Читать книгу Prästgården: En Julhistoria - K. G. Ossiannilsson - Страница 4

Innehållsförteckning

Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg uppe på vinden och rotade i gamla luntor, låg på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna.

På golvet stod en handlykta, vars ena söndriga glas var vänt ifrån pappershögarna — så undvek Nanna eldfara och överträdde inte förbudet; ty en lykta var någonting helt annat än ett ljus.

Mina brukade för rästen bränna ljus halva nätterna, Nanna visste det mycket väl. I jämförelse med Mina, som ställde sin rankiga stake mitt ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna känna sig så gott som oskyldig.

Men därför var det ju inte nödvändigt att skvallra om allting för pappa, som varje kväll måste ha reda på, var hon hållit hus under dagen. Pappa trodde, hon brukade sitta i torvhuset, dit hon alltså varje dag måste gå en tur för att kunna säga, att hon varit där.

Det inbragte ibland en luggning i flätan eller en örfil av tre fingrar — de två voro böjda av en kramp — vilket egentligen förvandlade örfilen till en klapp. Men gärna vad som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen!

Här uppe fanns en hel del läsning, som inte fick rum nere på hyllorna — originalupplagan av Then swänska Argus, Siebenhundert Anecdota från mitten av sjuttonhundratalet, en Milton med kopparstick från 1751, ett tjog dissertationes från Lund och Upsala och en mängd andra rariteter.

Här uppe slumrade böcker från farfars tid, förskräckliga böcker, som inte tolererades nere i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. Farfar hade varit präst, men samtidigt rabulist. Om honom talades aldrig annat än i dunkla ordalag — och hans böcker passade inte för prästdöttrar.

Nanna hade med fjortonåringens bävan slagit ner på de farligaste. De farligaste och de svåraste, det var hennes två specialiteter.

Uppslagen framför sig hade hon en bok, som hon hört pappa fördöma för bröderna. Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; Josef hade genast frågat, om den fanns på svenska, och endast Daniel hade haft karaktär att motstå frestelsen.

Boken hette Candide — Candide av Voltaire. Nannas späda kinder blossade åt den tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket av vetgirighet som av någonting annat, blossade av en underlig, sugande vetgirighet, som brände genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser hon hörde susa i draget under de tjocka spindelvävarna.

Pappa bar för övrigt själv skulden. Det var han, som drivit henne in på de mörksens stigar, där hon nu varje dag vandrade.

Pappa hade en dag vänt upp och ner på huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων τοῦ Πλάτωνος.

Det var en bengul gammal svinrygg, som brukade vila sig intill så många andra bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt fanns inte i den, ty ingen av bröderna så mycket som tittade åt den under ferierna. När pappa plockade fram den, var det mäst för att skriva någonting på försättspapperet eller titelbladet — såvida där ännu fanns plats över att skriva på.

En dag ville pappa ha tag i den. Han letade genom alla hyllorna — ja, till och med bakom och under dem —; Nanna kunde ännu höra stötarna av käppen och gubbens flåsningar i det bolmande dammet. Men borta var och förblev Eutyfron.

Pappa letade på skrivbordet, bredvid och under det och i lådorna. Han nästan dansade i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till att upptäcka.

Nanna satt hela tiden på syster Minas kammare och lyddes och höll andan. Dörren stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att hon läste, men svinryggen knakade under hennes fingrars grepp.

Hennes första tanke hade varit att komma springande med boken och till tack eller straff ta emot pappas hårdhänta smekning. Men gubben hördes allvarsamt vred, halvt utom sig, och hans vrede förlamade henne.

Hon förstod, att det skulle vankas mer än bannor, kanske risaga — som hon ej var fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej strax, vad ont hon gjort, men när stort folk råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste en synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge.

Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och syndakors och höll på att skynda fram och röja sig. Men i detsamma smattrade fasters stämma, och brottslingen förlorade modet. Fasters ögon tittade rakt igenom en, och sedan de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte om honom, vars bok låg uppslagen på ullsäcken framför henne.

Nanna hade känt, att hon gjorde orätt, som teg. Hon hade hoppats, att någon skulle kommit in i Minas rum och upptäckt henne. Hon hade berett sig på ett par örfilar, som hon skulle tagit emot utan att gråta.

Men ingen hade kommit; ingen tog henne i förhör; ingen föll ens på den tanken, att lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker. Pappa låddes inte veta, att hon under ferierna läst för bror Daniel. Pappa och de andra hade skrattat, därför att hon bara var flicka och alltså varken skulle till gymnasiet i Lund eller till det i Kristianstad. Ingen visade någon tro till, att en flicka kunde lära sig grekiska.

