Читать книгу Familjen i dalen - Flygare-Carlén Emilie - Страница 4

Den lilla byggningen – till hvilken vi nu vända oss – hade följande inredning:

Nedra bottnen utgjordes af köket och tre rum: en temligen stor hvit-rappad stuga, kallad salen, der den lilla familjen vanligen uppehöll sig, och en kammare på hvardera sidan.

I en af dessa kamrar bodde herr Carl Lönner, den gamle husfadern, i den andra äldste sonen med sin hustru och deras barn.

Öfra bottnen, d.v.s. vinden, egde tvenne afskrankningar, benämda "kammarn" och "loftet", och dispositionsrätten öfver dessa något luftiga boningar var upplåten åt herr Lönners tvenne yngre barn. Nanny residerade i kammarn, hvaremot loftet innehades af hennes bror Calle, bland grannarna i dagligt tal känd under namnet "fanten" och vid påfallande omständigheter äfven kallad "galne Calle", ehuru man skulle haft svårt att bland de vansinniga påträffa någon så klok som den beskedlige Calle.

Genom hela boningen gick en anda af synbar torftighet, men derjemte fans der ock en anda af trefnad och renhet.

Det löfvade golfvet, de blankskurade borden och den stora syrénqvasten i rosiga muggen på spiskanten voro, då dertill summerades de hvita nät-gardinerna, knutna af Nanny, och det rödrutiga soff-öfverdraget, väfdt af svärdottern, allt bevis hvilka tillkännagåfvo att invånarne i denna boning egde den smak och den fallenhet, som förstår att göra hemmet behagligt med det lilla.

Vid samma tid som Nanny beredde sig att visa den unge främlingen vägen, finna vi den gamle Lönner – en för sin redbara vandel allmänt aktad gubbe – sittande på sängen i sin egen kammare.

Försvagad af år och månget bittert bekymmer, det han ej spårlöst kunnat bekämpa, bibehöll han likväl ännu den mildhet och tåliga fördragsamhet, som alltid utgjort grunden för hans karakter.

Hans långa hvita hår nedföll kring ett ansigte, hvars vackra drag icke voro alldeles utplånade; och under det han med ett uttryck, som förrådde på en gång värdighet och nöje, smackade på munstycket af sin lilla tobakspipa, riktades hans ögon tid efter annan på en ung välväxt qvinna, hvilken satt i gubbens länstol och läste högt ur ett bref, som nyss anländt.

Detta bref, hvilket förde Göteborgs poststämpel, var från den gamles äldste son, den unga qvinnans man, styrman Ragnar Lönner, som för tre månader sedan tagit farväl af de sina.

Under det läsningen fortgick, lekte i ena hörnet af rummet trenne barn, hvilka kommit i batalj om eganderätten till en stackars vindtorkad gädda.

I andra hörnet satt Calle – en lång yngling med ett obeskrifligt småroligt och enfaldigt ansigte – och blickade under lugg, än i taket och än på barnen, allt medan han ändå ganska väl lyssnade till hvad svägerskan läste, ty Calle var icke så enfaldig som folket trodde, fastän han ständigt småskrattade på sitt eget sätt och icke tog sig af någon annan lärdom än att sköta jordtorfvan, på hvilken han uppväxt.

"Magda", sade gubben, i det han kastade ett nytt kärleksfullt ögonkast på sin sonhustru, den raska och ömsinta Magdalena, "jag menar att du läser om brefvet en gång till – det är son, som har hjertat på rätta stället!"

"Än man då!" svarade Magda, och en lätt rodnad kom att ytterligare höja rosorna på hennes friska kind.

"Man också, det förstås, och bror se'n… Läs om brefvet – det blir icke mindre roligt att höra det för tredje gången, då Nanny kommer hem."

Sonhustrun, som ännu icke hoplagt den kära skrifvelsen, började den genast ånyo, och i rösten låg både stolthet och glädje, då hon läste följande:

Älskade och kära Magda, min trogna vän och ömma maka!

