Читать книгу Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - Emma Bendz - Страница 5

Innehållsförteckning

I Espö prästgård rustades av alla krafter till bröllop. Det var sommaren 1867 som prosten skulle gifta bort sin äldsta dotter med en kusin till henne, en ung praktiserande läkare, bosatt i en liten stad i det fagra Södermanland.

Ehuru ännu ett barn på väl knappast nio år har jag dock ett synnerligen livligt intryck av denna tilldragelse. Först och främst därför, att det utan tvivel var den finaste blomman i prästgården, som nu skulle omplanteras i främmande jordmån, och som skulle lämna ett tomrum efter sig, som aldrig kunde fyllas. Strålande av godhet och glädje, vacker, skälmsk och full av upptåg, var hon avhållen av alla, och saknaden efter henne, det kände man, skulle bliva obeskrivlig.

Sommaren hade varit en enda lång förberedelse till detta bröllop, som skulle stå i slutet av augusti. Alla tänkbara krafter sattes i rörelse i och för utstyrseln; de långa drällsvävarna, frukten av mångårig hemflit, klipptes sönder i en oändlig mängd dukar, servietter och handdukar. Väninnorna på trakten kommo för att erbjuda sin hjälp och mamsell Stickler, »husmamsellen», som var skickligare än alla andra i s. k. slätsöm, satt i sin bruna sitsklänning, sitt bruna, slätkammade hår och små, små ringar i öronen och spritade rynkor tills hon blev en enda stor rynka själv, tyckte man. En oändlighet täcken, av alla slag och i alla upptänkliga mönster, stickades, det var ett arbete utan like.

Under tiden skulle dessutom hela prästgården piffas upp utan och innan; en ny, fin förmaksmöbel kom en vacker dag åkande, forslad ända från Malmö, och aldrig hade man förr skådat något så vackert. Det föreföll nästan som om de gamla björkmöblerna rent av skämdes över sig själva inför all denna mahognyprakt.

Samtidigt kom en klädsömmerska ut från staden och under hennes förfarna ledning växte småningom ett helt modemagasin fram, ej blott till bruden själv; alla måste ju ha bröllopskläder och dessutom utrustas till de många kalas som väntades. Till och med jag, min lilla stackare, som alltid framlevat mitt liv i kläder, ärvda efter mina äldre systrar, skulle få två splitter nya klänningar. Ännu kan jag förnimma den stolta glädje jag erfor, då jag provade den vita lenonklänning med små garneringar jag som brudnäbb skulle bära. Ståten förhöjdes ytterligare förmedelst ett grönt skärp av riktigt siden och ett par glacéhandskar, de näpnaste man vill se.

Så kom till sist den stora beredelsetiden, vad mat och dryck angår, då alla källrar och skafferier skulle rustas att möta den stora invasionen och det var inga småsaker, ty bröllopet skulle, allt som allt, stå i nio dagar och över trettio liggäster komma att vistas i prästgården under tiden. Så långt utrymmet tillät skulle de bo där alla, och det utnyttjades visserligen i stor utsträckning, så att både strykrum, mangelkammare och stora vinden togos till hjälp, men som det ej förslog måste även klockare-, skollärare- och arrendatorshemmen anlitas. Både kokfru och en s. k. »stadsbetjänt» skulle importeras från Malmö för att förvåna landets folk med sina ståtliga prestationer, men så skulle det också bliva ett bröllop, som ej gick efter vanlig måttstock.

Sommaren hade varit ovanlig regnig och kall, men nu, de sista veckorna, började solen stråla med en kraft, som gav hopp om en härlig indiansommar. Rosor och blommor stodo fram i ny fägring, som om även de ville göra sitt bästa att skänka bruden ett ljuvligt minne av fädernehemmet. Och då dagen kom, den sista före bröllopsdagen, stod hela detta hem i det varma augustisolskenet, prydligt och vackert, så som aldrig tillförne.

