Читать книгу Sigrid Liljeholm: Roman - Fredrika Charlotta Tengström Runeberg - Страница 5

Innehållsförteckning

I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren suto husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo långa trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små fenstren väfde en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades spinnrocken lika ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru Sigrid, och det fina mjuka linet drogs af hennes runda, hvita fingrar, till ett garn, så jemnt och glänsande, som silke.

Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder vid spinnrocken. Än vandrade hon ut till visthuset, för att se åt om rottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna, än stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska, än hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. ”Åh ja, väfven håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och när hon så vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som sjelf lärde henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes hade dött åt året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde han lära henne spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått att sköta här i verlden, och af godt och rent adelsblod har man kommit, och icke behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr Regert Oxes, tränger en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta ko, så för hon sig, fast hon klär sig med pjukmyssa”.

Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott så noga, som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade ingenting.

”Ja, jag har klagat”, fortfor fru Metta. ”När herr Matts, pastorn, reste för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen, mester Erik, som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med samma anmäla, hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och begära straff öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle herr Matts mente väl bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig skall ingen förolämpa, om än min herre och man icke är hemma för att försvara mig; såsom han ock sällan är hemma, utan mest i Flemingens följe.”

Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd af torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid sig sjelf: ”ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år blifvit hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan man ha något att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i dessa tider, då ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr Clases knektar. Ja, det säger jag för sann, om än herr Erik håller honom i ära. Men se det gjorde saken, att jag lät drängarne lägga en julkaka i notkilen i första notvarpet, det syns att det halp, och vi fick fisk. Gamle herrn på Storby mente att det vore signeri. Bara gammelprat! Är inte bröd guds gåfva, och hvad är det för ondt i att locka fisken? Men herr Clas, han lemnar hvarken kakan eller fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge den bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans fursteliga nåde, hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som förhexad i Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom den afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik. Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen på sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa, att skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid i landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar krigsfolket i landet.”

Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med skäl, att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men deremot, liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och vara öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än hon för resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd.

”Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med sig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad.”

Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon ej förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och tummade på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom örat, och framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns vara en kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta Liljeholm, att infinna sig vid kyrkan.

Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad som under hennes frånvaro borde uträttas.

”Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har man mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna hålla ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra spinner hon, det måste jag medge.” Emellertid fick nu ändå Sigrid en mängd förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta med tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans botten fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att medfölja till sin matmors och hästens uppassning.

”Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var aktsam om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går; jag tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem. Se så, gu signe er allesamman nu.”

Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med temmeligen god fart, under dugtiga knuffar och stötar på den ojemna och gropiga vägen.

När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt göra. Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt sammanpackade, och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga. ”Hvem kan nu neka barnen att få se hans högvördighet”, menade gummorna, och så tog en hvar sin minsta unge på armen och en hel skara omkring sig, och visst skulle en hvar se biskopen.

Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med linhvitt hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel skog af tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt bevuxen med ängsull.

”Jag är nu här, bara för att barnen ska få si”, sade, med litet vigtig min, en gumma till sin granne. ”Nog har jag sjelf sett honom. Jag fick rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan.”

”Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?”

”Han åt rätt som annat folk, vet J mor.”

”Håken, gjord han så, dä kunde jag alder tro.”

I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna. Det var fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att framtränga. När gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla kända Tannilafrun, som man nog visste skulle förstå att göra sig väg, så jemkade en hvar rum så godt hon kunde, och snart stod fru Metta främst för skaran vid kyrkdörren.

I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom stod presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen. Ett par capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd stodo åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i kyrkbänkarne sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och anmäla sina påståenden.

”Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid kyrkdörren under gudstjensten”, relaterade notarien ur sin bok, ”följer nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att hafva låtit ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en koskälla.”

Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga det högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men ikring munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig öfverskylas.

Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. ”Skall det då alltid vara klagomål öfver eder, Simon”, sade han slutligen. ”Redan gammal prest, och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne.”

”Högvördigste herr Biskop”, svarade presten. ”Denna gången åtminstone synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta guds församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde icke hafva förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista ofreden, bortförde de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen sammankallas? Icke kunde den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och vänta. Men si, när koskällan ringdes, visst kröp der folk ur alla stugor, båd byggare och deras kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig eller skällan sämre, för det min ko ringt med den; nog ha många andra nöt ringt klockorna, äfven till samgång, utan att deröfver blifvit klagat hos biskopen.”

Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: ”en rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har försummat denna skyldighet, såväl som mången ann.”

”Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann råg öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att blanda i barken, till att fylla sina och barnens magar.”

Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: ”för denna gång må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske skett af enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till last.”

Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom sin hatt, i det han halfhögt sade: ”Kan väl härnäst ställa mig sjelf på kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå kommer an, och det så det hörs.”

”Lisa Eliasdotter har offrat ett ljus på altaret, för att få god kalflycka”, uppläste åter notarien. ”Saken är erkänd.”

Biskopen suckade i det han sade: ”Djupt sitter papismen och djefvulens funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en söndag vid kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas.”

”Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt.”

Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram och sade bjert: ”Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men si så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne.”

Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen och bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät sig göra.

De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse sidor om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra.

Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och sade: ”Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock alla såsom stoft inför herran, och J mågen icke inför honom förhäfva eder, eller drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder båda till spott och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder adeliga värdighet icke ske kan, så mågen J båda eder kyrkostöring sålunda godtgöra, att J till kyrkan erläggen 10 mark och påföljande söndag detta edert godtgörande från predikstolen tillkännagifves.”

Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade sjelf äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon halfhögt: ”En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte får sitta så bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i hvarken kyrka eller bänk; och än mindre hennes doter, som hon föder opp till papisteri och styggelse.”

Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande på henne, hon steg närmare och fortsatte: ”Ja väl, det är ju allom kunnigt, huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla nunnehålet Nådendal, och hur flickan der signat och messat med afgudiska fukter. Och en sån täcks anklaga hederligt folk!”

Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm, emedan, enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera intet annat skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande, och resten af aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga kyrkans räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna undanställt papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade nu upptagit psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för att sätta sig i en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och började psalmen. Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned. Sålunda måste båda fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta hade väl ej rätt kunnat höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan när denna talade, hade hon stått nära biskopen och vändt ryggen åt fru Metta; men hon hörde ändå nog, för att finna att det gällde någon beskyllning emot henne. Nu var det ogörligt att få säga ett ord. Fru Metta satt en stund qvar, men det började skymma, gudstjensten var lång och hon nödgades, innan dess slut, lemna kyrkan, emedan det skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif och lem, i mörkret resa hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller anade hon att fru Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet var. Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda något. Men icke var hon god till sinnes.