Читать книгу Litteraturen og det hellige - Группа авторов - Страница 43

Frances Young menar att Augustinusforskare bör betrakta det augustinska materialet på samma sätt som majoriteten av nytestamentliga forskare nu ser på de paulinska breven. Dessa beskriver inte Pauli väg till den kristna tron, utan snarare hur hans nya kristna perspektiv ser ut. Med E.P. Sanders’ ord (267-269), Paulus går inte från plight till solution (dvs. från människans dilemma till lösningen på problemet), utan snarare tvärtom. Augustinus går i så fall från solution till plight på följande vis. Hans utgångspunkt är att dopet är nödvändigt för människans frälsning; de odöpta är sålunda per definitionem fördömda. Mot detta kan man invända att Gud i så fall skulle begå en orätt mot de odöpta spädbarn som inte kan ha hunnit synda. Svaret måste vara att de ändock är skyldiga; i rättvisans namn måste alltså människan därför vara syndig från konceptionsögonblicket. Därmed blir både Gud rättvis och dopet nödvändigt: Augustinus går sålunda från solution till plight.

Problemet är att den augustinsk arvsyndsläran alltför ofta presenteras enbart som ett preludium till kristologin och framför allt soteriologin. I själva verket finns det skäl att uppfatta den som ett postludium till teodicéreflektionen. Augustinus hade – som sagt – märkt att den individuella vedergällningstanken inte fungerar: de simplistiska modellerna förklarar inte varför det finns spädbarn som tvingas lida. Om Gud är rättvis och om lidandet är en konsekvens av människans försyndelser – varför lider då de människor som rimligtvis ännu inte kan ha hunnit synda? Sharon M. Kaye och Paul Thomson menar att denna fråga var av avgörande betydelse för augustinianismens utveckling:

In the end, the problem of infant suffering is the decisive factor that pushed Augustine away from the freedom response and toward the agnostic response. God’s justice is simply beyond human understanding.¹⁶

Augustinus’ arvsyndslära vittnar om att spädbarnens lidande för honom var ett ännu större problem, något som orsakade honom ännu mer vånda än de odöptas frälsning och predestinationsteologins avigsidor. T. Kermit Scott har därför rätt i att arvsyndsläran hjälper oss förstå det augustinska tänkandets framväxt, dvs. »his priorities«:

… what Augustine’s doctrine of original sin gives us is an insight into his priorities. However puzzling that doctrine might be, if the choice was between accepting it and rejecting either the power and goodness of God or the sinfulness of creatures, there really was no choice. The doctrine of original sin, however difficult, simply must be accepted. And for the Pelagians who scoffed at original sin, the question remained just what they were willing to give up in order to avoid it (215).

Med andra ord, Augustinus menade att Adams synd medförde att alla människor föds till syndare, dvs. Adams synd gav upphov till människans nuvarande natur. Pelagius menade däremot att Adam syndade liksom alla människor syndar, med andra ord är Adams synd ett uttryck för människans natur. Scotts påpekande ovan är korrekt: detta medför att pelagianerna svårligen kunde besvara frågan om varför spädbarn lider i en värld utan arvsynd. Skulle inte därför den augustinska arvsyndsläran kunna beskrivas som en protest mot den individuella vedergällningsläran – i synnerhet i fråga om de nyföddas lidande – och därmed som en bearbetning av teodicéproblematiken? Det är ju först när man beaktar denna aspekt som man förstår hans tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, synd och straff, frälsning och fördömelse. Augustinus menade att endast arvsyndsläran kan förklara att det i en värld som styrs av en god och allsmäktig Gud förekommer lidande som inte gärna kan vara den lidande individens fel, med John C. Cavadinis ord (231):

The doctrine of original sin allows no room for »blaming the victim« of disease or persecution and is meant in fact to deflect the individual’s susceptibility to blame.

På det viset kan det goda förbli en Guds goda gåva och det onda förbli en konsekvens av människans tillkortakommanden. Augustinus har med sitt tämligen trubbiga redskap inte bara befriat Gud från ansvar för människors lidande i denna värld, utan även demolerat den individuella vedergällningsprincipen och därigenom omintetgjort hållningen att den enskilda individen alltid förtjänar det onda som inträffar. Hur kan då Augustinus teologi tecknas i illustrationen? Kanske på följande vis:

Figur 4. Augustinsk arvsyndslära