Читать книгу Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - Ester Blenda Nordström - Страница 4

Innehållsförteckning

I, som här inträden ...

Hela den följande dagen måste vi som fångar vanka omkring på båten. Hamnen låg öde och tom – bara då och då kretsade ett spionageaeroplan från tullen över våra huvuden, och det var så brännande hett och vindlöst överallt, att vi flämtade efter andan. Den enda, men verkligt stora glädje vi hade, var, att vi fick tillåtelse vistas på första och andra klassens promenaddäck och vräka oss i bekväma stolar och känna oss förmögna. På kvällen hade vi vår sista dans till musik av båtens mässingsorkester, och vi kände oss ju nobla, fast dragspelet var tusen gånger bättre att dansa efter.

Och så kojade vi för sista gången ombord i en hetta så kvävande, att det var en ansträngning att dra andan – under hela resan hade det annars varit så kallt, att man nätt och jämt kunnat bärga sig med två par dubbla filtar på natten. Så mycket sova blev det just inte av, och klockan halv sex purrades vi – för en gångs skull inte med den evinnerliga skurningen, utan av gongongen ombord. Frukost halv sju, och sen var det vi och handbagaget som ögonblickligen knuffades akteröver till landgången. Och när passen väl visats upp så bar det av till tullhallen, som väntade nedanför. Det var början på den fasansfulla dagen, som nog ingen av oss glömmer i brådrasket.

I långa rader stodo vi bakom våra öppnade kappsäckar, i tålig väntan på att tullmännen skulle komma och syna vår enkla packning, och nog märktes det på somliga av passagerarna, att de inte voro så alldeles fria från skuldbelastat samvete, när de tänkte på vad de hade med sig. De plockade och smusslade och flyttade, och kastade då och då ängsliga blickar omkring sig för att se, om någon lade märke till vad de hade för sig. Och så kom till slut en galonerad tjänsteman och vände upp och ned på allting, när det föll honom in. Ibland bara lyfte han lite vårdslöst på översta lagret, gjorde en underbar hieroglyf med en kritstump på väsklocket och gick vidare. Men rätt vad det var, och utan minsta spår till barmhärtighet eller anledning, vräkte han upp allt, som låg i en omsorgsfullt packad koffert. Ut på det smutsiga golvet flög de mest underliga saker, som jag inte kunde begripa, att en vettig människa ens kunnat tänka på att föra med sig över havet – rörande, opraktiska, omöjliga föremål: oljetryck i ramar, snäckskrin och speglar, fotogenlampor med fantastiska oljehus, mässingsljusstakar, broderade kuddar, helt säkert stoppade med fjäder från hemgårdens höns. Det var nästan omöjligt att hålla tårarna tillbaka, när man såg det ligga spritt på golvet i en enda röra, och det var svårt att inte rusa fram och klämma till amerikanaren, som stod där och flinade och rotade i alltsammans. En pojkstackare, som på det sättet fått hela sin koffert tömd, satte sig ned på kanten av den och böjde huvudet djupt ned, men det syntes ändå, att han grät. I ena handen höll han en tavla föreställande »Människans åldrar från vaggan till graven», det gamla fruktansvärda oljetrycket, som man ännu kan hitta i nån bondgård långt borta i obygden. Då nästan brast mitt hjärta, och som jag var färdig och kritad på allt bagaget gick jag fram och hjälpte honom lite, så gott jag kunde.

»Skynda dej Kalle!» sa jag och gav honom en knuff. »Du måste packa in alltsammans igen. Tog dom någe för dej?»

»Tog!» sa Kalle. »Va faen skulle dom ta? Ja hadde inte så möcke som lite kunjak en gång å di annra pöjka, som hadde sitt köffer fulla me sprit, dom har di inte tittat åt en gång. Mor packa själv alltihop åt mej, å inte en sak la ho ner, som ja inte behövde.»

»Hm!» sa jag och tittade på »Människans åldrar från vaggan till graven».

