Читать книгу Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - Ester Blenda Nordström - Страница 5

Innehållsförteckning

Det första jag gjorde var att stå på huvet över en niggerunge. Han kröp omkring på golvet, som vår Herre hade skapt honom, eller närapå åtminstone, för trasan han hade kring livet dolde inte ens det allra nödvändigaste, och pärlbandet han hade om halsen var mera till prydnad än något annat, så vitt jag kunde förstå. Som jag tror stannade jag ungefär mitt i mitt fall och i innerlig kontakt lutad mot mina egna väskor, så jag kunde inte precis ha skadat ungen så värst. Men han satte i ett illvrål i alla fall, och hans svarta mamma kom rusande och höll ett tal till mig, inspirerat och uttömmande, det är jag säker på, men jag begrep inte ett ljud, så det besväret kunde hon ha besparat sig. När jag kom på benen igen, gav jag herrskapet var sin grön persika, som jag ännu hade kvar i fickan, och vi skildes leende och med alla utvärtes former av sann högaktning. Så hörde jag en klar röst bredvid mig:

»Men Gud menneske, er du kommen her osså. Jeg trodde jeg skulle bli spänna gal jeg!»

Det var en liten norsk kamrat från båten, och om någonsin en människas drag uttryckt verklig och hänförd glädje, så var det hennes vid åsynen av mig. Hon var grimlig i ansiktet av tårar, men de torkade ögonblickligen.

»Va ä de me dej?» frågade jag. »Du sitter väl inte i sjön heller och de ä väl ingen människa som gör dej nåt ont?»

»Nej, men du kan skönne det da. Här ä er inte et menneske fra dampern uden hun der» – en nick bortåt ett hörn, där jag såg en hopkrupen gestalt, vars hela attityd skriade om den mest nedslagna och bittra sinnesstämning. »Hvor er alle de andre henne? Jeg har väret her snart en time jeg, og inte kan jeg snakke et ord, og bare jeg gaar när til dörn henne, saa kommer der noen og sier no jeg inte förstår de spor av og peger at jag ska sitte ned. Du verlden! Du kan jo snakke deres vämmelie sprog du. Se til at du faar tag i han fyren her udenfor og spörg ham vad der er i veien.»

Stackars Oleanna! Gud vet vilka fasor hon trodde väntade henne, och jag hade ju ingen tröst att ge, mer än att hon inte skulle vara ängslig, att det ordnade sig nog, och såna där dumma välmenta ord, som bara gör folk ännu räddare. Så gick jag bort till byltet i hörnan och fann där en annan reskamrat, en svenska, som varken hörde eller talade någonting vettigt.

»Va ä de åt dej då?» sade jag känslolöst och ruskade henne i armen tills jag fick liv i henne.

»Ingenting», snyftade hon. »Men de va väl å få nån å tala ett kristet språk te. Oleanna begriper ju inte ett ord och di här annra, di kan ju göra en toki!»

Se denna svenska var skånska, och Oleanna förstod henne inte mer än om hon talt kinesiska. Och så kastade de sig över mig bägge två, för att de hade hört mig tala lite engelska med danskar ombord. Jag skulle gå och fråga var de andra voro, varför just vi skulle sitta här, varför ... å, det var så mycket så!

»Vi ä misstänkta!» sa jag. »Och det är inte värt och prata med dom, för här inne vet dom ingenting och får nog inget säja heller. Det är bäst å bara hålla sej lugn. Vi kommer väl ut vad det lider.»

Och så gick jag och såg mig omkring för att något ha att göra. Och där fanns att se på. Unga människor, gamla människor, vrak till människor och småungar i alla kulörer, som krälade omkring på golvet i den väldiga salen. Slogs gjorde de, barnen, och skrek, och de gjorde annat också, som deras mammor borde sett till, att de valt en mera lämplig plats för. Man fick se sig för ordentligt hur man placerade fötterna. Förutom barnens små bidrag var där fruktskal och tobaksbussar och gammalt tuggummi och papperslappar och hårkammar och buteljer och matrester. Jag skulle kunna sitta i timmar och räkna upp allt vad som fanns på det golvet – i lika många timmar som jag hade tid på mig att studera det. Men vad ska det tjäna till, det är osmakligt nog det jag redan talat om.

