Читать книгу Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - Ester Blenda Nordström - Страница 3

Innehållsförteckning

Nu reser jag till främmad’ land,

och du får stanna kvar ...

Det började i Köpenhamn på Skandinavien-Amerikalinjens kontor nere vid hamnen. Där var första stationen på resan över havet, och alla tredjeklasspassagerare voro beordrade att infinna sig för läkarbesiktning dagen före båtens avgång. Och där sutto och stodo vi i långa rader, i väntan på vår tur att få försvinna bakom en mystisk skärm i ändan på den långa, stenlagda salen. På andra sidan den vaccinerades det, och män och kvinnor trängde sig in där i kamratlig blandning. Det var ett liv, ska jag säga! Ungar skreko och kvinnfolk svimmade – inte för att det lilla vaccineringssticket gjorde det minsta ont, men i alla fall. För ordnings skull bara! Somliga, gamla vana Amerikafarare, skyndade sig att klämma ut vaccinen så fort de kommo lite i skymundan och rådde vänligt och viskande oss stackars »greenhorns» att göra detsamma. Men den lilla rispan vi fingo kunde då inte vara så farlig, det blödde inte om den en gång, så jag lät min vara som den var och fick ett kort med mitt vaccineringsstämplade namn, och trodde att allt var klart för dagen.

Men det var det visst inte.

När äntligen alla hade dykt in bakom skärmen och kommit ut igen, så fingo vi order att ställa upp oss i en lång rad utanför en stängd dörr och vänta på nästa nummer i programmet. Och där stodo vi och hängde och betraktade varann litet i smyg och försökte se ut, som om vi varit med om det här otaliga gånger förut. Om jag kunde begripa varför man alltid skall vara liksom lite generad för att visa sig tafatt och ovan, när man ändå känner sig så! Och alla vet, att man är det.

Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men runt omkring mig surrade det av prat. Somliga talade engelska och bevisade därmed tydligt och klart sin enorma överlägsenhet, somliga danska, somliga svenska, och somliga – några svartmuskiga ena – blabbrade något obegripligt, okristet språk, som inte liknade nånting. Somliga pratade med högan röst och skrattade, så det rungade, för att visa hur fullständigt oberörda och muntra de kände sig, andra mumlade, och en del till och med viskade. Men alla höllo de sina stämplade kort hårt i nypan och läste frånvarande om och om igen vad där stod tryckt. Själv hade jag till närmaste granne en riktig gammal viking – en storvuxen, vithårig karl, med bredbrättad cowboyhatt på nacken och den mest vidunderliga halsduk, knuten på det mest vidunderliga sätt under en nedvikt celluloidkrage. Hans ansikte var ett enda brett leende, och hans röst var stark såsom åskans, när han på ursmåländska förkunnade för en bekant, som stod lite längre bort i ledet, att han hadde »gått öve nittan gånga å kanske sulle gå nittan te», att han bodde i Texas och hade en apelsinfarm i Californien, å att nu jädrar ...

Men just där öppnades dörren, och som jag stod bland de första, så måste jag tyvärr gå in, innan jag fick veta vad han nu jädrar skulle göra. Dock gick jag med relativt lugn, för vi skulle ju med samma båt, så där fanns möjligheter att få höra fortsättningen en annan gång.

Och så stannade vi framför en annan dörr genom vilken bara en efter en släpptes in. Jag undrade varför alla de tre, som voro före mig, kommo ut med så röda ansikten, vari ett uttryck av skratt blandade sig med en viss lite generad och förargad uppsyn. Men när jag själv släpptes in i det lilla trånga båset och fick undergå min examinering, så begrep jag dem så väl. Där stod en ung, högst allvarlig läkare, och det första han sa var:

»Vil Di ta Hatten Deres av!»

Och när denna enkla befallning blivit åtlydd, högg han ivrigt tag i mitt huvud och synade det noga. Han hade inte förstoringsglas, men han hade glasögon, och mig föreföll det, som om han ämnade ta upp konkurrensen med vår Herre och räkna mina huvudhår – så länge och så intensivt gick han igenom dem. Det verkade som om han tänkte:

»Mej lurar du inte – jag ska nog hitta dom!»

Men när han trots aktningsvärda ansträngningar inget misstänkt fann, lämnade han motvilligt huvudet åt sitt öde och ägnade sig åt resten av min person. Han hittade ingenting där heller, och med en otålig suck tog han mitt kort, tryckte en ny stämpel på det, vinkade med handen till tecken att audiensen var slut och lät mig gå – med ett mycket rött ansikte, där skrattlust kämpade med förargelsen och en känsla av förödmjukelse. Det är inte så roligt att vara emigrant alla gånger!