Och så packade jag. Där var mycket i den kofferten! Fina tjocka hemstickade och hemspunna vita yllestrumpor, hemvävda och alldeles nya handdukar av gråvitt linne, stadiga skjortor av oblekt tyg, tunga byskomakrade kängor – å!, så mycket av allt det en mor kan tänka på att rusta ut sin gosse med, när han första gången ska ut på egen hand, långt bort från hem och omvårdnad. Jag packade och packade, och då och då ramlade en tår ned bland alltsammans. Men det gjorde ju inte så mycket, för den tog ingen plats. Och när jag äntligen hade fått ner alltsammans, och Kalle och jag med förenade vikter lyckats klämma ihop locket, började de skrika och hojta, att vi skulle ställa upp oss i marschordning. Och så föstes vi vidare – jag kan omöjligt använda ett annat ord, för det var sannerligen som om vi varit en boskapshjord. Stannade man ett ögonblick för att få bättre tag i kappsäcken eller puffa hatten till rätta, så fick man sig ett rytande eller ett hårt tag om armen, och vidare bar det. Ut till färjan, som låg och väntade och skulle ta oss över till Ellis Island.

Och ännu mer lik en boskapshjord kände vi oss där. Inga bänkar mer än ett par smala intill skorstenen, inga fönster mer än ett par gluggar vid var sida och så smutsigt överallt, att man helst velat stå i luften om man kunnat. En trappa upp fanns det en stor, ljus sal, med fönster och dörrar ut till en utbyggd gång, som gick runt hela färjan. Där var det svalt och ganska rent, men tror någon vi fick vara där? Ingalunda! Några få djärva, som vågat sig upp, blevo genast barskt nedkörda i kreatursfållan inunder, och där fick vi sitta på våra kappsäckar de tre kvart eller en timme kanske, som resan varade. Aldrig har jag sett ett sorgligare följe! Somliga voro ännu medtagna och bleka efter sjösjukan, och gammalfarbror, han från Småland, var så eländig, att han inte kunde sitta rak en gång, utan dinglade över bänken, så vi sutto i en ständig ångest, att någon överhetsperson skulle få se honom och ta in honom i sjukrummet och lägga honom. För se om det hänt, hade han fått stanna på Ellis Island i evigheter och kanske aldrig kommit i land. Vi började bli lite nervösa för Ellis Island nu ska jag lova!

Så kom det en karl och sålde persikor. Fyra för tio cents, och som de flesta inte hade en aning om vad en cents var, så drog han nog i väg med många kvartsdollars i stället, om jag får tro hans fula uppsyn rätt, och att döma av de två eller tre jag räddade i sista minuten, just som han var färdig att ge sig av med bytet. Det satt en flicka bredvid mig. Var hon hörde hemma gör detsamma, men från Sverige var det, och hon hade nog gått rätt från kon hon mjölkade och upp på tåget, för hon var verkligen otroligt »frisch vom Fass». Hon köpte genast fyra stenhårda, omogna persikor och trodde väl att det var äpplen, det fromma livet – för resten var det inte så gott att se i halvmörkret heller. Och persikor förekom nog mera sällan i hennes hemtrakt. Så hon högg i gladeligen med den fulaste och lösaste uppsättning tänder man nånsin kunde få skåda. Krrrrasch! lät det. Och där satt hon! Med persikan i ena handen och den spräckta lösgommen i den andra. Det är syndigt att skratta åt folk, som råka ut för en sån olyckshändelse, men jag skulle vilja se den ängel i himmelen, som hade hållit sig allvarlig inför den minen. Jag kunde det inte i alla händelser, men jag tror inte det var fler som såg det, för vi två sutto på samma unika, och runt omkring pratade folk, så de varken hörde eller sågo.

