Читать книгу Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - Emma Bendz - Страница 4

Innehållsförteckning

Hur gärna gå ej tankarna tillbaka till det gamla barndomshemmet, skådeplatsen för de första stapplande stegen, övervakade av kärleksfulla föräldrar, de första lekarna, de första medvetna tankarna. Hur ljuvt ter det sig ej i inbillningen, detta hem med de gammaldags, trevliga björkmöblerna, blommorna i fönsterkarmarna, mors spinnrock, fars arbetsbord med den primitiva lampan och ljusstaken med sin gröna skärm, böckerna som sågo så hemlighetsfulla ut, den stora kartan över Palestina, där man bl. a. fick skåda Israels barn, tågande kring Jerichos murar med lurar och basuner, samt de gamla kopparsticken och en stor tavla med Luther och Melanchton som huvudfigurer. Och barnkammaren sedan, med en hel rad små sängar, dockskåpet, de enkla leksakerna, träpallarna där man klättrade upp, ramlade ner, slog sig, grät och klättrade upp igen, vilken behaglig oreda rådde ej där!

Hur skönt var det ej att på kvällen krypa ner i sin lilla bädd och somna vid ljudet av spinnrockarna från folkstugan som ackompagnemang till pigornas sång! Jag hör det ännu: »Rocken snurrar, lampan brinner, vinterkvällen är så lång,» eller »Konung Fredrik är död,» och allra bäst, »Vid foten av Alpen, i daldjupets skugga –.» Ibland hördes även prostens röst, inne från salen, där han läste högt medan prostinnan, guvernanten och de äldre systrarna sutto kring bordet med sina handarbeten. Det var så sövande och så lugnt att somna in vid dessa ljud, sedan man först, med mors hand i sin, läst sin lilla aftonbön.

Lika roligt var det på morgnarna, då den kära Tilla, prostinnans kusin, som varit i huset alltsedan föräldrarnas bröllop, kom in med mjölken och rågskorporna som man skulle få på sängen och man sedan fick tillåtelse att »bara en liten stund» få se på de gamla nötta, men så högt älskade bilderböckerna: »Kajsa Rulta, Lunkentuss, den lille Vilden» o. s. v. Och så kom tvagnings- och påklädningsceremonien, som visserligen ej avlopp utan åtskilligt kiv och ras med bröderna, store bror och lille bror. Sedan, efter frukosten, togs abc-boken fram med den stora tuppen, som stod och såg så viktig ut, och på mors knä lärde man sig stava och lägga ihop och fick därunder många tillrättavisningar, ty visst var man dum! Men hur det var, värpte ändå alltid tuppen och det var förtjusande, då man inne i boken fann »danska kungens karameller», eller i värsta fall, en sockerbit, behändigt ditsmugglade, man visste aldrig hur.

Ett särskilt nöje var det att få göra en promenad ut i byn med prosten och att hälsa på gubbarna och gummorna i de små stugorna. Man var bekant och god vän med dem alla utom, kanske med gummorna i fattighuset, den förskräckliga Stormskan och den ännu förskräckligare Lejonskan, som trätte och slogos och sågo så hemska ut. Prosten var god vän med alla, hade ett vänligt ord för alla, kunde väl även vara sträng, men hade alltid ett varmt hjärta för dem som kommo till honom i sin nöd, och de voro många.

Promenaden avslutades alltid med en tur i trädgården, som var väl vårdad, och där lärde man sig att, med Far som läromästare, känna varje träd, varje buske, varje blomma. Det var en mycket stor trädgård och park, med ståtliga gamla träd, den var en grönskande oas, mitt bland fälten och ängarna, en oas med bär och ljuvliga frukter i överflöd, med syrener doftande som på ingen annan plats, med lärkor som drillat sina vårsånger, värmda och livade av den tidiga solen, alltsammans kringfläktat av havets friska vindar. Jag erinrar mig särskilt livligt de strålande vårdagar, då en mångfald praktfulla hyacinter blommade i rabatterna, hur jag brukade kasta mig ned på gräsmattan och insupa deras doft, nästan sövd av binas entoniga surrande, skådande mot de lätta skyarna, där de gledo över den blå himlen. Det är ej lätt att beskriva, men förnimmelsen av allt detta härliga är ännu alltjämt lika stark.