Dagen därpå, innan båten gick, var det en läkarsyn till. Men då vrängde de bara ut och in på ögonen på en och tittade länge och noggrant i händerna, som om de velat läsa de ovissa öden man gick till mötes, undersökte tandköttet och lät en gå med en stämpel på kortet. Och som man redan vid inköpet av biljetten hade fått skriva sitt livs historia på ett plakat innehållande de mest insinuanta frågor, som skulle besvaras, så ansågs man värdig och färdig att bestiga den stora svarta jätten, som låg vid kajen, bolmande och gnisslande och tjutande med skorstenar och vinschar och ankarspel.

Det var ett stim därute! Hela kajen var packad med barnvagnar och människor och väskor – koffertar singlade i luften ovanför ens huvud och svängdes med ängslig fart på vinscharnas armar från bagageskjul till lastrum, luften var full av slammer och skrik och röster, som försökte överrösta larmet. Vid emigranternas landgång var det värst. Folk trängde sig av och på utan ett spår av hänsyn till varann – och vem skulle haft tid till det, när avresans ögonblick var så nära, när en sista kyss, en sista omfamning, ett sista viskat ord kunde bero på, att man hade armbågar starka nog att tränga sig fram med. Jag stod tätt vid relingen uppe på emigranternas däck och såg på dem alla nere på kajen. Somliga gräto och somliga skrattade, och somliga gjorde båda delarna. Alla hade blommor, och musiken ombord skrällde fram alla möjliga nationalhymner. Och regnet öste ned.

Så ringde en klocka, hjärtlöst varnande dem som skulle ombord, att tiden var inne för avfärd. Å! – de sista hårda famntagen, de sista brutna orden, de sista stammande förmaningarna om att inte sörja, inte vara orolig. Ånej – det är inte mycken glädje och skratt, när färden bär så långt fjärran, till en främmande värld, mot en okänd framtid! Inte för den som stannar kvar, och inte för den som reser heller.

Så kastades förtöjningarna loss, tre signaler från ångvisslan, och sakta, sakta lämnade vi kajen. Musiken spelade och några försökte hurra. Men det gick inte riktigt, det blev bara lite hest skrik. Vi trängdes och skuffades på mellandäck – alla ville fram till relingen och se, så länge det ännu syntes en skymt av ett älskat ansikte. Och alla viftade. Somliga torkade tårarna med handen för att ha näsduken fri att vinka med, andra snöto sig i fingrarna av samma orsak, och en del bara stodo stilla utan att en min rördes i deras ansikten, bara sågo rätt ut i luften med fundersam och sorgsen blick, de brydde sig inte ens om att knuffa sig fram till relingen. De hade väl gått igenom allt detta, som nu utspelades framför dem, på någon liten järnvägsstation i hemsocknen – de hade det värsta undan, om också minnet satt där och värkte. I deras knapphål och kappor funnos halvvissnade blommor kvar, och händerna, som hårt höllo om väskor och kappsäckar darrade lite. Åja, de hade nog gått igenom sitt.

Mindre och mindre blevo människorna på kajen, mer och mer flöto de ihop till ett virrvarr, och snart syntes bara ett fladder av små vita prickar, som rörde sig upp och ner. Sen dolde regnet alltsammans. Men vi stodo kvar uppe på däck ändå. Det var som om ingen kände regnet fastän det öste ned, som om ingen märkt eller tänkt på något annat än det land, som försvann därborta. Jag tänkte på alla dem, som nu vände åter från det sista avskedet – vände hem från kajen i det kalla majregnet med gråten i strupen och förtvivlan i hjärtat. Och jag mindes en gammal sjömanssång:

Nu reser jag till främmad’ land,

och du får stanna kvar ...

*

En klocka började ringa hastigt och gällt och löste oss ur den dystra förtrollningen. Vitrockade uppassare döko upp på däck och annonserade:

»Middaen er servert!»

