Читать книгу Litteraturen og det hellige - Группа авторов - Страница 42

Huvudtankarna i de skrifter som författats av västerlandets mest inflytelserike kristne teolog kan knappast sammanfattas på några sidor. Antalet texter av och, i än högre grad, om Augustinus är ansenligt.¹³ En annan svårighet är att Augustinus – som han själv anger i ett av sina brev – skrev när han utvecklades och utvecklades när han skrev (Epistula 143). Det finns därför inte en augustinsk hållning, inte ens inom de områden där han har blivit mest inflytelserik, t.ex. i fråga om arvsynden (lat. originale peccatum).

I denna artikel ska bara en enda fråga undersökas: vilken är den augustinska arvsyndslärans utgångspunkt? Som bekant kom ju Augustinus med tiden att mena att den bistra sanningen är att människan föds skyldig, eftersom hon har ärvt synden från tidigare generationer.¹⁴ Tradux peccati betyder inte bara att fäderna äter sura druvor och barnen får tandvärk, utan att alla människor i alla tider på grund av Adams försyndelse är skyldiga eftersom de enligt Augustinus fanns i hans »länder«, dvs. eftersom han var alla efterkommande generationers ursprung. Vad ledde honom till dessa långtgående slutsatser?

Ett första svar – som nog måste anses vara en smula osofistikerat – är påståendet att Augustinus helt enkelt missuppfattade en central text i ett av de paulinska breven. Det är förvisso sant att Augustinus hade högst begränsade kunskaper i det grekiska språket och därför var hänvisad till latinska översättningar, men Augustinus var ju inte den förste att tolka Rom 5:12 (grek. Dia touto hôsper di’ henos anthrôpou … ef’ hô pantes hêmarton) som en utsaga om att alla människor syndar på grund av Adams försyndelse. Augustinus utvecklade sina tankar om arvsynden innan han åberopade Ambrosius’ tolkning av Rom 5:12; mer självständig synes han vara i tolkningen av 1 Kor 15:22 (Harrison, 109).

Det andra svaret på frågan om den bakomliggande orsaken till augustinianismens arvsyndslära framfördes redan av Augustinus’ motståndare Julianus av Eclanum. Denne menade att arvsyndsläran och virginitetsidealet gav uttryck för den manikeiska uppfattningen att mörkrets furste inplanterat köttets concupiscens i människan. Julianus menade inte därmed att Augustinus fortfarande var en maniké, bara att hans teologi alltjämt präglades av ett manikeiskt tänkande (Evans, 139). Det stämmer säkert att Augustinus’ syn på sexualitet och människans natur uppvisar likheter med manikeisk antropologi, men man bör inte glömma att det celibatära livet var ett ideal för fler rörelser än manikeismen (Anrup, 119). Dessutom påpekade Augustinus i sitt försvar att han inte menade att concupiscensen var en ond natursubstans (lat. substantia naturae malae) utan ett fel som kommit in i människans natur genom den första människans överträdelse (lat. quod in nostram naturam per praevaricationem primi hominis versum est).¹⁵

Enligt en tredje åsikt är Augustinus’ arvsyndslära ett resultat av konfrontationen med pelagianerna. Det är tveklöst sant att hans antropologi och hamartologi utvecklades under den tid då han argumenterade mot pelagianismen. Det synes även vara korrekt att dra slutsats att det var först i sina senare skrifter som Augustinus tydligt presenterade en arvsyndslära. Alla tre förklaringarna, framför allt de två sistnämnda förslagen, är alltså rimliga – frågan är om de är tillräckliga.