På eftermiddagen skulle brudgummen och alla, mera långväga boende bröllopsgäster anlända, och det hade varit ett ganska invecklat problem att räkna ut hur de skulle kunna nå fram till detta avlägsna hörn av världen. Att hämta alla dessa människor ända från Malmö, fyra hela mil, med hästar och vagnar, det var ändå för besvärligt. Sålunda bestämdes det, att allesammans skulle fara med ångbåt till Trälleborg, som i alla fall låg ett par mil närmare, och där skulle ett otal skjutsar, mer eller mindre lantliga, vara dem till mötes.

Emellertid hade även denna väg sina rätt betänkliga svårigheter. Hur vackert än vädret var hade ändock flera av de resande damerna otrevliga känningar av sjösjuka, helst vid den svåra passagen förbi Falsterbo. En av mostrarna, som var alldeles särskilt känslig, hade till råga på olyckan fått i uppdrag att omhändertaga en väldig krokan, och den skildring de övriga resenärerna gåvo av henne, hur hon låg i sin hytt i svår vånda, men aldrig ett ögonblick släppte krokanen ur sikte, ständigt stödjande den med skälvande händer, var alltför komisk att förmå framkalla det rätta medlidandet.

Det blev ej bättre då de slutligen anlände till Trälleborg. Där fanns nämligen den tiden ingen ordentlig hamn utan ångaren måste kasta ankar ute vid redden och därifrån fingo passagerarna i små roddbåtar föras in till staden. Och nu måste den stackars sjösjuka, tämligen oviga mostern, med krokanen i famn, göra en klättring ner för en farlig repstege, tills hon slutligen utmattad sjönk ner i den bräckliga farkosten, ett äventyr som hon aldrig kunde förgäta.

En annan moster, brudgummens mor, hade nästan lika mycket besvär med sitt stora klädknyte, väl insvept i ett vitt lakan. Hon hade nämligen den löjliga idéen att aldrig resa med koffert, där hon påstod att kläderna endast foro illa och som hon reste mycket var hon också vida känd som »frun med knytet.»

Det tog en rundlig tid innan alla fått plats till sig själva och sin packning i de många vagnar som väntade. Mostrarnas gamla sufflet kördes av ett lustigt original från byn, gamle Hans Larsson, och de kunde aldrig glömma huru han, säkerligen själv något väl varm av solhettan och Trälleborgstraktaten, vände sig om och ropade in i vagnen: »Har I osså solen i nosen po jer, fruentimmer?»

I prästgården var allt redo att taga emot de väntade, inbjudande kaffebord stodo dukade ute i trädgården, alla gästrum voro parata och hela familjen klädd som till fest. Bruden stod ute på trappan, skär och rodnande som en ros, medan hon storgråtande sökte tvätta av en ofantlig hallonfläck som jag i sista stund lyckats få på min nya klänning vid ett hastigt besök i bärbuskarna. Jag hatade mig själv för att jag till och med nu kunde göra henne sorg, men jag var, tyvärr, oförbätterlig! Just då hon var färdig med mig, svängde prästgårdens finaste droska in genom grindarna och i den satt brudgummen, eskorterad av några marskalkar. Medan vagnen ännu var i full fart hoppade han ur, tog trappan i två steg och slöt den unga bruden i sina armar och jag, som bevittnade detta återseende, kände instinktivt att nu var denna kära syster förlorad för alltid.

Det blev emellertid ej mycken tid övrig för dystra tankar, i det virrvarr som nu uppstod; det blev i stället omfamningar över lag, ett pratande och ett beskrivande och ett kaffedrickande utan all ände. Och timmarna flögo och av alltsammans har jag endast ett oredigt minne ända till den stund jag nästa dag, klädd i min grannlåt, stolt som en liten gudinna, jämte min bror gick i spetsen för brudskaran. Och för mina ögon framstår ännu tydligt den fagra bruden och den ståtlige brudgummen, föräldrarna, upprörda av tusen skiftande känslor, den stora mängden av högtidsklädda människor från när och fjärran, den blomstersmyckade salen där vigseln försiggick och det långa bröllopstalet, som lockade fram tårar och snyftningar. Själv var jag alltför barnslig att kunna förstå det, jag var mest upptagen av att, under dess längd, oupphörligt byta om fot, de nya skorna började kännas besvärliga.