Stackars flicka! Hon skulle resa ända ut till västkusten och se ut på det viset. Jag rådde henne att bara inte öppna munnen och inte skratta heller. Men den förmaningen hade jag nog aldrig behövt ge. Ifrån att ha varit den mest språksamma och fnittrande tös, man kunde se, knep hon nu ihop munnen, så hon fick det mest illsluga drag i sitt fromma ansikte. Hon fnallade i alla fall lite i smyg på sin persika, och tröstade sig med, att i Amerika kunde hon få mycket finare tänder än hemma. Och det skulle jag tro, för maken har jag aldrig sett. Finns det inte någon lag hemma, som förbjuder så kallade »tandtekniker» att utöva ett yrke, som de inte alls duga till. Denne tekniker hade helt enkelt klippt av alla flickans tänder vid tandköttet, och satt in lösa på en gom. Man satt i en ständig ängslan så fort hon öppnade munnen, och i synnerhet när hon skrattade, att:

»Nu kommer dom, nu kommer dom, o herre gud, nu finns det ingen hjälp längre!» Men hon klarade sig alltid med häpnadsväckande skicklighet i sista minuten. Ända till persikan kom och gjorde ett slut på eländet.

Jag satt och funderade och filosoferade och retade upp mig över denna tandtekniker, så jag inte märkte, att färjan saktade av och till slut låg alldeles stilla. Men när alla rusade upp och började vilt riva efter kappsäckar och väskor, vaknade jag också till liv och högg tag i mitt gepäck, som jag suttit och ruvat över, lik en drake på sin skatt. Och så voro vi då vid Ellis Island.

En av de små ryska flickorna – hon var väl sex år omkring – trippade i land före mig. Hon var klädd i vit klänning och vita halvstrumpor och så till den grad fin. I famnen hade hon sin docka och en balalaika, lika lång som hon själv. Efter henne kom hennes mamma, iklädd den magnifikaste persianpäls jag nånsin sett, och på den en chinchillakrage, som hon nog inte fått till skänks. Och vi, som hade trott, att dom var så fattiga och eländiga. Ja, jag säger det! Och bakom persianpälsen kom en av sälbisam med bäverkrage och sist Manja, som kunde spela på balalaikan och var tio år, och nu iklädd en dress av skär crêpe de chine, som liljorna på marken och Salomo i all sin prakt kunnat avundas henne.

Och så beträdde vi Ellis Islands av tusenden och åter tusenden förbannade mark. I têten gick Sonja med balalaikan stolt tryckt mot sin lilla mage, efter kom pälsarna och Manja, och efter dem en samling, som vore värd några hundra meter films. Jag försökte gå ur ledet för att fotografera, men det skulle jag aldrig ha gjort:

»You hurry up there and file in!» röt någon, och jag »hurryade up», var säker på det. Men jag hann se lite av den tavla vi utgjorde i vårsolens glans, och med rörelse fann jag åter några glimtar av min småländska barndoms rödrandiga nattsäckar och flätade korgkassar med grön bård. De hade väl sett sin fosterjord för sista gången, antar jag.

I en väldig, glastäckt hall fördes vi in, och där var så fullt med bänkar, så man visste inte vilken man skulle välja för att sitta bäst. Men vi behövde minsann inte länge fundera på det.

En ilsken stämma kommenderade: »Girls here and men over there!»

»Va skriker han um?» viskade en av mina oskuldsfulla olyckskamrater, som endast kunde säga och förstå »Yes».

»Flickorna här och karlarna därborta», översatte jag. »Vi sitter rätt som vi gör. Rör dej inte för då har du honom över dej.»

Och vi satt. Intill oss voro liksom hönsburar av ståltråd, och genom dem fick vi så småningom traska, med allt vårt handbagage. Svettiga och smutsiga och hungriga. Alla hade vi haft en sista undersökning på båten dagen förut, med ut- och invändningar på ögonen och granskning i huvud och händer.

Först släpptes en tjugu, trettio kvinnor genom hönsburarna och så lika många män. Just som jag skulle följa efter min kamrat, som var före mig i raden fick jag en knuff i bröstet av den tjänsteman, som skötte spärren, och tillsades att sitta ner och vänta tills min tur kom.

