Читать книгу Litteraturen og det hellige - Группа авторов - Страница 40

En bidragande orsak till att det för närvarande råder så stor förvirring inom gnosticism-forskningen är att flera inflytelserika forskare ifrågasätter att begreppet överhuvud nyttjas: finns det eller har det någonsin funnits något som kan kallas gnosticism? Vad är egentligen gnosticism – och vad är i så fall inte gnosticism? I sin inflytelserika bok Rethinking »Gnosticism«: An Argument for Dismantling a Dubious Category hävdar Michael Allen Williams att begreppet gnosticism borde överges helt och hållet. I stället bör man använda begrepp som bibliskt motiverad demiurg-tro (»biblical demiurgical«; 265). I den under 2003 publicerade What Is Gnosticism? för Karen L. King ett liknande resonemang, men mer utifrån ett ideologikritiskt perspektiv. Hon menar att 1800- och 1900-talens forskning bygger på kategoriseringar som härstammar från de antignostiska kyrkofädernas skrifter. Dessutom har forskningen lidit av såväl antikatolska protestantiska forskares fördomar och antijudiska stereotyper som ett utpräglat kolonialt perspektiv.

Hon pläderar därför för att tre övertagna förutsättningar måste överges. För det första måste man lämna bakom sig triaden ursprung, sanning och kronologi: det är inte så att det först fanns en oförvanskad sanning som sedan – allteftersom tiden gick – förvanskades av gnosticerande och judaiserande kristna. För det andra kan man inte fortsättningsvis hävda att sanning består i en tankens renhet och att heresi per definitionem är blandning. Den antisynkretistiska diskursen måste alltså överges. För det tredje kritiserar hon intresset i detta sammanhang för essens, dvs. uppfattningen att sanning kännetecknas av enhet, enhetlighet och enighet, men att heresi däremot kännetecknas av delning, uppdelning och mångfald (228f). Alla hennes tre påpekanden är välgrundade och välartikulerade. Däremot är det tveksamt om man därmed måste avstå från uppgiften att söka definiera olika fenomen, däribland det vi kallar gnosticism. Man både kan och bör försöka definiera väsentliga begrepp om man bara är medveten om svårigheterna.

Substantivet gnosis (»insikt«) och adjektivet gnostikos (»insiktsfull«) användes i antiken, däremot var det först 1669 som begreppet gnosticism myntades. Dess äldsta kontext är den inomkristna protestantiska polemiken: Henry More använde ordet för att beteckna den grupp som beskrivs i Upp 2:18-29. På Messina-konferensen 1966 föreslogs att man med gnosis avsåg »… knowledge of the divine mysteries reserved for an élite«; med gnosticism åsyftade man »… a certain group of systems of the Second Century A.D.« (Bianchi et al. xxvi). Detta innebär sålunda att gnosticism är en del av gnosis: »Not every gnosis is Gnosticism.« Messina-definitionerna är emellertid inte invändningsfria, utan har alltsedan de presenterades kritiserats (se t.ex. Rudolph, 56f). De flesta forskare är idag överens om att om begreppet gnosticism överhuvud ska användas bör det beteckna en tendens i olika religiösa traditioner – snarare än ett självständigt religiöst system. Det är denna tendens som fortsättningsvis kommer att kallas gnosticism.

Vad kännetecknar då denna tendens? Följande fyra punkter gör inte anspråk på att utgöra en heltäckande beskrivning utan är snarare ett försök att i all korthet karakterisera dess huvuddrag: För det första ger tendensen uttryck för ett främlingskap inför denna värld och vad den har att erbjuda. Individen upplever sig vara utkastat från sitt verkliga hem och är därför egentligen hemlös. För det andra präglas tankemönstret av en långt driven dualism, dvs. man betonar en kluvenhet i fråga om kosmologi, antropologi etc. Detta leder över till den tredje punkten, nämligen synen på det gudomliga. Även läran om Gud präglas av en tydlig dualism. Världens skapare (grek. demiourgos) är antingen ond eller djupt oskicklig. Detta tyder på att en i högsta grad bidragande orsak till framväxten av denna dualistiska åskådning är teodicéproblemet: världen är antingen bristfällig eller ond eftersom dess skapare är oduglig eller illasinnad; en god och kompetent skapare kan inte vara källan till så mycket lidande. Upphöjd och fjärran finns den högste Guden och har ingenting alls med denna värld att göra. Det är angeläget att här notera en väsentlig skillnad mellan rabbinsk och gnostisk tolkning. Till skillnad från exempelvis den rabbinska tolkningen av Esters bok, som uppmärksammar frågan om Deus absconditus i en värld som är en och samme skapares verk, anser alltså den demiurgiska traditionen att det inte finns några som helst samband mellan denna värld och den yttersta verkligheten.⁹ Det fjärde gemensamma draget är att det förflutna är mer betydelsefullt än framtiden, med andra ord spelar inte eskatologin någon större roll. Lösningen på människans belägenhet är att komma till insikt (grek. gnosis) om problematiken varifrån hon kommer snarare än vart hon är på väg. I de texter som talar om uppståndelsen påpekas att den för dem som kommit till insikt redan har ägt rum. Människan kan redan i denna existens leva som vore hon uppstånden. Omvandlingen till förnyelse har redan ägt rum i människan som kommit till insikt – uppståndelsen är gnosis.