Rätt vad det var slogs en dörr upp långt borta, och in trädde en jätte till neger. Då blev det fart i församlingen. Alla, som kunde gå eller krypa eller på något sätt fortskaffa sig, gnodde allt vad tygen höllo bort till den dörren, som ögonblickligen stängdes och låstes så fort negern kommit igenom. Han hade ett papper i handen, och nu begrep jag vad det var frågan om. Han läste upp de, som blevo frigivna.

Sannerligen var det inte precis som man hört om, att det gick till under franska revolutionens dagar, då en nationalgardist trädde in och läste upp namnen på de aristokrater, som skulle ut i bödelskärran. Den enda lilla skillnaden här var, att aristokraterna inte alls voro ett spår till aristokrater, och att det var friheten i stället för bödelskärran, som väntade. Annars var det nog bra snarlikt. De, som hörde sina namn ropas ut, stego åt sidan med lysande ögon, och de som delat deras öde i kanske många bedrövliga veckor, lät sin egen missmodighet fara och hjälpte de lyckliga att finna sina tillhörigheter, följde dem till dörren och kysste dem till farväl med så glada ansikten de kunde åstadkomma. Å – jag såg mycket hjältemod och storsinthet på de långa timmar jag satt där och väntade själv. Men när den grymma och obevekliga dörren föll igen efter de fria, då gingo fångarna åt var sitt håll och syntes inte förrän nästa gång utroparen kom in. Och många hade rödgråtna, förtvivlade ögon. Men de logo ändå i glädje, när någon som länge väntat fick slippa lös, och aldrig hörde jag någon av dem säga ett otåligt ord. De bara gingo helt stilla bort igen till sitt hörn och började den långa väntan på nytt.

Utom en! En ryska med svarta ögon och kortklippt lockigt hår, som var så svart, att det nästan gick över i blått. För var och en av de vänner hon kände, som fick gå, grät hon ett litet tag, sedan hon först med många små ord, som läto likt duvokutter, önskat dem lycka i den värld dit vi alla väntade att få komma ut. Och när hon lett, tills de inte syntes mer, så grät hon tills hon var trött på det, och så tog hon sin balalaika och spelade och sjöng. Inte begrep jag ett ord, men det var trevligt i alla fall med lite musik i detta helvete av tårar och förtvivlan, och för var gång hon spelade lyste det till lite i ansiktena, och de samlades omkring henne och lyssnade. Och hon sjöng – med den ljuvaste lilla röst i världen och med huvudet lite tillbakakastat och ögon, som sågo långt bortom Ellis Island. Kanske vilda stepper, kanske någon hon älskade därborta – vad vet jag! Kanske hon inte tänkte på någonting mer än sin sång och sin balalaika och sig själv. Rätt vad det var slutade hon och lade instrumentet bredvid sig med sån kraft så det sa »Bom!» i alla strängarna. Så grät hon en vers igen, och så skrattade hon, och så hissade hon en snorig och smutsig unge, och så spelade hon ett tag rätt vad det var. Och så samma program igen. Ja, nog var det en lustig liten varelse alltid, men hon satte fart på det hela i alla fall.

Mina kamrater sutto kvar på sin bänk, och dystrare uppsyn får man sällan skåda på levande människor. De verkade mer döda än levande för resten och muttrade bara någonting då och då om, att dom »inte kunde begripa». Men när den tjocke niggern trädde in var halvtimme – då ska ni se det blev liv i dem! Den snabbaste Marathonlöpare kunde ha något att lära av det sätt varpå de störtade upp och i ett ögonblick flögo fram mot målet – d. v. s. niggern. Men återfärden gick i betydligt långsammare tempo.