En flock hungriga vargar kunde inte snabbare ha kastat sig utför trappan som ledde ned till matsalar och hytter än vi gjorde, och snart var första målet ombord i full gång. Maten var bra, och stämningen höjdes betydligt allteftersom brännvin och öl, serverat åt manfolken vid baren, hann göra verkan. Och när sen solen började titta fram, och havet ännu så länge milt och förrädiskt log med små kluckande insjövågor, så ströks tårarna bort på allvar, och man började så smått att bekanta sig. Det var inte många passagerare denna resan – mellan två- och trehundra emigranter – av vilka de flesta naturligtvis voro danskar. Men där fanns också en femton, tjugu svenskar från södra Sverige och, sedan vi anlöpt Kristiania, även en del norrmän. Dessutom tre ryska, ytterligt barnrika och sjösjuka familjer, och en gammal armenisk präst med hustru och spädbarn. Förresten var det fullt med barn ombord, både såna som kunde gå och inte gå, men alla kunde de skrika, och alltid var det någon, som höll låten gående under alla dygnets timmar.

De första dagarna efter det vi lämnat Kristiania skola aldrig gå ur mitt minne. Det var som en mardröm alltsammans. Att stanna under däck var omöjligt. Vinglade man en korridor fram slant foten i obeskrivliga ting, och gick man in i sin hytt kom man inte från eländet ändå. Visserligen hade jag, som många andra, den lyckan att vara ensam i en hytt för två, på grund av det ringa antalet passagerare, men dörren gick inte att låsa, och väggarna slutade högt ovanför golvet och långt nedanför taket, så vart enda ljud hördes. Hela luften darrade av vrål och stank från sjösjuka människor. Mitt upp i alltsammans var det en norsk pojke som spelade fiol, eller kved fiol, eller vad jag skall kalla det för. Men kvalfullare musik har jag aldrig hört i hela mitt liv. Han kunde två stycken: »Marseljäsen» och »Ja vi elsker». Av dessa två tycktes han föredra Marseljäsen, som han spelade obegripligt falskt och i en säregen polkatakt. Han kunde spela den tio, femton gånger i sträck, så tog han »Ja vi elsker» ett tag, för ombytes skull, och så Marseljäsen igen. Oh! Och mellan tonerna kunde jag höra en stackars liten barnunge som skrek i ett: Mammalilla, mammalilla, mammalilla!

Jag flydde mestadels ut på däck. Men som det var så bittert kallt, så regnigt och stormigt, att man inte kunde vara ute långa stunder i sträck, blev det ofta att krypa in i den lilla röksalongen, där luften stod tjock så man kunde skära den med knivar, och golvet var vått och halt av tobakssaft. Där tuggades snus och tobak, nämligen, och röktes pipa, cigarretter och verkliga »bjudcegarer» med den rätta kraftiga arom, där spelades kort och berättades Amerikahistorier, där spelades munspel och mandolin, där sjöngs det och där flirtades det. Ja, den salongen! Jag kan se den, när jag vill, med sina långa soffor och de två borden framför, som det alltid var ett fasligt liv om, för bord måste man ju ha om man skulle spela kort, och nere i matsalen fick man inte röka om man också fick sitta där mellan målen. Så där vid borden sutto karlarna bänkade, och längs utmed sofforna kröpo kvinnfolken ihop – när de blevo så pass, att de kunde kravla sig upp ur kojerna. Mitt i rummet kom trappan från underdäck upp, och alla som ville ut på däck måste gå genom röksalongen, så där stod ett ständigt iskallt drag. Men det gjorde inte så mycket – det var i alla fall friskare luft än där nere, och man hörde inte jämmerskriken upp.

Av svenskarna ombord hade de flesta varit i Amerika förut och reste nu tillbaka efter några månaders besök hemma, men där fanns också en del sällsynt lite beresta individer. Till och med en som varken åkt på tåg, spårvagn, bil eller båt i hela sitt tjuguåriga liv. Och så var där en gammal smålänning på sjuttiofyra år, som nu skulle resa över till en gift dotter därute.

»Ja har inte sett henni på tjuje år, men hon hete Hulda Nelsen å sa bo nära te Nyörk. Å hennas man ä plumbe, skriver hon, va dä nu ä, å di har egen attemobil, så han ä noj rike.»

En svenskamerikan, som stod bredvid, talade om att »plumber» betyder en, som lägger vattenledningsrör och sånt, vilket gjorde gubben verkligt misslynt.

»Dä kunde hon la skrevet då!» sa han. »Ja trodde dä va nåt redit fint.»

Och därmed lunkade han ner i sin hytt med den styva skärmmössan förargat puffad bakåt på huvudet. Sen såg jag honom inte mer på hela resan förrän den näst sista dagen, då rullningen lagt sig och havet låg solblankt och stilla. Då var han blek och darrhänt och illa medfaren, stackars gamlingen, och när jag frågade: hur ä de me er, farbror? svarade han med svag röst:

»Å, dä ä bara skräp me mej.»