Vintern var visst ej heller utan sitt behag, med det flitiga, regelbundna arbetet, anpassat efter vars och ens förmåga, skymningsbrasan, de långa kvällarna, då prosten satt vid sitt skrivbord i fullt arbete eller ivrigt studerande de sällsynta tidningarna, (posten kom högst två gånger i veckan) medan prostinnan satt med sin strumpa, stundtals halvslumrande i soffhörnet efter dagens trägna id och barnen samlade kring det stora bordet, halvhögt läsande sina läxor vid talgljusens matta sken, tills slutligen katekesen och grammatiken slungades upp i taket med ett lättnadens »så där ja, nu ä’ de gjort». Sin belöning fingo de sedan hämta ur den stora fruktkorgen med bergamotter och rosenkindade pippingar, ty frukt fanns vanligen i överflöd och på den varan behövde det aldrig sparas.

Nog kunde livet ibland förefalla något enformigt under dessa långa vinterdagar, men så mycket mera kunde man också uppskatta varje avbrott. Då prostinnan, som hade sin arbetsplats vid fönstret i salen, där hon höll noggrann utkik efter allt som tilldrog sig på den stora gårdsplatsen, plötsligen utropade: »Här kommer främmande», ljöd det som en glad fanfar och hela familjen störtade ut i den kalla förstugan för att taga emot de välkomna gästerna. Oftast var det de närmaste och käraste grannarna, de från Kjellstorp, som kommo, men de andra, mera långväga boende voro ej heller alltför sällsynta. Kaffepannan kom på i en hast, kakburkarna i handkammaren fingo släppa till av sitt överflöd, brasan tändes, piporna likaså och allt var idel trevnad och gamman.

På tal om gäster kan aldrig åsynen av den gamle provinsialläkaren, doktor Edv. Ström, förgätas, då han vid ett eller annat sjukdomstillfälle kom åkande i sin höga, öppna vagn. Vi barn hade alltid känslan av att det var en jätte som var ute och färdades, han var nämligen så vidunderligt påpälsad, att man aldrig sett maken. Allra först en väldig kappa av svart läder, med stor krage, utstående och styv av vind och väta, därunder en tjock päls, väl fastsurrad med ett brokigt resskärp, och slutligen en fotsid, vadderad nattrock av storblommigt ylletyg samt stora halmstövlar. Så behövde man vara rustad för att stå emot vinterstormarna nere på slätten. Jätten var emellertid ej farlig alls, tvärt om var han en ovanligt älskvärd gammal man, – allra helst om man själv slapp att bliva behandlad av honom.

Ett par små nöjen, som visserligen voro varandra väsentligen olika, hade dock ett gemensamt, att de i hög grad förmådde fängsla vår barnsliga nyfikenhet. Det ena var, då vid trettondetiden stjärnemännen kommo vandrande för att med sång och förevisande av sina, i brokiga bilder målade stjärnor, förtjäna sig några slantar. I motsats till den urgamla seden, var det ej gossar som gingo omkring med stjärnan, utan alltid gamla, tämligen skröpliga gubbar och det var ej Staffans-visan de sjöngo, utan någon mera religiös sång. Tyvärr är jag dock ej i stånd att klart erinra mig varken ord eller melodi.

Det andra nöjet var den på den tiden ej så ovanliga synen av tyska musikanter som kommo marscherade in på gården, ställde upp sig framför trappan och stämde upp sina Volkslieder, Ländler och Marscher. Kanske voro deras instrument en smula skrälliga, fast det förstod man just ej, det lät i alla fall förfärligt vackert. Och deras nötta uniformer, blänkande trumpeter och underliga språk, då de tackade för pengar och traktat, var alltigenom obeskrivligt fängslande.

Stundom hände det, och oftast på kulna och mörka vinterkvällar, att någon dalkulla förirrade sig ner till den avlägsna bygden och man tyckte mycket om den gästen. Hennes vita päls, röda mössa och kinder i samma kulör, hennes frimodiga »du» till vem det vara månde, allt var synnerligen tilltalande och naturligtvis ej minst de underbara saker hon hade i sin låda. De breddes ut på stora salsbordet, i skiftande mångfald, förklarades för »verkligt god vara» och rönte merendels god åtgång. Naturligtvis fick hon både mat och husrum, inte kunde man väl ha hjärta att köra ut den snälla kullan i mörker på villsamma vägar.

Mindre välkomna voro de polska judarna, de kommo alltför ofta och innehållet i deras låda var föga lockande. Pigorna föllo dock ofta offer för judens vältalighet och hans »schene tig» visade sig vanligen vara oemotståndligt.