»Ja vell stanna också då, ja vell stanna också!» skrek flickan, som sluppit igenom och svängde väldeliga med sina väskor. Men se det gick ju inte förstås. Hon fick sig ett tag i armen så hon kände det, tänker jag. Och i väg bar det. Men jag hörde hennes »ja vell stanna» ända långt upp i trappan. Stackars liten – jag såg henne aldrig mer, men hon finns väl någonstans mellan New York och San Francisco nu. Hoppas jag åtminstone, men man vet aldrig.

Till slut blev det min tur, och en hel hop följde i mina spår, och i den trånga hönsburen stodo vi länge sammanpackade, utan möjlighet att ens sätta ned de tunga väskorna på golvet. Så lite utrymme var där. Det stank av inpyrd smuts och snusk – inte så mycket av folket, som från väggar och tak och golv. Äntligen öppnades spärren, och vi drevos vidare, lik den boskapshjord vi var, till ny läkarundersökning. Jag var glad då, att det var en skandinavisk båt jag kom med, full av snyggt klädda och ganska rena människor. Annars vet väl ingen vad elände man kunnat dra på sig i det trånga avklädningsrummet, där kläderna måste kastas i en hög på golvet om varandra och hur som helst. Men det kröp ohyra på väggarna, och där var en stank så outhärdlig, att mer än en blev sjuk.

Efter en tämligen lättvindig undersökning kördes vi in i en stor sal, en trappa upp. Den var dekorerad med amerikanska flaggor och en orgel och många bänkar och en predikstol. Vi väntade oss nästan att få ett Guds ord med på färden, men därav blev intet. Jag såg den ena efter den andra av mina kamrater i tur och ordning gå fram till en liten kateder, där de visade papper och pengar, och svarade på en hop frågor, och släpptes igenom. Äntligen kom turen till mig, och jag knegade fram med min kappa och mina väskor, en i var hand, och den lilla med pengar och papper under armen.

Det var en svensk, eller åtminstone en som kunde svenska skapligt, som stod bakom pulpeten och välkomnade mig. Eller vad jag ska kalla det för. Så mycket »välkommen, lilla vän!» var det ju inte, ty hans första ord voro:

»Får jag se ditt pass. Men låt det gå undan och stå inte där i evighet!»

Jag hade nämligen lutat mig ner ett ögonblick för att sätta ifrån mig väskorna och lägga kappan på dem. Men jag fick upp passet i en fart, och han läste noga och länge, fastän det kunde då varit gjort på en sekund. Men det var ingen brådska nu minsann!

»Va heter du?» sa han sen, och fastän jag tyckte det var en tämligen onödig fråga, eftersom han satt med passet framför sig, så sade jag det i alla fall, ödmjukt och stilla.

»Var kommer du ifrån?»

»Stockholm.»

Det stod också på passet, men han tyckte väl jag såg misstänkt ut, så han skulle försöka komma på mig med tvetalan. Eller det kanske kom sig av, att jag i min dårskap, reste med kabinettspass och inte, som de andra, med små blå passböcker.

»Vart ska du hän i Amerika?» fortsatte han med grälsjuk röst.

»Först ska jag stanna några dar i New York och sen resa vidare till släktingar i Minnesota.»

»Var lever di?»

»Ledsamt nog har jag inte adressen på mig till dem. Den har av misstag kommit i den stora kofferten, som står i bagagerummet. Men om jag får gå dit ska jag lämna den om ett ögonblick.»

»Varför har du inte adressen till dom?»

Jag upprepade tåligt mina skäl. Han hörde på, petade sig under tiden i tänderna med ett oerhört smutsigt pekfinger och såg uttråkad ut.

»Vem ska du hälsa på i New York?» kom det sedan.

»En god vän, som har bjudit mig till sitt hem. Han heter ...» Och så uppgav jag namnet på en man, som är mycket känd i Amerika och även i Sverige för allt det arbete han nedlagt på att försöka föra Sverige och Amerika samman.

»Du har väl hans adress i den stora trunken också, förstås?»

