Читать книгу Litteraturen og det hellige - Группа авторов - Страница 45

Albrektson, Bertil (1992). »Gammaltestamentlig isagogik«. Bertil Albrektson & Helmer Ringgren (red.), En bok om Gamla testamentet. (Femte omarbetade upplagan). Malmö: Gleerups, 107-242.

Anrup, Nils Erik (1943). Augustinus’ lära om arvsynden: En dogmhistorisk studie. Lund: Gleerup.

Bianchi, Ugo (1967). »Proposal for a Terminology and Conceptual Agreement with Regard to the Theme of the Colloquium«. Ugo Bianchi (red.), Le Origini dello Gnosticismo. Colloquio di Messina 13-18 Aprile 1966. Testi e discussioni pubblicati a cura di Ugo Bianchi. Leiden: Brill, xxvi-xxix.

Bloom, Harold (1998). »Ej genom tron, ej heller genom änglarna: En gnostisk predikan«. Res Publica, 40 (New Age/Gnostisk renässans), 103-115.

Brown, Peter (1967). Augustine of Hippo: A Biography. London: Faber and Faber.

Burns, J. Patout (1980). The Development of Augustine’s Doctrine of Operative Grace. Paris: Études Augustiniennes.

Cavadini, John C. (2000). »The Meaning and Value of Suffering: A Christian Response to Leora Batnitzky«. Tikva Frymer-Kensky (red.), Christianity in Jewish Terms. Boulder: Westview, 229-237.

Chadwick, Henry (2001) (1986). Augustine: A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press.

Evans, Gillian R. (1982). Augustine on Evil. Cambridge: Cambridge University Press.

Fishbane, Michael (1989). The Garments of Torah: Essays in Biblical Hermeneutics. Bloomington: Indiana University Press.

Frid, Bo & Jesper Svartvik (utg.) (2002). Thomasevangeliet med Jesusorden från Oxyrhynchus (P. Oxy. 1, 654, 655). Text med översättning och anmärkningar av Bo Frid. Inledning och kommentar av Jesper Svartvik. Lund: Arcus.

Gullberg, Hjalmar (1998). Dikter: Med efterord av Anders Palm. Stockholm: Norstedts.

Harrison, Carol (2000). Augustine: Christian Truth and Fractured Humanity. Oxford: Oxford University Press.

Jonas, Hans (1967). »Delimitation of the Gnostic Phenomenon–Typological and Historical«. Ugo Bianchi (red.), Le Origini dello Gnosticismo. Colloquio di Messina 13-18 Aprile 1966. Testi e discussioni pubblicati a cura di Ugo Bianchi. Leiden: Brill, 90-108.

Jonas, Hans (1992). The Gnostic Religion: The Message of the Alien God and the Beginnings of Christianity. (Second edition, revised). London: Routledge.

Kaye, Sharon M. & Paul Thompson (red.) (2001). On Augustine. Belmont: Wadsworth.

King, Karen L. (2003). What Is Gnosticism? Cambridge (Mass.): Belknap Press of Harvard University Press.

Kolitz, Zvi (2005). Jossel Rakovers samtal med Gud. (Andra upplagan). (Originaltext på jiddisch med transkription. Översättning till svenska: Margareta Brogren. Presentation av text och författare: Paul Badde). Göran Larsson & Jesper Svartvik (utg.). Lund: Arcus.

Linafelt, Tod (2000). »Introduction: Strange Fires, Ancient and Modern«. Tod Linafelt (red.), Strange Fire: Reading the Bible after the Holocaust. Sheffield: Sheffield Academic Press, 15-19.

Ringgren, Helmer (1992). »Israels historia och religion«. Bertil Albrektson & Helmer Ringgren (red.), En bok om Gamla testamentet. (Femte omarbetade upplagan). Malmö: Gleerups, 9-103.

Roth, John K. (2001). »A Theodicy of Protest«. Stephen T. Davis (red.), Encountering Evil: Live Options in Theodicy. Louisville: Westminster John Knox, 1-20.

Rudolph, Kurt (1987). Gnosis: The Nature and History of Gnosticism. San Francisco: Harper.

Schechter, Solomon 1993(1909). Aspects of Rabbinic Theology. Including the Original Preface of 1909 & the Introduction by Loius [sic!] Finkelstein. New Introduction by Neil Gilman. Woodstock: Jewish Lights.

Scott, T. Kermit (1995). Augustine: His Thought in Context. New York: Paulist Press.

Steinberg, Milton (1946). As a Driven Leaf. New York: Behrman.

Svartvik, Jesper (2001). Skriftens ansikten: Konsten att läsa mellan raderna. Lund: Arcus.

