Читать книгу Familjen i dalen - Flygare-Carlén Emilie - Страница 5

En knapp half fjerdingsväg från den "lafontainska" dalen – emedan de handlande personerna i denna lilla historia till en del ännu lefva, låta vi dalen gå under den pseudonym, som den redan erhållit – således en half fjerdingsväg från la Fontaines dal låg den egendom, som blifvit benämd Almvik och hvilken innehades af patron Fabian H., den der för något mer än ett år sedan inköpt den och ditflyttat med sin familj.

Patronen och framför allt patronessan – den högmögende fru Ulrika Eugenia, sedermera på elegantare manér kallad Ulrique-Eugenie – voro begge folk tillhörande den förnäma verlden: åtminstone skulle den, som velat öfvertyga dem om motsatsen, haft ett helt och hållet otacksamt arbete.

Mannen inbillade sig vara Brutus den andre, det vill säga att han var fullt säker på att den tid måste komma, då han till handling och kraft skulle uppvakna ur den tröga dvala, den sömnaktiga likgiltighet, hvarur han blott någon gång lyftade sig, när han behöfde undandraga sig sin hustrus tyranniska spira. Men det är att förmoda det stackars Brutus aldrig kom att vakna.

Hvad beträffar fru Ulrique-Eugenie vurmade hon icke blott för qvinnans emancipation, hon hade redan längesedan satt den i verket, och för att gifva ett föredöme till denna samhällsvälgerning, hvilken hon ansåg af oberäknelig nytta, hade hon totalt emanciperat sig från det gamla budet att qvinnan skall vara sin man underdånig och hörsam.

Den der eviga slentrianen att mannen är qvinnans hufvud påstod hon var alltför mycket öfverensstämmande med karlarnes egen fördel att ej vara en uppfinning af dem, som först öfversatt den heliga skrift: hon ville både lefva och dö på att, om hon finge se sjelfva urkunderna, hon aldrig i evighet skulle finna denna enfaldiga fras – något hvaruti hon visst hade rätt.

I orten åtnjöt det rika patronaget stort anseende. Man var förtjust öfver bjudningarne till det vackra Almvik, och Almviks egare sågo gerna främmande, ehuru efter gästernas bortgång ofta nog de mest lifliga scener egde rum, hvarvid likväl frun merendels spelade ensam.

Saken var, att det herrskare-system, som patronessan följde, på intet sätt hindrade henne från att vara lite smått, och icke så lite ändå, betagen i sin mans rosenröda kinder och sömniga ögon. Derjemte var hon dock ytterst rädd att någon annan delade hennes smak. Men om hon led af sin egen svartsjuka, led hon ej mindre af sin mans brist på denna känsla: ännu hade hon i detta fall icke haft någonting att förlåta.

Det är under herrskapets lilla aftonpromenad i trillan – vid middagspromenaden begagnades kaleschen, liksom jagtvagnen uteslutande tillhörde morgonpromenaden – som vi göra deras bekantskap.

Patronen, som före utfartens början fått en allvarsam lexa för det han jemt ville ligga och sofva, i stället att, såsom det tillkomme honom, hitta på något som kunde roa alla, d.v.s. frun och enda klenoden, lille Eugen Ulrik … patronen, upprepa vi, var nu föga disponerad att göra sig älskvärd.

Han visste väl att han i allt måste lyda, men likt ett egensinnigt barn, som fått befallning att qvarblifva i skamvrån, tills det ångrat sig, beslöt han att – figurligt taladt – hellre qvarblifva der hela dagen, än godvilligt anse sig öfvervunnen.

Det var ändå en opposition!

Knappt torde det behöfva erinras att herr patronen skulle förhållit sig på annat sätt, om ett annat fel varit i fråga – men nu hade han blott sofvit.

"Bevars," sade frun, som satt der i trillan styf som en solros med parasollen i vädret, "bevars, hvad du är för en älskvärd man!"

Detta ämne hörde till fruns älsklings-temata.

"Jag sköter ju tömmarna!"

"Behöfver du derför sitta som en gärdsgårdsstör?" (Tystnad.)

"Nå, jag måtte säga, du har ett sätt att vara, som icke lär väcka afund … om någon händelsevis såge oss – det vill säga dig, men icke mig – kunde man lätt falla på den idén att du vore gift med en gammal käring!"

"Nå, kära Ulrique-Eugenie!"

"Kära Ulrique-Eugenie har ej fyllt 38 år ännu, och om du råkar till att vara två fattiga år yngre, så skulle jag tro att det icke borde hindra dina känslor att spela åt ett visst håll."