Minst en gång om året fick prästgården besök av pianostämmaren och väderleksspåmannen Liljekvist, troligen skickligare i det senare yrket än i det förra. Han påstod sig även kunna läsa människornas tankar och var för den skull en skräck för tjänstflickorna, vilka knappast vågade sig in i samma rum som han. Underlig såg han ut och filosof var han, begåvad nog, men vilsekommen, skulle jag tro. Och så kunde ibland en lika vilsekommen person uppenbara sig, en avdankad prästman, Appelqvist, gemenligen Aftonkvist kallad. Hans yrke var numera att vandra omkring i prästgårdarna för att sälja sina predikningar, tala teologi med prostar och adjunkter och beundra flickorna, som enligt hans föreställning blott behövde se honom för att bli kära i honom. Troligen kom han även för att bliva en smula tillgodosedd, få god mat och en god säng, vilka fördelar tydligen voro svåra att skilja sig från, så att besöket ofta blev mera långvarigt än välkommet.

Två verkliga märkesdagar förkommo under året, eller rättare tre; det var på våren, då »skogökarna» skulle komma, och på sommaren, då torvökarna hade sin dag. Prosten räknade nämligen bland sina löneförmåner även ett visst antal äckor[1] och han begagnade sig av dem för att få hem det stora bränsleförråd som gick åt under årets lopp. Ordet äckor förvandlades på landsens mål till ökar, därav namnet. Veden, tolv stora famnar prima bokved, hämtades från Näsbyholms skogar, vilka lågo ungefär en och en halv mil från Espö, den fördelades på sextio lass, och som det var omöjligt att taga emot alla människor, hästar och ved på en och samma dag, tog nöjet två rundliga dagar. Och det var verkligen ett nöje, för oss barn en stor händelse.

Hela förmiddagen gick åt att göra i ordning maten åt alla dessa gäster, som hade lov att vara matfriska. Väldiga kittlar stodo och puttrade på spisen, och alla husets fruntimmer hade en gruvlig brådska att breda de högar av »rundenomsmatar» som beräknades åtgå. Tjocka skivor av prostinnans hemgjorda kumminost lades på, det såg verkligen aptitligt ut. Framåt middagstiden gjorde prosten sina små slag ut på vägen för att se om ej de kära skogökarna voro i antågande, och där kom, riktigt nog, första lasset, kört av Far själv, bredbent och säker, högst uppe på en väldig bokstock. »God dag, herr prost,» hälsade han, »nätt vär i da å farlet fint bränne, ska ja si,» och därmed hoppade gubben ner, röd om näsan och väderbiten och skakade hand med prosten. Vid ett så högtidligt tillfälle som detta kom det aldrig i fråga att någon skickade ut sina drängar; var Far själv hindrad, utsågs äldste sonen i stället och det hela betraktades som en lustresa. När de stora vedstockarna avlästs på sin vanliga plats, och hästarna fått sitt, visades männen undan för undan in i folkstugan, där ett stort bord stod dukat. Där togo de nu plats och blevo vederbörligen trakterade med vått och torrt, smörgåsar, åtföljda av ett par snapsar, lutfisk och »risengröd» samt hembryggt öl. Prosten och prostinnan voro närvarande, persvaderade och trugade enligt landets sed och lagade på allt sätt att gästerna hade det bra. Och nog gåvo de sig tid, för all del, och den nödiga »madaron» njöto de av i rikaste mått. Präktiga sågo de ut, hederliga och trygga, och när de gåvo sig tid att yttra något, skedde det alltid med omisskännlig humor. Sedan de ytterligare förplägats med kaffe och stora vetebullar, avlägsnade de sig småningom och husets folk fingo andrum och tid att bereda sig till nästa dags kampanj. Programmet upprepades in i alla detaljer, då torvökarna kommo, med undantag av att de vanligen hunno stökas undan på en dag.

Då det började lida mot våren, var det trädgården, som fram för allt annat tog tankarna i anspråk, och då fick man en vacker dag se den gamle trädgårdsmästaren Jungmann från Skurup uppenbara sig, med de långa benen i halvsprång, trädgårdssaxen under armen och en hög grå storm av vidunderlig fason på huvudet. Och nu blev det ett grävande och planterande, rabatterna lades om, buskar och träd tuktades och klipptes. Prostinnan var i synnerhet intresserad av köksträdgården, gav otaliga order och vinkar och fick slutligen av Jungmann den uppmuntrande försäkran: »Ja, herr prostinnan, nu haver jag gjort så gott jag haver förmått.» Han var obestridligen ett original, den gamle mannen, men säkert är att han »förmådde» en hel del efter den tidens mått naturligtvis.

