dessutom vara trygg för att farmor vakade öfver hennes framtid.

Fru Eiden kunde inte själf lämna Bragehall, inte knappa af på den sena lycka hon ernått efter femtio års försakelse. Hennes själ, som ännu var ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft utslocknadt sinne, måste ändtligen taga ut sin rätt i minuter och timmar, såsom hon åtrått att få göra det i månader och år. För öfrigt var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lämnade ej ett arbete halfgjordt, och först när sondottern blifvit härskarinna på Bragehall, kunde hon möjligen unna sig någon ro.

Alltså fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade gråtit, som det barn hon var, öfver att nödgas lämna sitt drömslott med torn och tinnar, men farmor tröstade henne lätt med utsikten, att, när hon vid jultiden återvände, var det som grefve Haqvins fästmö.

— Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor.

— Han skall tala, barn, men först med mig. Arbeta nu flitigt på dina vackra julgåfvor och låt ingen af dem du möjligen kommer i beröring med ana något om den förestående förlofningen, inte ens mamsell Beat-Sofi. Hör du det, Gunvor!

— Jag skall försöka, farmor.

— Du skall vilja det, Gunvor; det är med vår vilja vi behärska både oss själfva och — vårt öde. Än så länge kan du lägga din vilja i mina händer och handla efter mina råd, ty du är ett litet godt barn, men när jag går bort en dag, skall du minnas mina ord och härda dig i dem. Gud bevare dig för att bli ett rö, min flicka. En kvinna får förefalla som en vidja, men hon skall vara en stålfjäder, spänstig och stark.

Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken ännu ej märkts af ett enda grubblets tecken, och hon såg med sin klara, fasta blick in i de mörka flickögonen, hvilkas djup hon likväl ej kunde loda. Det hade hon heller aldrig förmått med svärdotterns; det där längtande, undrande uttrycket i dem var som en saga på ett språk hon ej kände.

Gunvor reste, följd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked ridderligt kysste hennes hand och hviskade:

— Välkommen åter!

Det sista hon såg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen på slätten i sitt gråa töcken, var hans mekaniskt viftande hvita näsduk. I rytmisk takt gled den upp och ned — upp och ned, och slutligen vände Gunvor sig bort, trött att blicka mot denna monotona lilla signalflagga, glad att tåget ilade ut på spåret mot trakter, där luften var mindre tung och tät.

Glad! Ja, det föreföll henne själf otroligt, men hon var verkligen riktigt trallande glad, ännu när hon kom in i den hemtrefliga våningen i staden, där mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husförestyre, tog emot henne med en bullrande, hjärtlig välkomsthälsning, med brasor i alla rum, ljus tända i kronor och lampor, en lukullisk supé och friska blommor på bordet.

De första dagarna gick Gunvor omkring och njöt af att vara den enda bestämmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en liten bjudning för sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon hade ingen förtrogen ibland de ytterst väluppfostrade unga damer farmor Eiden valt till hennes umgänge, och råkade hon släppa ut något af sina hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de på henne med förfäradt uppspärrade rundetornsögon, som om de plötsligt fått en främmande fågel in i sitt lag, en, som de inte läst det minsta om i sin zoologi.

Bäst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte för att hon var så synnerligen förstående, men det kunde man ej begära; hon var lustig och ärlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och så hade hon en alldeles särskild dragningskraft, som Gunvor först nu, under farmors bortovaro, kommit underfund med: hon kunde spå. Beat-Sofis mor hade varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spår af detta folks särtycke hos den gamla trotjänarinnan, måtte hon dock fått litet af dess trolldomsblod i ådrorna, ty hon kunde, som sagdt, fuska ej så illa i sibylleyrket.

När nu stormen obarmhärtigt ref upp snön från Hamngatans stenläggning och kastade den i våta klumpar mot de höga fönstren, och när vintermörkret blef till becksvärta inne i de tysta rummen, skyndade Gunvor gärna genom hela filen af gemak, följd af de många klockornas knäpp från tröskel till tröskel, och hamnade slutligen i mamsell Beat-Sofis kammare, där hon kröp så långt upp i soffhörnet hon kunde komma, som skulle det skyddat henne för storm och vintermörker.

Här var alltid varmt och godt och vänligt. Från köket hördes ett muntert skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett torr-roligt infall af gårdskarlen, belönadt med pigornas högljudda skrattsalfvor.

Dörren till vänster förde genom en lång gång in till handkammaren. Där var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Där hade hon ställt upp och tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor till baken, lagt upp smör och småbröd, där var hon suverän, och det var endast Gunvor, som oantastadt vågade sig in på detta område. Jo, fru Eiden, förstås, henne trotsade ingen.

Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med pärlfärgade möbler, ordentligt linjerande väggarna, ljusa tapeter med omöjliga kornblåa ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad björkbyrå med virkad stjärnduk på och belamrad med vaser, byster, eau-de-cologneflaskor och skrin.

Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor Eiden skulle sagt om dessa små seanser; de tänkte inte längre än att det var ett oskyldigt nöje.

Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drömmande ögonen följde med ett egendomligt intresse brasans flammande eld.

— Hvad tänker min lilla flicka på? undrade Beat-Sofi.

— På lifvet.

— Det var fasligt djupsinnigt. Jag tänker på min kaffepanna, jag, om det skall vara för bittida att sätta på den än.

Gunvor satt tyst en stund, men plötsligt lystes det älskliga ansiktet upp af en ny tanke. Hon såg med tindrande ögon på Beat-Sofi och frågade en smula skyggt:

— Har inte Beat-Sofi haft någon sådan där ungdomssaga? Å, bestämdt! Tala om!

Hon smekte öfvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smög sin smala, mjuka hand mellan hushållerskans sträfva, förkylda fingrar.

— En ungdomssaga — jo, kors; det fanns väl en tid, då jag tänkte på tocket. »Litet ska en väl ha med, sa’ den, som tugga’ åt katten.» Men det var ute på herrgården, det, där jag var husmamsell, innan jag kom hit. Men sådant får väl Gunvor vara med om mycket finare och bättre; det här var bara inspektorerna.

Gunvor såg häpen ut.

— Tyckte du om — om allihop.

Mamsell Beat-Sofi log belåtet.

— Den ene först och den andre se’n, förstås. När de kommo till gården och ingen kände, ställde de sig väl med mig, för jag lagade god mat åt dem, och — och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosättningen. Jag sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, kom den förste och ville flytta; han hade fått plats i hemtrakten. Jag grät en vers, och så var den sorgen öfver. — — Den andre for, därför att han fått ett eget arrende.

— Var det slut sedan? frågade Gunvor besviken.

— Nej, det var allt en till. Då hade jag just vant mig af med att drömma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna sattes ordentligt in i blåa boken, och vi — hm, hm — han och jag traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till — men se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli inspektorska, utan en annan. Mor min sa’: Du skulle åtminstone ha ett kristet namn, din tattarunge, så folk begriper, att du inte vill stryka landsvägarna omkring utan kan sätta fötterna stadigt under eget bord. Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag fått pröfva på ekluten.

— Var det alltsammans?

— Ja-a. Det har fallit mycket snö sedan dess — och nu är jag glad för att jag ändå haft inspektorerna.

— Glad?

— Ja, ser hon, grynet mitt, lifvet utan kärlek är som kaffe utan klarskinn. Man kan nog stå ut me’t, men uschelt är det. Men si, min flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn, det ligger i korten det. Ja, nu tänder jag lampan, så lägga vi ödets stjärna.

Ett par minuter senare sutto de båda lutade öfver korten.

— Det kan se ut något det, pratade Beat-Sofi; hjärter åt alla håll, en ljus väg — en — två — fyra — åtta. Ser Gunvor ett sådant roligt bjudningsbref! Å, kors, så granna kort har jag aldrig sett! Och Gunvors egen kung tänker på henne! Det skulle väl aldrig vara grefve Haqvin heller?

Gunvor rodnade och teg.

— För henne själf — för vännen — för huset, räknade Beat-Sofi snabbt och säkert.

— Och, hvad som skall ske. Låt mig höra det först, Beat-Sofi!

— Nej, i ordning med frågorna! Ser hon, min lilla, där ha vi förlofningsringen. Den kommer långväga ifrån; titta själf, tre sexor!

Gunvor stirrade på de betydelsefulla korten och frågade sedan så tyst, att det knappt hördes:

— Synes det, om han håller af mig — riktigt?

— Han skulle väl skämmas annars! En sådan guds ängel som vår Gunvor — och så rik se’n.

Ja, rik var hon; det hade också farmor sagt, och af köpmanssläkt, som hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli älskad, därför att man ägde millioner, föreföll henne underligt. Var då hon själf ingenting? Hon mindes plötsligt ett uttryck en af hennes fars vänner haft en gång, när han skänkt henne en stor docka:

— Det här är en dyr leksak; när du får höra, att den kostat femtio kronor, tycker nog lilla nåden om den och låter bli att kasta den i skräpvrån.

Gunvor fick tårar i ögonen. Var hon själf en sådan »dyr leksak», som man lät bli att kasta i skräpvrån?