»Hade ni inte pengar nog, eller hade ni gömt undan era adresser som jag, eller vad i all världen var det för fel med er?» frågade jag en gång, när de slokörade vände åter.

»Jeg havde da adressen riktinok te söster mi», sade norskan indignerad. »Men pengene skulle jeg vistnok faa paa damperns kontor. Og det havde jeg da papir paa.»

»Ja, då får du bara sitta här tills dom tagit reda på det då. För biljetten ut till California hade du ju redan när du reste hemifrån?»

»Ja da! Kan skönne de da!»

»Då kommer du nog snart ut. Men du då, Johanna?»

»Ja hadde både pengar å adress te människer i Nevyörk. Men ja känner di inte å har allri sitt dom, men di vet att jag kommer å har lovat ta ut maj å ja ska få bo hos di tess ja får plass. Men di ska komma å hämta maj sa han däruppe» – hon menade inte Gud utan min specielle älskling i våningen ovanför.

»Ja, han var söt!» sade jag.

»SÖIT!» fullkomligt vrålade Johanna på sin allra bredaste skånska. »Jeo, dä va han! Dä va dein räliaste kar jau neonsin har seitt, å så eilak å sau oförrskämd att ...»

Hon stannade av och kippade efter andan, så indignerad blev hon vid blotta minnet. Jag log uppmuntrande, men när hon inte fortsatte tog jag vid i min roll av tröstens ängel:

»Men du behöver nog inte vara orolig heller då, begriper du välan, Johanna. Då bara telefonerar eller telegraferar dom till dom och så kommer dom hit och så kommer du ut. För dom kan inte hindra dom att ta ut dig, förstår du. Så mycket har jag då tagit reda på, medan jag gått här och lodat.»

Ovanstående mening ser konstig ut, från grammatikalisk och fonetisk synpunkt. Men Johanna fattade genast min enkla svenska och såg lite lättad ut. Och mycket riktigt! Det stod inte på tio minuter så var niggern där igen med sitt plakat, och Johanna och Oleanna togo sitt lilla vanliga Marathonlopp med hoppets glans i rödgråtna ögon. En hel rad med namn först och så kom det:

»Djåhänna Djåhäns’n.»

»Dä du!» sa jag och gav Johanna en knuff, där hon stod och gapade. Hon kunde inte begripa, att det var hennes gamla hederliga svenska namn, som lät så besynnerligt. Men det var det i alla fall och Djåhänna Djåhäns’n fick tag i sitt pick och pack och vandrade själaglad ut genom fängelseporten.

Det kändes nästan lite konstigt att bli lämnad kvar. Men jag hade ju Oleanna ännu och startade henne att berätta om sin fästman, som väntade därute i fjärran västern. Och sen blev det middag serverad för de misstänkta, och som det var sex timmar sen vi fått något i oss, så knallade vi i väg en trappa upp till matsalen och försökte äta. Men det var inte vidare aptitligt det hela, och varken Oleanna eller jag kunde få ner något att tala om. Porslinet var flottigt och lite skorvigt här och där, och på var tallrik lågo två enorma skivor fett oxkött med potatismos. Brödet var vitt och gott, och kaffet skulle ha smakat som nektar, om det inte ställts in i väldiga handkannor av emalj, smutsiga och oaptitliga. Det serverades i muggar utan öron. Vid vårt bord voro nykomlingarna placerade – det syntes så väl. För alla ansträngde sig tydligen att svälja gråten på samma gång som maten, och ingen åt just någonting. Så vi voro snart färdiga att gå ner till vårt fängelse igen. Men se det fick vi inte. Där stod en myndig dam i trappöppningen och hejdade oss med en gest så majestätisk, att det är sällan annat än på bio man får se dess like. Och där fick vi stå, tills alla de andra voro mätta och nöjda, så vi kunde gå ned i samlad trupp, alla vaktade på en gång som de fångar vi voro. Åhå jaja! Det är mycket man ska gå igenom här i livet.