Det vill säga – han sa ett annat ord, som är mera småländskt och mera expressivt, och han såg så jämmerligt eländig ut, att det skar en i hjärtat. Hela resan hade han legat sjuk, ingenting kunnat äta och ingenting dricka, och det var väl fråga värt, sade doktorn, om han skulle kunna komma över den persen och bli frisk igen. Det är stor risk att ta gamla människor över – om de också tåla sjön, så brukar klimatet därute snart släcka livsgnistan hos dem.

Vi hade en vansinnig ombord också – en polack tror jag det var, som måste vaktas dag och natt. Han hade rest hem till sitt gamla land för att hämta ett arv han fått, och hade hunnit så långt som till Köpenhamn på hemväg, då han troligen råkat ut för bondfångare, som gett honom något otyg. Polisen fann honom redlös, och allt vad han hade i fickorna var sina amerikanska medborgarpapper. När han kom till sans igen var han sinnesförvirrad och hade fullständigt förlorat minnet. Nu fördes han hem till staterna, utan arv och utan minne och utan förstånd. – Så många stackars människor det finns.

Mest synd var det nog ändå om de ryska emigranterna. De voro så hjälplöst överlämnade åt sig själva, och så sjuka hela tiden. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen lågo de hopkrupna på förluckans presenning – om det stormade så det ven eller regnade så det öste ned – nog sutto de där stilla och tåliga, inhöljda i schalar och filtar. Jag såg dem aldrig gå ned till måltiderna, och det enda de förtärde på hela resan var svart bröd, som de doppade i salt, vitlök och vatten. De, som orkade, kravlade nedför trapporna till matsalen och hämtade dessa enkla förfriskningar, saltet slogs ut på den smutsiga grå presenningen, och så sutto de runt om i ring och åto. Sen kröpo de ihop igen som en skock skrämda djur och domnade av tills nästa ringning till skaffning ljöd. Inte ett ord kunde de tala mer än ryska och lite rådbråkad tyska, och de andra emigranterna skydde dem som om de varit pestsmittade. Varför kunde jag aldrig riktigt få reda på. Tåliga och tysta sutto de där på sin lucka och gjorde ingen människa förnär, men talade man med dem eller visade dem allra minsta lilla vänlighet, lyste deras ansikten upp i glädje och tacksamhet. Alla hade de släkt och vänner att resa till, och alla skulle de bli mötta i New York vid framkomsten, så de hyste egentligen inte någon oro för framtiden. Men ack, så sjuka de voro.

Hur det var så började de andra passagerarna att krya till sig så småningom, och när solen någon enda gång tittade fram kröpo de fram ur sina mörka kajutor och lägrade sig på luckor och golv. Inte en kväll gick förbi utan att det dansades på mellandäck. I regn och storm och stänkande skum – nog började handklaveret att drilla och locka, och där gick både vals och step och jazz. Ibland slungades alla de dansande i en hög nere vid relingen vid en alltför vårdslös krängning av båten, men det var ingen som fäste sig vid det. Dansade man omkull på det våta och hala däcket, så var det lika roligt för det – det var bara att kravla sig upp igen. Och så gick dansen som förr. I lugna kvällar lyste marelden och stjärnorna i kapp med de strålande ljusen från första och andra klassens däck – vi hade inte så mycket som en lykta en gång på vårt enkla område, och inte frågade vi efter det heller. Det var mest som att dansa hemma på en loge. Spelmannen var en svensk pojke, och varenda melodi, med drillar och krusiduller och bergfast takt kunde vi alla hemifrån. Man såg bara de dansandes silhuetter mot himlens stjärnor. Pojkar, som voro för blyga att bjuda upp de fåtaliga damerna snurrade dödstyst och högtidligt runt med varann, precis som på en loge. De flesta hade ingen krage, bara skjortlinningen blänkte vit i västöppningen och alla duade varann. Det var aldrig tal om annat. Danskar och norrmän och svenskar lika. Va heter du? Va kommer du ifrån? Vart ska du hän?