"Tvertom, min vän, tvertom!"

Patron Fabian log i mjugg.

"Jag vet icke hvad det är för en ton du har, då du säger det der… Hörpå, min älskade Fabian, låtom oss sluta fred! Jag är ej långsint … din hand, gubben lilla!"

"Du är alltid godheten sjelf, min vän!"

"Tack, du ömma själ… Men vet du hvad jag egentligen skulle säga?"

"Nej, jag gissar ingenting!"

"Jo, ifall du blott kastade ögonen på en annan qvinna…"

"Äh, gudbevars!"

"Ja, du må visst säga gudbevars, ty jag är icke den hustru, som låter trampa sina rättigheter under fötterna!"

"Vet jag icke det!"

"Om du vet det, min vän, skadar det ändå icke att jag säger det: jag skulle rifva ut ögonen på dig, om jag komme under fund med det ringaste."

"Söta Ulgenie!"

Ulgenie var ett af patronessans tillskrufvade smeknamn, som hon tillät sin man att begagna vid ömmare ögonblick, och skulle det vara rätt öfverdrifvet ömt – hon var en känslofull qvinna – hette det "töta Ultenie!"

För denna gång fann patron Fabian det förstnämda tillräckligt, och troligen fastade sig månget behagligt minne vid dessa tvenne ord, ty den emanciperade damen sänkte ögonen med en outsägligt mild blick på sin man, och sade i förändrad ton:

"Aldrig, gubben lilla, skola vi mera draga ojemnt! Just jemlikheten i äktenskapet gör det till en så angenäm inrättning. Men – för att öfvergå till något annat – det är nu flera dagar sedan du var ute och jagade, min bästa Fabian … det måste du göra i morgon!"

Som fru Ulgenie nödvändigt ville ha sin man till en annan Nimrod, gaf hon sig ingen ro, om hon ej åtminstone ett par gånger under veckan såg honom i verksamhet.

Han var alls ingen jägare, och just ingen fiskare heller, men då äfven det hörde till patronessans nöjen att för främmande få säga: "den här tjädern, den här haren har min Fabian sjelf skjutit", eller: "den här gäddan har han sjelf fiskat, ty han vet att hans Ulgenie helst äter det han genom sin manliga skicklighet förvärfvat" – då fans ingen annan utväg än att vara både fiskare och jägare, ty en hustru, som arbetar för qvinnans emancipation och i bästa fall för jemlikheten, tål ej att se sina önskningar gäckas.

Emellertid led promenaden till slut.

Patron Fabian hade hela tiden haft i perspektiv sin soffa och sin tobakspipa – han rökte som en muselman och älskade af själ och hjerta den österländska dvalan. Det var blott en sak som han föredrog, nemligen nöjet att speja efter andras hustrur – denne oförnöjde Adams son, som aldrig kunde lära sig att inse sin egen hustrus behag!

* * * * *

"I Guds namn," ropade fru Ulrique-Eugenie, då trillan rullade upp på gården, "hvem är den der hygglige unge mannen, som kommer ner från trappan … aldrig kan det väl vara systerson min heller – fast kanhända är det ändå lille Gottlieb?"

"Jo, riktigt: lille Gottlieb, som nu blifvit store Gottlieb, min bästa moster Ulrika!" inföll genast en liflig röst, och i nästa ögonblick kramade den unge främlingen, hvars bekantskap vi redan gjort, den värda frun i sina armar och gaf derefter ett kraftigt handslag åt farbror Fabian, som emellertid var ingenting mindre än förtjust öfver sin hustrus infall att bjuda "den der glopen" till Almvik.

Det vore att befara, antingen att han var en hök som uppsnappade allting för sig sjelf, eller utvecklade han måhända anlag till en husspion, hvilket om möjligt blefve än värre.

När de första glädjebetygelserna (patronen tordes ej annat än också visa glädje), helsningarna och frågorna voro förbi och familjen ordentligen kommit i ro i förmaket, yttrade moster Ulrique-Eugenie, sedan hon nemligen först trugat i den unge mannen, som svettades nog förut, den andra tékoppen:

"Nå, min lille Gottlieb, min vackre gosse – du ser bra ut, din skälm – är det verkligen sant, som syster min skref, att du gett dig hit på apostlahästarna?"

"Ingenting kan vara mera sant! Den här gröna rocken är min hvardags-kostym, nota bene då jag icke går i blusen, som är mitt förtroligaste hvardagslag. I renseln befinner sig svarta habiten – och härmed är gaderoben i det närmaste uppräknad. Moster finner att den icke varit synnerligt tung."

"Än linnet då, kära barn?"