När vi kommit ner igen ansågs visst tiden mogen för en liten rengöring. Varför det inte gjorts medan alla voro uppe till middag övergår mitt förstånd, men det fanns väl några dolda orsaker kan jag tro. Det sopades med långa borstar, så dammet stod i högan sky och lade sig på bänkarna i stället. Så det blev i alla fall lite ombyte.

Medan vi varit uppe hade persianpälsen med ägarinna kommit in också, och hon hälsade mig med tårar och tyska, efter som vi talat lite tillsammans på båten på detta ädla språk. Hennes var lika usel som min, men vi begrep varann. Och hon hade inte den blekaste aning om varför hon blivit hitskickad, när alla andra av hennes nationalitet redan voro fria och ute. Och hon, som hade sin man i stan och allting. Och han, som hade bil och allting. Och här satt hon med barn och persianpäls och allting. Ja, det var ett elände! Om hon kunde få skicka ett telegram åtminstone. Ville jag inte höra efter åt henne? Jag gick till en av fängelsedörrarna och bankade tills det väckte uppseende inom murarna, men fast jag både hörde och såg folk skymta utanför de mattslipade glasrutorna, så var det ingen som brydde sig om mina bultningar. De voro väl för vana vid den sortens bråk, kan jag tro. Så jag lovade henne att passa på nästa gång niggern kom och försöka tala reson med honom innan han försvann i yttervärlden.

En liten ljushårig pojkspoling satt på golvet och gallskrek. Han hade blött ner sig och allt i närheten, så det var stora skandalen, och hans mamma drog i väg med honom till toaletten, och jag följde med för att se hur där såg ut. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Ett smalt, långt rum, utan dörr och därinne en rad platser, men inga dörrar, ingenting, som kunde gömma en undan allas blickar ett ögonblick ens. Det var det värsta jag kunnat tänka mig. Och smutsigt och grisigt och förfärligt, osnyggat av barn och slödder. Jag kom ut fortare än in, det försäkrar jag, och det var första gången sen jag lämnade Sverige, som jag kände ansatser till sjösjuka.

När jag hann fram igen till den bänk vi gjort till vårt högkvarter fann jag Oleanna där, glädjestrålande. Hon var också fri nu och bara väntade på, att jag skulle komma tillbaka, så hon fick säga adjö. Så nu blev det bara jag kvar av hela ressällskapet – ja, och så hon i persianpälsen. Hon var förresten redan uppslukad av en hel kohort ryssar med lilla balalaikan i spetsen och väl var det, för jag hade just inte mycket att säga henne. Men när Oleanna for ut genom dörren, ut i solskenet och med biljetten till Californien på fickan, då var det inte långt ifrån, att jag började lipa jag också. Där satt en klump i halsen, som jag svalde många gånger för att få ned. För att något göra tog jag fram papper och penna för att skriva brev, men då blev det tusen gånger värre, för då började jag längta hem också. Så jag smällde igen portföljen och beslöt mig för att ta mitt öde i egna händer, och när niggern kom in nästa gång, utan att läsa upp mitt namn, smög jag mig bakom honom och blockerade dörren och lät honom inte gå förrän han lovat att höra efter, hur länge jag skulle sitta kvar. Han lovade, och jag sjönk ned på närmaste stenhårda bänk.

Om en stund kom han igen och döm om min häpnad, när i hans släptåg Djåhänna Djåhäns’n stapplade in med väskor och allt. Jag hann inte fråga henne med detsamma, för svartingen vinkade högtidligt till mig, och så fick jag veta hur mina papper stod. Det lät trevligt och muntert! Adressen jag givit i New York var inte fullt rätt, men det var bara ett par gatnummer som skilde, mannen, som bodde där, var ogift och hade aldrig hört talas om mig, aldrig varit i Sverige, och jag var just en snygg en! Därmed gick han.