Sedan drunknar åter allt i ett kaos av gratulationer, tal och skålar på vers och prosa, tårar och löjen, skämt och sorl. En sak erinrar jag mig dock tydligt; på aftonen var hela den stora gårdsplatsen alldeles fullpackad av människor, hela trakten tycktes vara på benen för att få se en skymt av härligheten och under supéen ropades brudparet fram av hundratals skallande röster. De trädde också fram till det öppna fönstret, medan ett par marskalkar stodo vid sidan och lyste dem med stora kandelabrar. Hurraropen ville aldrig taga slut, men så var det också ett brudpar, värt att beskådas.

Nästa dag kommo större delen av gästerna tillbaka till prästgården, då där var stor middag, som naturligtvis slutade med dans. Och brud och brudgum svängde om, först med varandra och sedan med alla andra. Både gamla och unga skulle nödvändigt valsa om med den unga doktorinnan, som var så vacker och hade ett så vänligt leende för alla.

En episod från dessa festdagar har jag särskilt anledning att minnas. På söndagen, då brudföljet skulle gå i kyrkan, fingo plötsligen alla marskalkarna förhinder och det underliga var att detsamma även inträffade med brudtärnorna. Nå, brudparet, prosten och prostinnan och alla de äldre, tågade åstad helt högtidligt, men de hade ej väl hunnit ur sikte förrän jag i all min obetydlighet kommenderades till pianot, och där fick jag, så gott jag kunde, trumfa igenom min enda lilla vals och dito polka, medan de unga svängde om, med en fart som ej lämnade något övrigt att önska. Inte kan man väl förmoda att det var musiken, som så elektriserade dem, men undan gick det, så mycket är säkert. Då märkte jag plötsligt mitt i Sultanpolkan, att dansen helt tvärt stannade av. Jag vände mig om och där stod prosten i dörren, helt häpen, tycktes det. Så sade han: »Ja, att ni ej ville gå och höra på mig, det förvånar mig inte alls, men att ni skulle hitta på att dansa, mitt under högmässan, – det hade jag ändå intet väntat.» Han lät en smula sträng men skalken satt ändå i ögonvrån, han var ju så märkvärdigt förstående och överseende, den gode prosten, då det gällde ungdomen.

Så gingo dessa dagar som en enda dröm av lycka, sol, blommor och glädje. Hemma i prästgården ett rörligt liv på alla dessa människor, som satt sig i sinnet att de skulle ha roligt, och varje afton väldiga kalas hos grannarna.

Kronan på verket kom till sist, då den gamla grevinnan på Jordberga gav stor middag med bal, brudparet till ära. De nygifta hämtades i spann av unge baronen själv och bruden var den dagen alldeles förtjusande, i ljusblått siden, med en krans av förgätmigej och mossrosknoppar, (en gåva av grevinnan och införskriven direkt från Paris), på det rika håret. Även jag fick vara med om denna ståt, så ovanlig att den sent kan förgätas. Tänk, att få komma till ett verkligt slott, sådant man läst om i sagorna, att få se de gamla ståtliga gemaken, familjeporträtterna samt betjänterna i fina livréer, och att bliva förd, ordentligt förd till bordet, av en riktig liten kavaljer, friherrlig till på köpet.

Att de unga hade roligt kunde jag förstå av det samtal som fördes på hemvägen och av de många superlativ som fyllde mina öron, då jag satt och halvsov i någons knä, och nu efteråt förstår jag bättre än då var möjligt, hur många tillfällen till ljuvligt svärmeri Jordberga park och det härliga augustimånskenet kunde erbjuda.

Nästa dag ägnades åt stilla hemliv d. v. s. så stilla förhållandena medgåvo, åt förberedelser till avresan, och tårefyllda avsked med byns invånare, och så kom nästa dag igen, sorglig i åminnelse. Det var som om en våldsam cyklon gått fram över prästgården och med ens sopat bort brudpar, gäster, solsken och glädje.

Mitt nioåriga hjärtas bedrövelse tog sig uttryck i en liten vers, som jag vid avskedet lyckades smyga i min systers hand. Den var barnslig och på alla vis enfaldig och den lydde sålunda:

»O, goda syster, res ej bort

från alla dina vänner,

ty vet, att denna tid är kort

och dit du skall är ingen som du känner.»