Читать книгу Familjen i dalen - Flygare-Carlén Emilie - Страница 7

Nanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med blossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i grannskapet.

När hon först fick se den unga flickan, sköt hon halmhatten längre ned öfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som den, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.

Men Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda yttrade:

"Hvart går du?"

"Jag … jag tänkte att gå ut lite."

"Du bör akta dig – bäst det är, blir du stora flickan."

"Än se'n då?" frågade Nanny förundrad.

"Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!"

"Hvad säger du?"

"Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott äro till för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller vackra segelbåtar."

"Men, kära Magda, du som alltid…"

"Tyst, barn du förstår ingenting du af all den smädelse och allt det hån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för."

"Icke äro vi väl skapade för det heller?"

"Jo jo … men vi borde också vara skapade fula som synden för att få behålla åtminstone vår ärlighet – ty på vår blygsamhet tror ingen."

"Store gud", tänkte Nanny, "skulle det der vara sant, så…"

Magda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin brännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes svarta ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes mörka hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man att hon återvunnit väldet öfver sig sjelf.

"Jag oroar dig, stackars Nanny!" återtog hon med en förändrad, mild ton. "Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken knappt lemnat dufslaget. Men jag var ledsen – man blir det ibland, utan att rå för det."