Och jag – jag sjönk ner bredvid Johanna, mållös av häpnad och ursinne och ängslan. Jag begrep inte ett dugg. Och när Johanna tänkte börja med sitt elände, så gick jag bara min väg för att få vara i fred och tänka. Jag skrev till slut ett telegram till mannen i fråga, nej till hans fru, för att inte ytterligare förvärra saken, och bultade på en annan nyupptäckt dörr och bad att få det avsänt.

Jag vet inte hur länge jag stod där och hamrade, men det var en bra nog lång stund, och jag tänkte just med värkande händer ge upp allt hopp att bli hörd på andra sidan, då dörren plötsligt slängdes upp och en ung man med smutsgrått, finnigt ansikte och tydligen tillhörande den mosaiska trosbekännelsen vrålade: »Shut up damn you!» och smällde igen den lika hastigt igen. Men nu visste jag, att det fanns folk åtminstone bakom den fängelseporten, så jag gnodde oförtrutet på med händer och fötter, fast besluten att tvinga mig till ett svar. Och upp flög dörren igen, och jag tror bara jag hade ett hastigt bakåtsteg att tacka för, att jag inte fick ett slag mitt i ansiktet av gentlemannen utanför:

»What in hell’s the matter?» skrek han. »If you dare ...»

Det är inte lönt att försöka återge hans språk, men en hamnbuse i Stockholm skulle känt sig som en blyg konfirmand om han hört det, och fast jag säkert inte begrep mer än hälften av alla de invektiver och svordomar han lät flöda över mig, så begrep jag i alla fall tillräckligt för att bli imponerad av det engelska språkets rikedom. Ond hann jag inte bli och inte rädd heller, fast han hotade mig med jag vet inte vad allt för ohyggliga straff – det gick så blixtrande fort alltsammans, att jag bara stod och gapade. Och innan jag hann forma om munnen till svar for dörren igen, så det skallrade i väggen, och en nyckel vreds om utanför i dubbla slag.

När jag äntligen kom till mig så mycket, att jag fick ansiktet ordnat igen och såg mig om efter närmaste bänk att sjunka ned på, mötte min blick en annan, som med innerligt sympati vilade i min. Den tillhörde en storvuxen, svartmuskig man, som stod ledigt lutad mot en sopborste med långt skaft, och när han tittat på mig länge nog, spred sig ett grin över hela hans ansikte.

»He’s a nice one!» sa han och gjorde en gest med tummen åt dörren till.

Jag nickade – fortfarande förstummad.

»Jag har varit här i tre veckor», fortsatte han på bruten engelska. »Men kommer jag nånsin ut från de här helvetet ska han bli den första jag vrir om nacken på. Om jag kan få tag på’n.»

»Har han varit oförskämd mot er också?» frågade jag.

Då fick jag ett leende till svar, så fullt av medlidande och överlägsenhet, att jag blev riktigt förlägen.

»Oförskämd!» svarade han med något nästan drömmande i tonen. »Oförskämd! Ni tyckte väl inte han var någe vidare oförskämd mot er heller. Det var de mildaste ja har hört honom. Men vänta, när han kommer i tagena!»

Efter den upplysningen lät jag dörren vara i fred och beslöt att försöka få tala ett ord med negern igen. Han var visserligen ohövlig, men alltför värdig att låta sitt dåliga lynne ta överhand och ge det utlopp i fula ord. Så jag gjorde min lilla vanliga manöver och stod bakom honom framför dörren nästa gång han skulle ut igen.

Kunde jag få skicka av ett telegram? Gärna för honom. Vem skulle jag lämna det till? En pojke från telegrafen, som kom och tog upp telegram. När kom han? Om några timmar kanske, eller kanske också inte förrän i morgon – han hade redan varit där en gång i dag. Fanns det möjligen någon svensk tjänsteman på platsen man kunde få tala med och be om hjälp? Det kunde ju hända att svenska prästen var där, men det fick jag ta reda på själv.