Whitney, Barry L. (1993). Theodicy: An Annotated Bibliography on the Problem of Evil 1960-1990. New York: Garland.

Williams, Michael Allen (1996). Rethinking »Gnosticism«: An Argument for Dismantling a Dubious Category. Princeton: Princeton University Press.

Young, Frances (1997). Biblical Exegesis and the Formation of Christian Culture. Cambridge: Cambridge University Press.

1 Denna artikel tillägnas minnet av min barndomsvän Tone Lindman (f. 5 januari 1966, d. 31 oktober 2003).

2 Litteraturen om det ondas problem är naturligtvis enorm. För en värdefull – och delvis utförligt kommenterad – bibliografi, se Whitney.

3 Den hebreiska textens wa-jomer Qajin et Hevel i 1 Mos 4:8 översätts ofta »Och Kain talade med Abel«, men riktigare vore att översätta »Och Kain sade till Abel« – men läsaren får inte veta vad Kain sade till sin bror! Septuaginta (och den nya svenska översättningen, Bibel 2000) tillfogar »Låt oss gå ut på åkern«. För en introduktion till brodermordsberättelsens Wirkungsgeschichte, se Svartvik (12-30).

4 För en legendarisk presentation av Elisha ben Abuja, se Steinberg.

5 Det påpekas i detta sammanhang ofta att Ester är den enda bibelbok som inte återfunnits i Qumran. Detta argumentum e silentio innebär dock inte med nödvändighet att Qumranförsamlingen tog avstånd från Esters bok, även om det är möjligt och kanske t.o.m. troligt. Det väsentliga är dock att det i de texter som representerar de judiska fromhetstraditioner som kom att dominera (dit ju knappast Dödahavskommuniteten hör) finns åtskilliga texter: hela mishnahtraktaten Megillah handlar om Ester; det finns referenser till Mordokaj i 2 Mack 15:36; Josefus refererar till Ester i Ant. 11.6.1-13; dessutom är Ester, Ahasveros (Xerxes) och Mordokaj avbildade i Dura Europa-synagogan.

6 Versionen i den nya upplagan från 2001 är både en uppdatering och en bearbetning av den text som ursprungligen publicerades 1981.

7 Det har föreslagits att denna mishnah ska tolkas helt annorlunda. Utsagan skulle då handla om dem som inte har möjlighet att påverka sin socio-politiska situation. Den tolkningen är näppeligen troligare än den ovan anförda.

8 Denna vers utgör utgångspunkten för boken Strange Fire (Linafelt, 17).

9 Av detta skäl är jag tveksam till om Thomasevangeliet (NHC II.2) bör kallas gnostiskt in toto eftersom texten i åtminstone två fall argumenterar skapelseteologiskt, se log. 53 och 89. För ett mer utförligt resonemang, se min kommentar till dessa logier i Frid och Svartvik.

10 Se t.ex. Jonas (1992, 320-340). Mot detta, se King (137), som vill se gnosticism snarare »in terms of the social-political conditions of imperial violence«.

11 Excerpta ex Theodoto 78.2: he gnôsis, tines êmen, to gegonamen, pou êmen, ê pou eneblêthêmen, pou speudomen, pothen lytroumetha, ti gennêsis, ti anagennêsis.

12 Bloom, 115. I originaltexten vokaliseras tetragrammet.

13 Se Brown för en klassisk Augustinusbiografi. Se Chadwick för en kortfattad introduktion till både Augustinus och augustinianismen (numera dessutom i den utmärkta Oxford-serien »A Very Short Introduction«).

14 Visserligen skriver Augustinus i Contra Julianum 6.12.39 [Migne 44.843] att han ända sedan sin omvändelse till kristendomen haft en och samma mening i fråga om arvsynden, men det tycks ändå vara först i konfrontationerna med Julianus av Eclanum som han tydligt ger uttryck för det vi kallar arvsyndsläran. I Confessiones finns den inte. J. Patout Burns går så långt att han menar att Augustinus i Ad Simplicianum skriver på ett sätt som skulle vara direkt uppskattat av en pelagian (Burns, 8; 112). Anrup påpekar att Augustinus så sent som 388 skriver i De Quantitate Animæ 36.80 [Migne 32.1080] på följande vis: »I vad mån även späda barns konsekrationer kan vara till nytta, är en mycket dunkel fråga, dock bör man tro att det gagnar till något« (Jamvero etiam puerorum infantium consecrationes quantum prosint, obscurissima quaestio est, nonnihil tamen prodesse credendum est) (Anrup, 12).

15 Contra Julianum 3.177 [Migne 45.1321]. Se Anrup (78f) för ett utförligt referat av debatten mellan Augustinus och Julianus.

16 Kaye; Thomson (24). För ett liknande påstående, se Harrison (85).