Ibland, när mamsell Beat-Sofi var vid sitt rätta sibyllelynne, spådde hon Gunvor i handen, och då figurerade alla de mystiska spökhistorierna, som Karna berättat henne.

— Mamsell Gunvor möter sin käraste en aftonstund, sade hon en gång högtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta dörrar — från ett försegladt rum.

— Nej, nej, afbröt Gunvor otåligt, dit går ingen.

Men sibyllan lät inte störa sig; hon hade kommit i farten, och hennes hvardagliga fysionomi var förvandlad till något nästan vildt, zigenaraktigt.

— Han kommer sorgsen — gråklädd, som om han ville osedd smyga sig från en fest. Jag ser många, många tända ljus — och en — som tror sig vara den rätte, håller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger som ett mörkt töcken öfver hans väg — olyckor och bråddöd, ser det ut som. Men den, som kommer så ensam, han får ett långt lif, och älskad blir han, men — får jag se, Gunvor! Å, vår lilla guds ängel öfverlefver dem båda två.

Gunvor var lifligt intresserad af dessa spådomsseanser, men de gåfvo henne åtskilligt att fundera på, och under det att profetissan ett par timmar senare lade sig och somnade tvärt, satt Gunvor med hufvudet stödt i händerna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville smyga sig bort från festen? Han måste ju veta, att han var den ende för henne. Farmor hade ju bestämt det så ... och hon ville det själf. Då skulle hon bli härskarinna, få makt och myndighet, i stället för att som nu vara en liten flicka. Hon drömde om, att Haqvin skulle komma och hämta henne. Han skulle höfviskt böja knä, som riddarna i Melins romaner brukade, och säga några låga ord, klingande som stilla musik, om hur högt han älskade henne — och så — så skulle han väl kyssa henne ... På handen? Nej, det gjorde de fattiga. — På kinden? ... Det gjorde farmor. På pannan? Å, det hade gamle grefven gjort. Gunvor gömde ansiktet helt i händerna. Han skulle kyssa henne på munnen, länge, länge! Hon blef alldeles het vid den tanken, och hon längtade plötsligt feberaktigt efter bud eller bref från Bragehall; helst ett lefvande, längtande bud, en att famna och älska och trygga sig till. Han skulle komma. Hon öfverraskade sig ofta med att ej direkt vänta Haqvin; det var inte alltid honom hon såg böja knä på riddarsed. Det var den gråe mannen. Han hade en hätta, som fullständigt dolde hufvudet. Aldrig såg hon hans anletsdrag. Hon log åt sin dåraktiga synvilla och försökte frammana grefve Haqvins blonda, blåögda typ.

Mamsell Beat-Sofi spådde henne nu hvarje kväll, att »ett viktigt bref» snart skulle komma, men om besök hade ödets stjärna aldrig något att förtälja.

En dag kom också tillika med farmors bref ännu ett annat från Bragehall.

Liksom för att samla mod öppnade Gunvor först farmors epistel och läste vant den stora, klara pikturen.

»Min kära, lilla flicka!

När du läser detta, har du väl redan tagit kännedom om Haqvins bref, och jag blir således den första, som får önska dig lycka och en lång framtid vid din blifvande makes sida. Om åtta dagar — julaftonen — hoppas jag få omfamna dig här på Bragehall som en liten glad och förhoppningsfull fästmö. Farfar — som du händanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla gamle grefven — längtar mycket att se er, barn, förenade. Hans krafter äro ej stora. Döden unnade honom blott en kort frist. Vi ha därför redan utsatt Haqvins och ditt bröllop till den första februari. Strax efter helgen resa du och jag hem till staden för att iordningsställa brudutstyrseln. Bröllopet måste dock för gamle grefvens skull hållas på Bragehall. Det blir också ståtligast. Du får nu resa hit med vår goda mamsell Beat-Sofi, som ej får lämna dig ensam. Karna skall naturligtvis också med. Tag rikligt med pälsverk på dig, mitt barn, så att du inte förkyler dig.

Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan fått mitt ord på, att du vill bli hans hustru. Skrif därför endast ett par rader till honom in i ditt bref till mig. Förlofningskort och ringar äro redan beställda. De praktiska bestyren sköter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget stå vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt på lifvets röda rosor. Än har du din sant tillgifna farmor

Margareta Eiden.»

Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket. Jaså, nu hade farmor förlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle endast träda den gyllene ringen på fingret. Det var alldeles som när farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knäppt ett dyrbart smycke om hennes hals och sagt:

— Så, nu är du färdig! Adjö, mitt barn, roa dig bra!

Gunvor suckade, och hennes hjärta slog ängslande, hårda slag, när hon nu slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett på utanskriften. Haqvins stil föreföll mycket oöfvad och gossaktig, med långa, skälfvande staplar och svaga, halft utplånade prickar och streck.

Brefvet lydde:

»Goda fröken Gunvor! (Det var andra gången Gunvor fått denna spritt nya titel för borgardöttrar).

Ehuru er högt ärade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill lyckliggöra mig med ägandet af sitt rika, varma hjärta, är det dock med fruktan och oro jag djärfves framträda med min ödmjuka bön att få bli eder ett trofast stöd och en huld make. Inga ord förmå uttrycka de känslor, som bestorma mitt bröst vid hoppet att vinna en så fager och älsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lägger jag i edra händer, dyra fröken Gunvor, och ber eder skänka mig det hulda svar jag innerligt åtrår.

Eder vördnadsfullt tillgifne

Haqvin Brage.»

Än en gång läste Gunvor de få raderna. Hon skakade häftigt, nästan förtvifladt på hufvudet. Det var inte denna förskriftsmässiga, siratligt affattade förklaring hon längtat efter och drömt om under de långa aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det, hvilket i väntan glödde inom henne. Hon frös vid detta fadda ordsvammel, hjärtefrös, och ändå försökte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon hade ju själf valt. Farmor hade visserligen uttalat en önskan, men valet hade väl legat i hennes egna händer.

Å, då måste han vara riddaren — måste, måste!

Hon brast i en klagande, vilsen gråt, utan att veta hvarför. Farmor hade ju skrifvit, att hon fortfarande skulle få dansa trygg på lifvets röda rosor, inte behöfde hon då vara ledsen. Hon torkade bort tårarna, men hvarje gång hon ånyo läste igenom grefve Haqvins bref, kommo de igen.

Slutligen slog stämningen om; hennes friska, glada sinne hade ingen fristad för sorgen, och ju mer hon såg på friarbrefvets skälfvande staplar, ju lustigare tyckte hon de blefvo. Hon skrattade till sist. Man kunde väl vara en båld riddare, fast man skref — uselt. Man kunde väl älska så där — så där varmt, som hon drömt om, fast det ingenting tog sig ut på papperet.

Hon fick en idé, en barnsligt uppsluppen idé! Hon skulle bjuda till att svara i samma högtrafvande stil, och sedan, när de blifvit gifta, hon och Haqvin, skulle de få förfärligt roligt åt dessa dråpliga skrifvelser, ty — Haqvin kunde väl skämta? Hon hade icke sett det, men trodde det så visst. Och hon skref, med ögonen lysande af skälmaktighet:

»Herr grefve!

Med blyg glädje har jag mottagit edert smickrande anbud, hvilket jag ej tvekar att besvara med mitt fulla hjärtas ja-ord. Er vördade farfar och min farmor ha ju redan länge önskat vår förening och därmed åsyftat bådas vår lycka. Tillåt mig försäkra er, herr grefve, att min högsta sträfvan hädanefter skall vara att bibehålla eder för mig så dyrbara kärlek.

Eder

Gunvor Eiden.»

Hon såg på sitt opus, där hvartenda ord mötte henne som ett karnevalsupptåg, och det stack till af smärta inom henne. Så skulle det dock inte ha varit! Det var inte ärligt, detta. Kände han inte det, månne?

Också den aftonen spådde mamsell Beat-Sofi henne, men hur hon än lade »ödets stjärna» och »brudsängen», kom aldrig Gunvors kung med. Han var alltid ur vägen.

Mamsell Beat-Sofi försökte prata bort detta faktum med att berätta om alla de lysande fester Gunvor skulle komma på och alla de vackra julklappar, som lågo till henne.

Då afbröt Gunvor plötsligt:

— Hvar är min egen kung, Beat-Sofi?

— Å, han kommer nog. Se här ha vi hans tankar.

— De gå ju dit — till rutertian: till pengar.

— Ja, kors bevars, en får väl tänka på tocket med.

— Först, kanske?

— Men, barn, då, hvad hon ser allvarlig ut! Jag ska’ minsann leta upp kungkrabaten, ska’ hon få se, gullängeln.

— Nej, Beat-Sofi, det behöfs inte. Han har kommit. Jag är förlofvad med grefve Haqvin nu, men ingen får veta det än.

— Å, hvad säger Gunvor! Blifvande grefvinna! Ja se, en så’n fin herre ville kanske inte göra sig så gemen och ligga i mina stackars kort, nu, när han hittat vägen till lilla nådens egen hjärtekammare, det var nog knuten, förmodade mamsell Beat-Sofi slugt, under det hon hjärtligt omfamnade Gunvor, som stilla och nästan frånvarande besvarade smekningen.