Det förstås av sig själv, att våren medförde ett vidlyftigt förnyelsearbete inom- och utomhus. Alla tänkbara föremål målades, vittades, skurades och polerades, tvättades och lagades. Damm- och skurborstar voro veckotals i rörelse, innan husmodern blev nöjd och slutligen tillstod: »Nu luktar här verkligen rent!»

Inne i stora salen slogs en väldig stickbåge upp, och så kom det en överväldigande täckstickningsperiod, vars resultat blev både omfattande och lysande. Där var så hemtrevligt inne med alla dessa arbetande fruntimmer, livligt underhållande varandra, medan fingrarna gingo upp och ned med förvånande snabbhet. Innan man var stor nog att själv få deltaga i arbetet, var det ett särskilt nöje att krypa under bågen för att undersöka vem som sydde finast stygn på avigsidan; det var ju visserligen någon skillnad, dock blev sällan någon underkänd.

Efter alla dessa långvariga och strävsamma förberedelser, och när till slut skafferier och visthus fyllts med mat, bröd, kakor och specerier av alla slag, då randades den dag då alla sommargästerna skulle anlända och det dröjde ej länge innan varje rum, såväl i huvudbyggnaden som flygeln, var upptaget. Det var mostrar, morbröder och kusiner som lockades av landets och sommarens härligheter, men framför allt var det morföräldrarna, som ännu i sin höga ålderdom sökte sig ut till barn och barnbarn.

Ehuru endast helt liten – jag var omkring fyra år den sista sommar de gästade Espö – har jag dock ett livligt minne särskilt av min morfar, prosten Anders Peter Gullander från Malmö. Jag kan ännu tydligt se honom för mig, hans vita hår, de milda, halvt slocknande ögonen – hans syn var nämligen mycket svag – den långa koftanetten, fadermördaren med sin höga spännhalsduk och byxorna nedstoppade i höga blanka kragstövlar. Han tog oss gärna upp i sitt knä där han satt i sitt soffhörn, stödd på sin spanskrörskäpp med silverknapp och sjöng en liten visa, som sedan använts som vaggvisa för barnen i både tredje och fjärde led. Slutligen drog han fram karamellpåsen, som han alltid hade gömd under soffkudden bakom sig, och lät oss äta så mycket vi orkade. Den käre morfar, han var lika älskad i familjekretsen som i det samhälle, där han så länge verkat, och med rätta.

Mormor var mera sträng och hade stor respekt med sig, men var mycket ståtlig ännu, i sin vita mössa, krage och manschetter, allt av gamla, utsökta spetsar. Hon var finska och hade varit mycket vacker, en egenskap som gått i arv till döttrarna, liksom även ett lynne fullt av många skiftningar, svärmiskt, impulsivt, än nästan ystert glatt, än melankoliskt, med sträng pliktkänsla både för egen och andras räkning, med ovanligt sinne för ordning och hemtrevnad, med varm känsla för musik och för allt skönt i naturen och i livet. Sådana voro de, de vördnadsvärda gamle, och det var ej underligt att de blevo medelpunkten, kring vilken allas tankar och omsorger rörde sig.

Sommaren förgick som en dröm, gästerna reste och det gamla vardagslivet började ånyo. Frukten plockades ned och det blev ett drygt arbete att ordna och förvara de rika gåvor trädgården merendels skänkte. Prostinnan sammankallade sina hjälptrupper, bland dem först och främst den gamla klockarfrun, som var så skicklig i alla husliga sysslor. Där satt hon nu, gumman Malm, med stora brillor på sin vassa näsa, och skalade massvis s. k. »bunkatiner» och äpplen, vilka sedan på väldiga ollor fördes in i stora bakugnen för att torkas, högst aptitliga att skåda när de åter kommo ut.

Hon var verkligt framstående, gumman, då det gällde nötplockningen och de livliga, bruna ögonen kunde bättre än alla andra upptäcka de ofta ganska väl dolda »tasarna». Och hon och prostinnan förvärvade gemensamt ett verkligt mästerskap då det gällde ostberedningen och deras glädje och stolthet var obeskrivlig då de många, skinande gula ostarna voro färdiga att förvaras i osthäcken, tills de hunnit bliva lagom torra.