"Huru … linnet – skulle jag förolämpa min egen köttsliga, förträffliga moster genom att föra sådant med mig?"

"Nå kors, sådan befängd och rolig pojke!"

"Du har nu icke mer än fyra realiteter, min son," sade mamma, då vi inventerade denna del af min egendom, "men det betyder ingenting: när du reser hem igen, får du gå på ångfartyg, ty då har du säkert tjugefyra!"

"Jaså, jaså," sade moster Ulgenie skrattande, "jag märker nu klart af hvad slags folk du är!"

"Af hvilket slag då?"

"Af det, som aldrig kommer i förlägenhet, min unge herre!" yttrade farbror Fabian med en ton, beräknad att vara riktigt dräpande.

Det var roligt för honom, stackars karl, att någon gång i sin tur få dräpa någon.

Men Gottlieb var icke den som så lätt blef slagen ur brädet.

"Farbror träffar riktigt hufvudet på spiken!" utbrast han med ett uttryck af tacksam hyllning åt farbroderns omdöme. "Jag misströstar också icke att, just genom den egenskap som farbror omnämde, kunna arbeta mig fram i verlden, ehuru sonen af en fattig kronofogde med stora skulder och en stor barnskara eljest icke synes ha alltför stora utsigter till lycka."

"Men hvilka äro dina utsigter?" återtog patronessan med en mera värdig min.

"Jag har ej mer än en."

"Hur ter sig den då?"

"Min plan är helt enkel. Jag har nu tagit kameral-examen och blir i höst pappas biträde i stället för de båda, som han förut haft – han slipper då föda och löna mer än ett; men jag, som tänker arbeta för tre och i allo bli ett mönster af drift och ordning, hoppas ställa mig så fiffigt hos landshöfdinge-embetet att jag får arrendera tjensten af pappa, som är för sjuklig att sköta den rätt. Längre fram, då han tar afsked, erhåller jag den … se der min marsch-ruta!"

"Du är en slug gosse, min lille Gottlieb!"

"Åh, kära moster, för att följa den stråkvägen erfordras icke mycken slughet."

"Så vill det åtminstone förstånd till för att icke i unga åren svänga in på galna afvägar eller drömma bort tiden i fåvitsko."

"Nå, hvad drömmeriet beträffar har det ingen fara för den, som icke eger mer än sitt hufvud och sina händer. Skall man ha glädtiga drömmar, så får man icke vara i oro öfver hvad man skall äta, när man vaknar."

"Bra, bra… Går din förnuftiga plan i verkställighet – hvad jag ej tviflar på, just emedan den är enkel och klok – så är det icke blott till ditt eget gagn, utan äfven till dina föräldrars: de få en säker hjelp i dig – du blir alltid en god son."

"Det är just derföre, moster, som jag, och ingen främmande, måste bli föreståndare för eller egare af pappas tjenst. Hade jag icke tänkt på alla de mina, så skulle jag nog ha gått en annan väg – men han är bra den här också."

"Och du ärnar skänka oss nöjet af ditt sällskap i sommar?" inföll patron Fabian.

"Ja, med farbrors tillåtelse – denna bjudning kom förträffligt till pass vid den ledighet jag nu har."

"Seså, min käre systerson," inföll patronessan i det hon steg upp, "låt oss nu söka ut ett rum åt dig!"

"Systerson, systerson – på min heder, bästa moster Ulrika, se vi icke snarare ut att vara kusiner!"

"Sådan skalk till gosse!"

"Nej, jag bedyrar, att mamma förefaller mig att kunna vara mor åt moster!"

"Nånå, jag var också bara barnet, när hon gifte sig. Hon är äldst, jag yngst – och hela fjorton åren emellan oss göra väl sitt till."

"Och lyckan och rikedomen sedan… Stackars mamma: alltid bekymmer, sjukdom, barn, små omständigheter, men – gud vare lofvad – ändå ett engla-tålamod."

"Vår karakter har alltid haft mer likhet än vårt utseende?" sade patronessan med en ömt frågande blick på sin man.

"Ja, min vän, ja, ditt engla-tålamod är en känd sak!"

Patronen visste hvad det småleende betydde, som åtföljt blicken.

"Gode Fabian, du vet att värdera din hustru!"

"Söta Ultenie!"

Systersonens blick flög från den ene till den andre af hans slägtingar.

"Det var mig ett roligt folk det här: jag tror att de leka kurragömma för hvarandra – eller kanske är det för mig … i det fallet behöfva de icke genera sig: jag låter hvar och en lefva i ro och efter sitt eget behag, blott mam lemnar mig samma frihet."