Efter några dagar visste vi så mycket om varann som vi nånsin kunde vilja ha reda på. Vi visste vart var och en skulle, var han hade varit förut, om han var förlovad eller gift eller skulle gifta sig eller änkling eller frånskild. Allting berättades och togs emot med intresse, och samma förtroenden väntades tillbaka. Värst var det för svenskar och danskar att förstå varann. Hade de varit ute förr så talade de engelska, men kunde de inte det, så vrängde de till en rotvälska så fruktansvärd under ömsesidiga försök att tala varandras språk, att det ofta slutade med att de inte själva ens begrepo vad de ville ha sagt. Det var ett skratt och ett stim och ett humör så glänsande på alla kanter, att det var en ren fröjd att vara med. Ibland, när vi tittade upp, kunde vi se första och andra klasspassagerarna stå och hänga vid relingen på sitt däck, och det såg nästan ut, som om de inte alls hade så roligt som vi trots all finessen däruppe. Vilket vi också fingo bekräftat, när två andraklasspojkar en kväll i skymningen listade sig ner till oss, för att få en sväng efter handklaver. Men det skulle de aldrig ha gjort – våra pojkar gillade inte, att några utomstående kom och försökte vara viktiga och dansa med deras flickor, så det blev slagsmål av innan det stod länge på, och andraklassarna fingo hastigt och lustigt bege sig hem till sitt igen.

Det spelades en hel del kort, mest poker, vilket ädla spel naturligtvis endast var känt av dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan anledning befanns jag värdig att införlivas med pokerlaget, och roligare kunde jag inte få. Det var en fest att höra och se dem. De sutto där, allvarliga, högtidliga, och klämde ihop korten så hårt i nypan som om det varit rena guldet de höllo i. Och försiktigt, som om det gällt brottsliga dokument, beskådade de vad de fått i givningen. Ingalunda så, att de bredde ut alla fem korten som en solfjäder – nej då. De höllo dem i rad på längden och lät det ena skjuta över det andra just så mycket, att de kunde urskilja siffran och färgbeteckningen i vänstra, översta hörnet. Efter hand antogo deras hederliga ansikten de mest knipsluga och hemlighetsfulla miner, och så börjades knivkastningen! Potten sattes, nya kort begärdes, och långsamt tog höjningen av insatserna vid. Tio öre var maximum, så summorna blevo ej svindlande, men spänningen var lika stor för det. I täta kretsar stodo åskådare runtom, och efter varje spels slut blev det ett ändlöst diskuterande och skrattande och rådgörande – så gavs det igen och allt blev dödstyst. Hela dagen likadant, bara avbrutet av måltiderna. Men så gick tiden fort också.

Måltiderna, ja! Jag var placerad vid ett bord med uteslutande svensk-amerikaner, och vid min högra sida hade jag en bondpojke från Småland. Han såg så obeskrivligt äktsmåländsk och lantlig ut, och tuggade så mycket snus, att jag aldrig ett ögonblick trodde han hade varit utom sin hemsockens gränser förr. Men en dag bröt han sin tystnad och talade till mig, och rätt vad det var så skrattade han, och då såg jag ett par skinande guldtänder och blev alls inte förvånad, när han berättade att han varit i tio år därute och nu varit hemma på besök i två. Han var ett fynd, Elof, och när han kom i gång att berätta, så hade man roligt en stund. Det vill säga – han menade inte alls att det skulle vara roligt, men hans sävliga mål och hans ordvändningar voro oemotståndliga. Och aldrig blev han ond när man skrattade heller. Han bara grinade med lite förbryllad min och gick på med historierna. En gång – en söndagsmiddag – kom jag en stund efter de andra till bordet och fann Elof redan i färd med efterrätten, nån sorts mannagrynspudding. Söndagen till ära var det tre rätter mat och lyxtilldelning i form av en porslinsmugg, innehållande en obeskrivlig porter, vid varje kuvert. Utan kolsyra, och besk och besynnerlig. Jag smakade på min och fnös till av obehag, och så vände jag mig till Elof för att delge honom min privata mening om drickat. Döm om min häpnad, när jag ser honom hälla innehållet i muggen över puddingen och sen äta det hela med något förvirrad uppsyn.

»Men Elof!» sa jag. »Ä du galen? Slår du porter på puddingen.»

Elof tittade upp och såg lättad ut:

»Påte!» sa han. »Ä du säke? Ja töckte väl ja att dä va en jäddra dåli sås!»

Annars var maten storartat bra, om också med något konstig sammansättning för en svensk. Att få dillkött klockan åtta på morgonen till frukost är ju en ganska kraftig början på dagen, och att sedan till middag klockan tolv få ärter och fläsk och ovanpå det oxstek är en värdig fortsättning – klockan halvfyra kaffe med massor av färskt vetebröd och klockan halvåtta kvällsmat med rikligt smörgåsbord och en stadig varmrätt. Inte behövde man svälta.

