Читать книгу Litteraturen og det hellige - Группа авторов - Страница 37

Om teodicén som hermeneutisk metod¹

Jesper Svartvik

Most theodicies have a fatal flaw: they legitimate evil.

John K. Roth (17)

Hur känner man igen en »helig text«? Enligt ett första betraktelsesätt är en text »helig« pga. dess särskilda, kanske t.o.m. unika tillkomsthistoria, dvs. det är dess Entstehungsgeschichte som är förutsättningen för dess kanonicitet. Sålunda anser som bekant många kristna att den kristna kanon ska bestå av sextiosex böcker, varken fler eller färre, eftersom det är just dessa som inspirerats av den helige Ande. Huvudproblemet med detta perspektiv är att kriteriet undandrar sig empirisk prövning. Hur skulle någon kunna bevisa eller motbevisa att »Mose mottog Torah på Sinai« (m.Pirqe Avot 1.1) eller att Koranen är ett »klargörande av allt« (Sura 16.89 [Bernström])?

Ett andra perspektiv koncentrerar sig på texternas Wirkungsgeschichte, dvs. de texter som med tiden av vissa personer kommit att anses vara heliga för dem är heliga. Det säger sig självt att detta perspektiv är till begränsad hjälp: dels är det inte mycket mer än en illa förklädd truism, dels kan denna truism inte upptäckas utom i historiens backspegel. Historien utvisar vad som är resp. inte är helig text.

Det tredje synsättet studerar människors faktiska sätt att närma sig de fysiska texterna: vilka riter utförs i samband med läsningen? Judens Torah-läsning med hjälp av en jad är sålunda en fingervisning om att texten är helig för judar; likaså är muslimens Koranrecitation ett tydligt tecken på textens betydelse. Betydligt svårare blir det när man närmar sig det kristna lägret. Medlemmarna av den grupp som betonar bibelordets enastående betydelse allra mest (dvs. den evangelikala protestantismen) är många gånger de som faktiskt visar minst aktning för den fysiska bibelboken.

Alla dessa tre förslag är alltså av begränsad betydelse för den som vill studera helighetsbegreppet i anslutning till litteratur. Här förespråkas i stället en fjärde uppfattning: bedömningsgrunden bör vara i hur hög grad texterna anses relevanta och ofrånkomliga. Helig blir eller är texten inte därför att den saknas paralleller, inte heller därför att dess unika tillkomsthistoria kan beläggas empiriskt, eller för att dess läsares rituella beteende kan klassificeras etc. I stället är det fråga om texter som berör läsarna, som stör deras invanda uppfattningar, och som – i bästa fall, men långt ifrån alltid – även förgör deras fördomar. Det föreslagna relevanskriteriet betonar alltså att helig är den text som tvingar läsaren att ta ställning, kanoniskt är det corpus som med nödvändighet måste tolkas och tillämpas. I denna artikel föreslås att teodicéproblematiken – ofta kallad frågornas fråga – kan fungera som en hermeneutisk nyckel vid en förnyad och fördjupad läsning av författare i den judisk-kristna traditionen som tolkat heliga texter.² De olika antika ideologier som här behandlas kan – och, enligt min mening, även bör – uppfattas som olika protestteologier. Försiktigare uttryckt kan de ses som tre modifieringar av en simplistisk allmaktsförståelse som inte tar människors erfarenheter på allvar eftersom den, med John K. Roths ord, rättfärdigar det onda (»legitimate[s] evil«). Tesen prövas genom en undersökning av några aspekter av (1) den rabbinska litteraturen; (2) de s.k. gnostiska texterna samt (3) några tankar hos den av kyrkofäderna som varit viktigast för den västliga kristenhetens teologiska utveckling, nämligen Augustinus.