En stor dag, en hemsk dag var det, då sotaren Widerberg kom med sin hantlangare, för att sota de oändligt många kakelugnarna i huset. Det var med blandade känslor som vi, barn, bevittnade denna händelse. De voro fasligt hemska att se, dessa svarta sotarmurrar, men å andra sidan var det bra nöjsamt att följa med från rum till rum och höra hur Widerberg, på knä framför kakelugnen, med stentorsstämma ropade till ynglingen, som regerade där uppe i höjden med sin kula: »Nu ä’ ho’ i de söndra röred, nu ä’ hon i de nora o. s. v.» – för att ej tala om det upp- och nedvända tillstånd vari hela huset befann sig, och som gjorde det möjligt för oss att begå åtskilliga excesser.

När prostinnan så hunnit få hela huset i ordning igen, själv i många dagar övervakande arbetet, iklädd en gammal, blommig sitsklänning och vit duk om huvudet, som tecken till att det var storstök i huset; när de många innanfönstren med stort besvär kommit in, omsorgsfullt tilltäppta och klistrade, de hemvävda trasmattorna blivit pålagda, och moderatörlampan och malmstakarna med sina smala talgljus åter bragts fram i dagen, då kände man med ett visst välbehag att nu kunde vintern få komma, när som helst, man var beredd att möta den och man motsåg med glädje det behag som all omväxling erbjuder.

Ett bland mina allra tidigaste minnen gäller en julafton, som i alla avseenden blev en svår besvikelsens dag. Min far hade ett helt år vistats i Stockholm som medlem av prästerskapets löneregleringskommitté, och hade, på grund av de besvärliga kommunikationerna, ej under hela denna tid kunnat besöka sitt hem. Det gällde nämligen att i diligens färdas hela den långa vägen mellan Malmö–Stockholm och vice versa; det tog en hel vecka i anspråk, och det var tröttsamma och oändligt långa dagar, låt vara att de lämnade ett utmärkt tillfälle att få se en god del av vårt land. Nu var arbetet däruppe slutfört och min far hade skrivit att han med säkerhet hoppades komma hem på julafton. Men dagen gick under fåfäng väntan. Min mor irrade omkring som en orolig ande, med yrvaken fantasi utmålande för sig alla slags olyckor och mina syskon följde henne med ängsliga blickar. Ingen tänkte på att fira högtidskvällen så som eljest var vanligt. Trött och bedrövad lades jag till sängs och somnade väl snart nog, men vaknade plötsligt vid att en kär gestalt stod lutad över mig. Med ett glädjerop slog jag mina armar om min fars hals och erfor därvid en känsla av lycka som jag aldrig kan förgäta.

Slutligen kom den dag då jag till läromästare i stället för min mor skulle få vår guvernant, som redan under flera år hållit på att hos mina äldre syskon inympa kunskapens sticklingar och skott. Det skedde ej med synnerlig glädje å min sida, och inte hade hon väl stor anledning heller att glädjas över den föga fruktbara jordmån hon nu skulle lägga ned sitt arbete på.

Hon var för övrigt en ganska märkvärdig företeelse, mamsell Sara, och kunde nog ha förtjänat sitt eget kapitel. Hon var efter den tidens fordringar mycket kunnig och beläst, ansågs på sin tid som Sveriges skickligaste blomstermålarinna, var nära befryndad med Tegnérs vän, legationsrådet Lundblad i Greifswald, och med mångårig vänskap knuten vid flera av Danmarks förnämligare familjer, biskop Münters, Münsters Paulis, m. fl. Med otrolig sparsamhet och energi nådde hon det mål, som under hela hennes långa arbetstid föresvävat henne, att, då hon blev så att säga pensionsmässig få göra en resa till Italien. Det lyckades henne även att under dessa år, av sin ganska blygsamma lön, samla ett kapital, som satte henne i stånd att tillsammans med sin danska väninna, fröken Ida Münter, göra en resa till Rom. Hon brukade sedermera i glödande färger beskriva allt vad hon under denna härliga tid sett och upplevat, och dröjde gärna vid det stora ögonblick, då hon blev mottagen i audiens av Pius IX som lagt sina av vita vantar täckta händer på hennes huvud och sagt: »Jag välsignar dig, min dotter.» Nästan ännu märkligare var att detta mödosamt förvärvade kapital dessutom tillät henne att framleva sina återstående dagar i Köpenhamn, där hon förde ett sorgfritt liv tillsammans med sin ovannämnda väninna, tills hon vid hög ålder avled.

Då jag i tankarna vänder tillbaka till barndomstiden tycker jag nästan att jag själv gjort en Romresa, eller kanske snarare en resa till

»det sagoland som skiner

av smaragder och rubiner.»