Och så föste han undan mig, och så smällde den dörren igen, och så stod jag där igen.

Ta reda på det själv! Det var det värsta jag hört. Och det sa jag också och mycket mer på den mest välklingande svenska jag kunde åstadkomma. Så gick jag till Johanna, för att få tala inför någon, som kunde uppskatta mina fantasifulla och om inneboende kraft vittnande yttranden. Och där kom jag till den rätta! Med gillanden och små goda tillägg då och då lyssnade hon, och hela hennes förbittrade själ låg i glansen från hennes ögonpar. Till slut kunde jag inga fler ord, och då kom hennes tur.

Hon hade flugit ut på frihetens vingar och skjutsats in i en hönsbur, och utanför stod en hel hög med folk, som pratade och tittade. En av dem var den frun, som var en bekant till Johannas bekant, och den kände hon igen på utseendet efter porträttet. Se godda, godda! sa Johanna och godda, godda! sa den andra. Och de skakade hand över barriären. Så kom det en karl i uniform och började tala till Johannas bekantas bekant utanför. De pratade engelska, så Johanna begrep ju inte ett ord. Därefter vände sig den uniformerade till Johanna och frågade på svenska:

»Du känner den här damen?»

»Jomän», sa Johanna, »mycke väl.»

»Ä du släkt me henne?»

»Nä inte de precis, men vi ä bekanta.»

»Jaså – hon säjer att ni ä kusiner.»

»Säje hon de», sa Johanna.

För vad i all världen skulle hon säja.

»In me dej igen!» sa han. »De duger inte å ljuga här inte. Du får gå tebaks tess vi får höra vidare.»

Och så knuffade han Johanna framför sig till fängelset igen, och där satt hon nu.

Och där satt jag. Båda anklagade för lögn och bedrägeri och avvaktande vår dom, som utan tvivel blev att vända om hem igen. Trevligt var det, men jag var inte så ledsen som Johannastackarn i alla fall, för jag hade ju bara gett mig ut för att få se och uppleva något nytt, och det hade jag sannerligen fått också. Och nog skulle jag kunna ta mig ut med hjälp av svenska myndigheter. Jag hade ju i alla fall inte ljugit, som jag visste av, och det hade ju inte Johanna strängt taget heller, ty, som hon sade:

»Ja konne väl inte tänka maj, att mänskan skulle va så tosi.»

Men hon hade skenet emot sig. Vi satt och stirrade ned på det smutsiga stengolvet och filosoferade över världens ondska.

»Ska de här va Amerika å ska di behandla en så över allt här, så struntar då jag i å stanna här!» sa Johanna till slut. Hon sa inte strunta precis, utan något mycket mer drastiskt och passande för situationen. Men det lät så komiskt och trohjärtat mitt i allt utländskt babbel omkring oss, att jag brast i skratt och lurade henne med om en stund. Så vi satt där och grinade till slut, som om vi varit på den allra roligaste bio och kunde knappt sluta. Men så fick vi se en alldeles främmande, vit herre träda in genom niggerns dörr och han lät upp sin mun och sade:

»Är det några svenskar här, som behöver råd och hjälp?»

Jag skulle tro, att det var! Vi virvlade fram, Johanna och jag, och talade om våra bekymmer. Först Johanna och sen jag.

Det var svenska pastorn, Rev. Axel C. H. Helander, och en mera välvillig och sympatisk man har jag sällan träffat. Han skrattade gott åt min historia och sade, att han genast skulle gå och ta reda på hur det förhöll sig. Han skulle snart vara tillbaka, och han skulle nog få ut oss båda två. Och var säker på att han fick det också! Inom en kvart kom han tillbaka med Johannas frikort och bad oss ta vårt bagage med. Med mig var han inte riktigt klar än, men det skulle snart ordnas. Allt vad han hade hört var, att jag uppgivit falsk adress.