Detta med ett obeskrivligt infamt leende. Herre min skapare, om jag fått ge honom en örfil ändå! I stället plockade jag upp adressen ur väskan och lämnade honom den. Han tittade inte på den en gång, utan såg på sitt pekfinger en stund, innan han fortsatte:

»Var träffade du den herrn?»

»I Sverige.»

»Va gjorde han i Sverige?»

»Det frågade jag honom inte om. Han var väl där för att se på landet.»

»Much fine he saw I guess!» mumlade han för sig själv och hånflinade.

»Vad sa ni?» frågade jag ursinnig.

»Det var inget, som angår dej. Har du pengar?»

»Var så god och räkna!» sa jag och bredde ut min samlade förmögenhet, som i någon mån översteg de stipulerade 50 dollars man måste ha vid landstigningen.

»Du har fått så mycke pengar av den där fina herrn, kan jag tro?»

»Jag tror inte det angår er, var jag fått dem ifrån», svarade jag, för nu var jag så ursinnig, att intet kunde hindra mig att vara oförskämd igen.

»Du är morsk du! Men vi ska nog ta stärkelsen ur dej på Ellis Island. Vad har du för yrke? Du var väl piga hemma, kan jag tro?»

»Jag har verkligen varit det en gång», svarade jag duvolikt, för det var ju sant.

»Har varit! Ja, du är väl än, om inte jag ser fel. Ye bet ja har sitt många ve den här desken.»

»Har ni varit lika utsökt älskvärd mot alla, så är det nog ingen som glömmer er.»

Han såg lite fundersam ut ett slag, som om han inte riktigt visste hur han skulle ta det där, sen fortsatte han, ignorerande min lilla innerligt menade artighet:

»Du tror väl inte att du får gå i land här?»

»Jag hade tänkt det, jo!»

»Du har ingen adress till dina släktingar – jahavisstja i trunken! I should smile! – Och så tänker du få stanna i New York, och där ska du bo hos en ungkarl.»

»Ungkarl!» nästan skrek jag. »Men Herre Gud, han är ju gift och har fru och barn.»

Det var första gången jag såg honom se litet flat ut, men han behärskade sig och sade bara:

»Jaha, de ska vi nog ta reda på. Jag har skrivit upp hans adress på det här kortet. Och det var piga du sa du var.»

»Jag sa, att jag har varit det. Nu skriver jag böcker.»

»Hä!» sa han, och fick för andra gången ett sorts uttryck i ansiktet. »Jaså, jo ja tackar ja. Böcker. Hell you do my putty one! Kan du möjligen komma ihåg namnet på någon du har skrivit.»

»Ja, det kan jag, och kanske ni så småningom i en framtid kommer att komma ihåg en också, eftersom ni kommer att uppta några sidor i den. Men jag ska gärna skriva upp namnen på dem som hittills ha publicerats.»

»Nä tack. Jag har hållit på me dej länge nog. En författarinna, som reser tredje klass och har varit piga. Då kan du väl tala engelska också?»

»Ja, det kan jag.»

»Hm, visst jo. Säj något då, så får jag höra.»

Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lutade mig över bordet och log så pass förföriskt jag kunde åstadkomma, och så sa jag:

»You perfect darling! I just love you!»

Där fick han så han teg en stund. Men han blev så röd av ilska, att jag ett hänryckt ögonblick nästan hoppades han skulle få hjärtslag. Men det fick han inte. Han bara pekade majestätiskt nedåt en trappa och fullkomligt väste fram – nu förstår jag det ordet, som står i alla bättre romaner –:

»Gå ner för den trappan där. Inte den som de andra går, för di ä fria nu, utan den andra. Där ska du nog bli sittande tills du lär dej tala sanning och veta hut. Ta ditt bagage och lämna det här kortet till den som vaktar dörren därnere, så slipper du in. Gå!»

Och jag gick. Med väskor i var hand och kappan släpande efter. Men när dörren därnere låstes upp för att släppa in mig, så gjorde det jag såg och hörde, att jag för första gången begrep det gamla, gamla, alltid citerade och någon gång sanna uttrycket:

»I, som här inträden – låten hoppet fara!»