Читать книгу Litteraturen og det hellige - Группа авторов - Страница 41

En av de mest kraftfulla tolkningarna av den gnostiska tendensen har presenterats av Hans Jonas. Somliga kritiska synpunkter som framförts är säkerligen berättigade, men man bör ge honom rätt i att det finns en distinkt existentiell dimension i de gnostiska texterna.¹⁰ I detta sammanhang kan det räcka att påpeka att det väsentliga i hans framställning är att gnosticismen gav uttryck för ett uppror mot en teologi som tycktes vilja sätta likhetstecken mellan den yttersta verkligheten och den här världen. Det är av den anledningen som de bibliskt anknutna texterna så ofta reflekterar över 1 Mos 1-4. Det fanns uppenbarligen ett missnöje med viss skapelseteologi – eller, kanske snarare, med vissa simplistiska slutsatser baserade på skapelseteologin. Som en protest mot uppfattningen att detta är den bästa av alla möjliga världar växer gnosticismen fram som en motrörelse som i stället betonar det ofullkomliga och misslyckade, det katastrofala och krisartade tillståndet i världen. Gnosticismen ger därför uttryck för en existentiell alienation (Jonas 1967, 93):

The form of its progress is crisis, and there occur failure and miscarriage. A disturbance in the heights starts off the downward motion which continues as drama of fall and alienation. The corporeal world is the terminal product of this epic of decline.

Gnosticismen som fenomen trivialiseras därför om den beskrivs blott och bart som resultatet av religionssynkretism i allmänhet, eller som en överdos av hellenism i synnerhet. Det finns en valentiniansk mening som blivit så berömd att den av somliga har liknats vid ett gnostiskt credo:

Det som gör oss fria är gnosis om vilka vi var, om vad vi blev, om var vi var, om vart vi kastades, om vart vi skyndar, om varifrån vi befrias, om vad födelse verkligen är, om vad återfödelse verkligen är.¹¹

I en modern utläggning av denna text har Harold Bloom betonat konflikten mellan demiurgtro och skapelseteologi i frågan om varifrån döden kommer:

Och där har vi den levande kärnan i den ändlösa konflikten mellan gnosticismen och den institutionaliserade judendomen, kristendomen och islam: vem bär ansvaret för dödens ursprung, och vad är uppståndelsens natur? Om du kan acceptera en Gud som samexisterar med dödsläger, schizofreni och aids, men ändå förblir allsmäktig och på något sätt välvillig, då äger du tro och har godtagit förbundet med JHWH, eller Kristi försoning, eller underkastelsen under islam. Om du vet att du själv står nära den från ett annan håll kommande, främmande Guden, som är avskuren från denna världen, då är du gnostiker, och kanske de starkaste och bästa ögonblicken alltjämt beror på det som är bäst och äldst i dig, en pust eller gnista som går tillbaka till långt före denna skapelse. I dessa ögonblick vet du inte av döden …¹²

Det Harold Bloom och före honom Hans Jonas betonade är alltså att de gnostiska texterna förstärker den nedre linjen i illustrationen: Denna värld ger inte uttryck för en god och skicklig skapares hand. Den människa som har kommit till insikt om detta har också insett att det inte är hennes fel att hon lider – det beror i stället på demiurgen. Gnosticismen kan därför anses vara en rörelse som utgör ett alternativ till en individuell vedergällningslära baserad på en simplistisk skapelseteologi: världen är i stället given i den ondes hand! (jfr Job 9:24). I figuren bör därför demiurgtron illustreras med ett streck längs figurens nedre linje: världen är det den alltid har varit, nämligen ofullkomlig och felaktig. »Men«, säger den som erhållit gnosis, »frukta inte, jag har övervunnit världen!« (jfr Joh 16:33).

Figur 3. Biblisk demiurgi