»Här är kortet med mannens namn», sa han, »ni ser själv om det stämmer med era uppgifter.»

Jag tittade. Tänk, den uslingen en trappa upp hade satt ett annat namn – mycket likt för all del, men ett annat i alla fall. Och av en händelse hade väl en man med det namnet bott på samma gata, som den jag uppgivit. Jag blev så förbittrat ond, att jag höll på att glömma, att jag var i sällskap med en andans man. Men när jag förklarat för honom vem jag skulle hälsa på blev han alldeles förbluffad över min inkvisitors okunnighet.

»Han är ju känd över hela Amerika», sade han. »Det här ska vi snart reda ut.»

Allihop därinne i fängelset försökte ta oss i hand och sade var och en på sitt språk: Lycka till! Persianpälsen tog mig i famn och bad mig »um Gotteswillen» skicka av det telegram hon hade skrivit. Och så öppnades portarna och vi skredo stolta ut – så stolta man kan se ut med en kappsäck i var hand, hatten på sned och den evinnerliga kappan släpande efter.

Johanna föstes in i hönsburen, men jag fick gå fram till en nobel herre i fin uniform, och för honom upprullades mitt lidandes historia inte alls oävet av pastor Helander, som lade särskild vikt vid, att jag var en journalist, som åkt som emigrant bara för att studera mottagandet på Ellis Island och livet där. Jag kunde inte begripa då, varför han talade så mycket om det, men sen fick jag höra orsaken, och begrep också, varför jag fick så mycket bugningar och leenden och välvilja från samma personer, som för en stund sen inte sett sig om en gång om de trampat på mig. Det hände sig nämligen för ett par år sen, att en kvinnlig amerikansk journalist gick igenom Ellis Island på falskt pass som emigrant, och hon ställde till med ett sånt rabalder i sin tidning, att saken kom inför senaten, och det beslöts att ändringar skulle vidtas. Jag vet inte om det blev något gjort – i alla händelser skulle det tåla vid bra mycket mer.

Men jag har hört berättas från säkert håll, att den kommitté, som utsågs att ta emigrantstationen i närmare betraktande, på förhand annonserade sin ankomst, och naturligtvis var allt så fint, när de kommo dit, att det inte fanns någonting att klaga över. Snarare tvärtom. Och så gick allt sin gilla gång som förut. Eller sin ogilla. Ändå äro de amerikanska tidningarna fulla av skräckhistorier från Ellis Island – den ena före och den andra efter. Om folk som utan anledning blivit kvarhållna i veckor och månader, till och med så länge, att de blivit sjuka och dött där, medan de hela tiden gått i förtvivlad väntan och längtan att slippa ut och bli fria igen.

Naturligtvis förstår man, att detta Ellis Island är en nödvändig institution i ett sådant land som Amerika, där miljoner människor av alla nationer och samhällsställningar söka komma in. Det är till, för att skydda landet från mindervärdigt folk, som det helst vill vara utan, och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till ett helvete, där människor pinas och plågas och spärras inne utan rimlig anledning. Där behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det är inte nödvändigt, att emigranterna behandlas likt skabbiga djur, som stängas in i fållor medan de vänta på slaktbänken. Det är så onödigt allt detta, så lite människovärdigt, och det går egentligen så lite i stil med Amerika, som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är orätt och synd, att en emigrants första intryck av det land han vill göra till sitt, ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet och ohövlighet, som går över alla gränser. Han kommer, färdig att arbeta och villig att älska sitt nya land – som ett litet barn kommer för att se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: »Du och jag ska bli goda vänner, bara du lyder mig och vill försöka hålla av mig lite.» Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt bästa. Så möts han av Ellis Island, där alla gör allt för att inte förstå honom, att inte hjälpa honom, och så kommer han äntligen över till Amerika med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna:

»Ska detta vara Amerika och blir man så behandlad, då vill jag hem igen!»

Men det är inte Amerika.

Det är bara Ellis Island.