När du bryter det här brefvet, så vet jag visst att du önskar att du hade vingar för att flyga till Masthugget i Göteborg, och om jag finge se dig komma i luften med alla våra små guds englar (Herren hålle sin hand öfver dem!) rundt omkring dig, så tror jag att jag måste gråta, ty ingen manhaftighet stode emot den synen, och straxt kastade jag mig emot dig för att fånga både dig och dem.

Men nu fångar jag endast mina egna tankar, för att sätta dem i den rätta kursen, och så styra de åter till dig, Magda lilla, med helsningar och underrättelser att jag välbeställd, efter god resa och vid god helsa, är kommen till Göteborg med briggen Sara Christina den 8:de i denna månad.

Jag hoppas att far blifvit uppkryad af sommarluften och gröngräset – det är så friskt och vackert hemmavid, och du och Nanny göra nog, mina böner förutan, allt hvad I förmår att ställa väl till för far och att muntra honom, när han är kraslig till humöret och helsan.

Då vi lågo i Kanalen, hade jag en grufsamt stygg dröm. Men drömmar rinna som strömmar, och jag hoppas att intet annat kan vara för handen än lite bekymmer såsom vanligt vid denna tiden.

Våren är alltid värst, emedan vintern tagit med sig hela den förtjenst, som på hösten kommit in.

Nånå, vi äro också många munnar. Gud välsigne barnen – när de bli stora, sträfva de för oss tillbaka – och jag (det såg du nog) blef likså glad för lille Manne som för lille Konrad, fastän två kommit emellan, och skulle vår Herre äfven nästa år skicka oss en likadan gåfva, så fäller jag icke modet ändå.

Jag hade ärnat att innesluta något penningar i brefvet, men min själ får jag icke vänta tills Jon Jonsson, som är här med sin skuta, reser hem i nästa vecka, ty jungman Rask – med hvilken jag skickar in detta till posten: sjelf kommer jag icke ifrån, emedan det är under lossningen – är icke så alldeles att lita på, om han råkar på någon krog: han kunde nog i ovarsamheten tappa brefvet.

På förhand säger jag ifrån att det blir helt lite kontanter denna gång, men i stället är det varor, som jag lyckats smugla med mig in. Jon Jonsson har lofvat att föra också dem med sig hem, och så faller det sig åter en liten vinst på handeln. Det är socker, kaffe, tobak, bomullsgarn och en packe dukar.

Du, kära Magda, tar den förnämsta, half-shalen, som ligger ofvanpå. Nanny skall ha den der näst i ordningen, och Calle den blårosige näsduken i botten.

Åt far följer en kagge rom, samt lite smått åt barnen.

Du tror aldrig – men det tror du ändå – hur roligt det är att neka sig sjelf allt som är möjligt, för att tänka på dem, som hemma gå!

Gossarna säga att jag liknar en tiger om bord, och visst nog är jag icke sådan till sjös som jag är i brefvet till dig, eller när jag är hemma hos dig. Men så har jag också ofta nog anledning att vara uppbragt af stor ledsnad, då jag ser pojkarna – dem jag älskar liksom lemmar af mig sjelf, ty i manövrerna ha de få sina likar – i hvarenda hamn supa upp mer än hälften af hyran, den de behöfde gömma hem, de likså väl som jag. Men det lönar icke att predika, fastän jag aldrig kan låta bli det, och oss emellan, fins ingen af dem som icke i en knapp vändning ville våga lifvet för den der tigern – nånå, de veta att icke heller han skulle besinna sig på att, om det så gällde, slita dem ur sjelfva hafsfruns armar.

Men hör på, Magda lilla, till sist ett ord apart!

Jag är icke så fin och kunnig af mig jag som far varit i sina dagar, men jag har ändå vett och ömma känslor, och jag vill icke mera såra dig, än jag ville gå åstad och göra en skamfull gerning. Men det är så, bör du veta, att någon ringt för mina öron om en viss man, som jag förr en gång haft lust att vrida om nacken på, emedan han, under det vi sutto i Guds hus, oftare såg på dig än på presten.

