Читать книгу Sigrid Liljeholm: Roman - Fredrika Charlotta Tengström Runeberg - Страница 7

Innehållsförteckning

I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående bord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån honom satt, vid ett större bord, hans skrifvare. ”Här är ett bref från hans majestät, konungen”, sade denne, i det han steg upp och vördsamt räckte brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sedan han genomläst brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: ”Här äro åtskilliga befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och order skola utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu vidare, hvad finnes här yttermera?”

”Kasta brefvet i den der lådan”, sade Fleming, ”jag känner sorten”.

”Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten. Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning, skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. Torde icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, som stå främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och förtryckande af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje och befallning att J ingen vart begifve eder efter herr Klas Flemings bud och tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess vi med riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans gagn och bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder ålagdt, antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder fullmagt och befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad våld och orätt, som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmän, må veta eder efter rätta.”

”Fördömmelses mordbrandsstiftare!” sade Fleming, sammanbitande tänderna. ”Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan.”

”Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till Hans Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta eders herrlighet på fästet.”

Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader deri och utbrast, ”sådant torde dock vara ohördt i något land”, i det han häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver golfvet. ”Är jag väl en förrädare mot min konung och riket, har jag förrädiske praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag ej låtit bruka mig som en ärlig svensk man, från min ungdom, både i storm och slag. Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i konungens namn, ehuru på egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på konungens fästen och jag har satt dem vid min sida vid bordet. Och mig vill han stänga ute, som eger att i konungens namn befalla öfver all krigsmakt.” Åter satte han sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru tung den än var, dock for ett stycke från sin plats, slog sin knutna hand i bordet och utropade: ”Men vill jag fästningarna, med guds magt, omhänder hafva, till dess jag dem i konungens egna händer kan andtvarda, då han, Gud gifve snart, återkommer till sitt rike; och hvad han befaller, skall jag troget efterkomma, trots hertigen, om jag än derför skall lifvet mista!”

Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse:

”Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen.”

”Kasta brefvet i andra lådan”, sade Fleming. ”Du får gå nu. Kom igen om en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig”, fortsatte han för sig sjelf. ”Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter dem. De ha lika långt till mig, som jag till dem.” Nu grep han ett på bordet liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade några rader, och undertecknade det sedan: