Читать книгу Sigrid Liljeholm: Roman - Fredrika Charlotta Tengström Runeberg - Страница 12

Innehållsförteckning

De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa landtflickas öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta sitt kök, sina blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet är dammfritt, och lemna åt männen, de som makt och kraft hafva, att deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sönderslås hennes spinnrock, härjas hennes blomsterland, förstöres eller fläckas hennes sirliga drägt och förödes hennes hem af dessa samma stormar, som skaka throner och förstöra länder. Vi vilja derföre lyssna till ett samtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, för att derigenom kunna kasta en blick på den tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar äfven hennes öde skakas.

”Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta välja sin son till konung i Polen”, sade Enevald.

”Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl har nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, der han mer och mer undergräfver konungens välde.”

”Men”, invände Enevald, ”konungens ord måste ju dock alltid gå öfver hertigens?”

”Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången måste han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och hertigens fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan känna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning. Ja, stundom låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är understucket och af onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen och påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt tillbaka, och är grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät, konungen i Polen, låter illviljare förleda sig att misstro honom och hans goda vilja.”

”Inser då icke folket detta?”

”Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar han med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva och lika groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung, emedan han hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen för bönderna och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat att landet oförryckt skulle få behålla sin rena evangeliska lära, men hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfärda skadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om, säger han, det konungen aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord heligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina undersåter, för det de stå vid sin sanna tro, fast många tala om huru han vill införa det påfviska otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen. Men käre vänner, tillägger fursten, och ser så from ut, jag, för min del, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestät af Polen har sådant oförsvarligt uppförande i sinnet.”

”Hvarföre, herr Erik, nämnen J vår nådige herre och konung endast såsom kunglig majestät i Polen?” frågade fru Metta förvånad.

”Det är så hertig Carl oftast benämner honom”, svarade herr Erik, ”dock bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel skulle tillkomma vår konung.

Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre och konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. Men så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt rycka spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man, står han som en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel och hotelser, som af löften och smicker. Hertigen försöker af all makt att få herr Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit gång på gång, och har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i rådet, och att han ej må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver honom, men Klas är honom för slug!”

Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: ”I riksrådet lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man innehar så många stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig majestät har ju nyligen insatt honom som general-fältöfverste och ståthållare i Finland, med makt som en kung, riksråd, riksmarsk, öfversteamiral, det kunde allt vara tjenster för fem stora herrar.”

”Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt, och herr Klas är orubblig som våra gråberg.”

”Ja, ja”, sade fru Metta och runkade smått på hufvudet, ”nog är herr Klas orubblig alltid och skroflig med som ett gråberg. Nog vet du huru hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner.”

”Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet”, svarade herr Erik. ”Der herr Klas säger tig! skriker hertigen ”håll käften, eller skall du få dig ett truthugg”, och der herr Klas säger: ”du är ingen hederlig man”, der säger hertigen: ”du är en tjufstryker och dertill en ölebult.”

”Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till riksmötena?” frågade åter fru Metta. ”Det fanns nog mången, som menade att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte ville släppa dem dit för att de ej skulle få klaga på honom.”

”Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter lag och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut riksmöte, och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den rätt, som icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, låter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än svenskarne måste lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga vån att annat göra, när de ha hertigen i nacken på sig, så skola åtminstone finnarne hålla lag och rätt helig, så länge hertigen ej fått band på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så länge herr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda och står stark i Finland. Redlig och rättfram och utan krångel och krokar, viker han ej åt höger eller vänster. Trupper har han här att försvara vår konungs sak, den stund det behagar hans majestät att återkomma till sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka tropparna, som ännu stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr Klas allt icke afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till krigsfolket sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger vara en förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats honom att utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit till.”

”Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och är det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu kostar så ohyggligt mycket mord och brand”.

”Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så tycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af bonden mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är nog svår redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. Men hvad vill herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han måste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå till Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest lycksökare, dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne och behandla dem som vore de djur, hvad vill han företaga sig med sådana? Skicka bort dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, eller qvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. Men förr skulle herr Klas låta hela verlden gå under, än svika sin tro och sin konung”.

”Och dock”, sade fru Metta, ”kan jag ej rätt annat, än ha medlidande med dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne fara fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om de ej vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en hvar huru de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före. Folk äro de ju ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig, för att freda hus och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och härja som röfvare och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det ryser i en”.

”Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid, och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän herr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru innerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de dock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen, om de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag dock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der utmålas Flemingen som en gud- och äreförgäten tyrann, en blodsugare, en förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an, det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor för plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas en skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och alla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och förmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet skall ges till spillo”.

”Ja, herre gud”, suckade fru Metta. ”Hvad är det annat än ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare kunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker”.