Men får jag, när jag kommer hem, förnimma att smilurn på Almvik kastat sina nät i mitt farvatten, ja, har han bara tittat åt den leden, så må han skylla sig sjelf. Nå, jag litar på dig som på gull – det var icke annat jag ville säga.

Och nu farväl, mitt hjerta och min blomma!

Du skall framföra alla ömma helsningar till far först och sist och

så till syskonen och barnen från

din trogne man Ragnar Lönner.

P.S. I klara stillsamma nätter, då jag har vakten, ser jag dig gunga i kölvattnet efter fartyget. Men är det dimma och mörker, då tittar du fram rakt vid min sida, och ljuset från nakterhuset lyser då så innerligt vackert på dig. Jag ser också lille Konrad som en stor fyr geschvindt springa i vanterna – men nu får jag belägga, annars, märker jag, går jag åter till segels.

Då Magda läste den afdelningen i brefvet, som hennes Ragnar kallat ett ord apart, sväfvade hon på rösten, och så hade hon äfven gjort, då hon läste samma sak förra gången.

"Jag ville önska", yttrade hon, innan gubben hann säga något, "att Ragnar skickat penningarna i brefvet! Det är nu öfver tre veckor som far icke smakat annat än fisk, bröd och potatis – ack, den som kunde skaffa lite kött!"

"Åh, prat, barn – fisken är en välsignad föda."

"Men kraftlös. Jag vet ej hvad jag ville ge till, om jag hade en orre eller en hare – det vore väl icke hela verlden. Men hvem törs tänka på det: allt skall till herrgården!"

"Gud gifve att vi ej hade värre från herrgården, än det att de behålla hvad som icke är för fattigt folk!"

"Nå, det vet jag visst – när Ragnar är hemma om vintern, skjuter han ju till månget godt mål!"

"Ja, men jag säger att Ragnar, som gjort hemgång på Almviks egor, må vara glad om ej patron stjäl sig in på hans tillbaka! Det är icke nu så som det var den tiden, då Almvik var i sitt gamla herrskaps ego."

Medan svärfadern och svärdottern så språkades vid, gaf ingen akt på "fanten", hvars ansigtsmuskler rycktes af och an – om till skratt eller gråt, var ej så godt att säga. Han sänkte derefter hufvudet i handen, men genom fingrarnes galler framlyste ett par stora ögon, som ständigt riktades mot samma mål, och detta mål var Magda.

"Jag skall icke längre låtsa som om jag ej förstode far!" svarade hon med en röst af kufvad harm. "Det är nog sant att han blifvit närgångnare i både ord och blickar, än han tordes i vintras, då Ragnar var hemma. Men frukta ingenting, far: jag är allt densamma som reder mig!"

"Och när du säger det, qväfver du ändå tårarne… Den dåliga menniskan!"

"Ja, nog är han det alltid … men, som sagdt, det är icke för någon enfaldig dufva som han lägger ut sina giller: jag har både näbb och klor, om det gäller."

"Godt, mitt barn," svarade svärfadern leende, "det är ej för intet du är dotter till en länsman, och en länsman, som tog sin person i akt ändå – men du var uppfödd till bättre än du fick."

"Jag … så far talar!"

"Du kunde hafva fått till man din fars efterträdare. Han sitter vid gård och grund han, medan du sitter i fattigdom."

"Än se'n, är det icke bättre att ha kärleken med fattigdom, än välstånd utan den? Fins det måntro någon hyggligare styrman i verlden än Ragnar? Och så visst blir han kapten, när han får råd att rätt läsa navigation, som han längesedan kunnat vara det, om han icke gift sig, i detsamma han blef styrman. Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor."

"Gudskelof, när du är nöjd, är allt godt; och om vi nu äro lite i knipan, oaktadt all din sträfvan, så blir det bra igen, då Jonsson kommer. Han måtte väl vara försigtig med varorna!"

Ett sakta ljud från rummet gentöfver förkunnade att den lille vaknat, och genast reste sig den unga modern. Hon var en blomstrande brunett, mera täck än vacker och med en kraftfull bestämdhet i hela sin person.