Klockan tio skulle allt vara tyst och alla i sina hytter, och sen var det inget annat att göra än sova. Till klockan halv fem eller fem på morgonen, då uppassaren trädde in och – skurade! Ja, just skurade, så det flöt vatten på det bara trägolvet. Låsa in sig kunde man ju inte, eftersom det varken fanns nycklar eller reglar – det får det aldrig finnas i tredje klass, det fanns inte ens i badrummet – och där stövlade han omkring och slängde med ens väskor och sin egen hink, så de döda kunde ha vaknat. När han lyckligt och väl blött ned allt så mycket som möjligt, bangade han igen dörren så det hördes över hela båten, och så flåsade han in i nästa hytt. Han var väldigt tjock och stönade och pustade som en flodhäst, där han skvalpade om med vatten och borste och svabb. Sen fick man ligga där i den sura skurlukten tills första signalen gick kl. halv åtta, då golvet hade torkat upp så pass att man kunde gå där, om man undvek de värsta sjöarna. Så nog hölls det rent på den båten alltid! Och lakan byttes en gång under de tolv dagar vi voro ombord.

Många hade rest hem på Drottningholm och Stockholm och tyckte ju förstås mer om dem. Men det kan ha varit fosterländska känslor, som rörde sig – jag vet inte. Alla, som »gått över», voro väldiga kaxar och jämförde olika »linor».

»Se förra gången då åkte ja him pau Fredrik vill!» sa en blekingspojke. »Dä samma lina sum den härna, men han va möcke störr! Den sulle du gått pau i stället.» – »Fredrik vill?» frågade jag oförstående. – »Ja ella Fredrik åttonne hete han också, men himma hos vårt sau saje di Fredrik vill, å dä gör di fleste. För si dä stavas ju Fredrik vill.»

Fredrik VIII! Oh, svenska folk!!

Ju närmre vi kommo land, dess nervösare blevo alla vi »greenhorns». Det var Ellis Island och interneringen där, som oroade oss, och vi fingo också till livs en del historier därifrån, som ingalunda gjorde oss lugnare, men som vi dock i våra hjärtan trodde vara lögn. Åtminstone det mesta! Om emigranter, som inte fick gå i land av mystiska anledningar, utan skickades hem igen på samma båt, om giftermål, som folk blivit tvingade att ingå, bara för att de varit mycket tillsammans på resan, om kroppsvisitationer och undersökningar och oerhörda böter för saker i packningen, som inte fick föras in. Gud, vad de smällde i oss! Till slut blevo historierna så otroliga, att vi nekade att tro ett enda ord. Stackare vi! För några av oss blev det minsann allvar nog, och inte glömmer vi så lätt Ellis Island.

En kväll i skymningen ångade vi långsamt in i New Yorks hamn, med flygande fanor och skrällande mässingsorkester. Det var den 30 maj, nogare bestämt, dagen före »decorationday», en av Amerikas största högtider, och alltså helgdag. Så vi hade den tämligen sorgliga utsikten, att vi hela dagen därpå måste ligga stilla ombord och ej alls fingo gå i land. Ellis Island hade också ledigt, se!

Strax efter oss gled »Drottningholm» in i hamnen, och den hade ändå gått från Sverige mer än ett dygn senare än vi lämnade Kristiania. Våra svenska anleten grinade brett och stolt åt danskarna, och flickan från Västergötland, som aldrig varit utom sin socken förr, blev så hänförd, att hon ögonblickligen tog upp »Du gamla, du friska». Hon lär sig aldrig, att det heter »fria» numera.

Vid tiotiden på kvällen ankrade vi i Hoboken, efter att andaktsfullt ha betraktat Frihetsstatyn, starkt belyst av båtens strålkastare. Men skyskraporna gjorde större succés, det måste i sanningens namn erkännas, fast inte så stor den heller! En skånska, som stod bredvid mig, sade med en röst, där häpnad blandades med en viss överlägsenhet:

»Jaa! Di va steora au grömma au rälia nock, au hadde en inte sett di pau beiogrraf, sau trodde en natorlit att da va löjn.»

Det var vad skyskraporna voro värda! När sen de av våra reskamrater, som voro amerikanska medborgare, stolt tågade i land, och första och andra klass likaså, så hade vi inget annat att göra än att gå ned och koja. Över våra huvuden lyste inga himmelens stjärnor längre – bara darrande ljusskyltar, som rekommenderade Liptons te, cocoa och coffee. Fiskers utsökta nåt annat vad det var, och långt, långt bort i fjärran strålade Coney Islands sagotorn.