Fasters runda ögon skulle skrattat högre än alla de andra. Det var fasters skull, att Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: tycker någon det? Som om inte franska vore gott nog åt en flicka!

Av Eutyfron begrep hon visserligen bara vartannat ord — och meningarna begrep hon inte alls; de voro så krångliga. Men med Xenofon redde hon sig utmärkt, där var hon nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen hade hon skanderat hela tre sånger — pappa skulle bara veta!

Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna först ämnat ställa boken tillbaka i luckan. Men så kom hon att tänka på värkan av upptäckten — nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. Misstankarna skulle till sist falla på henne. Det var klokast att vänta några dagar — tills boken var glömd och liksom av en händelse stod, där den hittills — ja, kanske hela tiden — stått.

Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna på vinden. Av dagarna blevo veckor, av veckorna månader, men ju närmare det led mot jul och mammas födelsedag, dess knarrigare lät pappa. Nanna hårdnade till av ständigt gnat; nu varken vågade eller värdigades hon sätta boken tillbaka. Den fick så gärna bli liggande, där den låg.

Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i fred; hon tordes knappt titta åt dem. Måste hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad hast utan att ens vända på huvudet. I förbifarten kände hon bokluckan som ett svart, rannsakande öga; hjärtat klappade, och hon visste ej rätt, var hon skulle göra av händerna.

Hade ej alla haft så bråttom till julen, skulle de undrat över förändringen; Nanna var sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för minsta tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga infall och omdömen. De skiftande bruna ögonen — ett arv efter farfar, sades det — det enda vackra på den fjortonåriga fölungen, skyggade till och med för mammas milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade håret, den blänkande pannan, den vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som en främling genom rummen i sitt hem och var halva dagarna försvunnen, ingen visste vart.

Nanna läste inte längre Platon, han låg glömd eller gömd — gömd som ett samvetsagg — under en dammig hög predikningar. Nanna läste i stället Voltaire. Den ena synden drog den andra med sig.

Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde henne lycklig. Den liknade en virvlande häxdans, i vilken hennes inbillning dansade med. Boken införde henne i en sällsam värld, där människorna buro elaka, förvridna ansikten. Det talades där ofta om solen och södern, men allt där liknade mera ett vinterland. Alla ord voro som snö, alla blommor som isblommor. Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som ena stunden togos i famn, stuckos i nästa ögonblick med sablar. Alla förde vassa ord på tungan, men allra värst var det med dem, som höllo varandra kära …

Nanna förstod ej varför, men kinderna glödde ibland, hjärtat bultade, de bruna råögonen stirrade vida och blinda mot den skumma loftsdagern.

Varje söndag efter mässan föresatte hon sig att ställa Platon på hans plats och undvika skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid, hade pappa haft annat än bannor för henne någon enda gång de råkades, skulle isen varit bruten —!

Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen, ökades utgifter och bekymmer, och i år stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep alltsammans, bröderna hade skvallrat för henne i somras. Ja, hon begrep, varför pappa var knarrig och jäktad — men något inom henne hade börjat växa i kapp med henne själv, något ömtåligt och oförklarligt … alltså bevarade hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon var snart inte längre husets barnunge, på nyåret skulle hon börja läsa sig fram, och sedan var hon en särskild person. Hon studerade de andra som sig själv — och misstänkte dessutom, att Bolla bevakade henne.

På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna där uppe sög och tvingade. Nanna måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt ögonblick gick det i susande fart uppför stegen. Den gamla lyktan hade hon stående däruppe, och i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor.

Nanna låg på ullsäcken med en sjal över skuldrorna. Framför henne upprullades historien om den enfaldiga Cunégonde och den oskuldsfulle Candide, vilken förövade så många fula brott. Pococuranté talade illa om allt och alla: han påminte litet om klockaren — och den hederlige Pangloss började få pappas ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Fjortonåringens mörka ögon vidgades och klippte mot dunklet. Runt henne och boken slog lyktskenet en bävande trollring. Desto svartare djupnade mörkret därutanför. Vrårnas skuggor nådde varandra med långa fingrar högt uppe i taket, och under själva åsen vaggade tjocka, gråa spindelvävsvingar i den uppåtdallrande värmen. Ibland kilade en råtta trippande över golvet. Och då och då prasslade en dragfläkt i halmen vid stegluckan.

Utanför ljusrunden var allting ensamt och öde, ett hem, som hon nu endast till hälvten tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk cirkel, varmed en häxa höll henne trollbunden. Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom Nanna stirrade in i det ondas värld.

Från gården hördes ett kackel, som om räven gjort julbesök bland hönsen. Så blev det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta klampet av skor och träskor på tegel- och stengolven i kök och brygghus. Så skällde Karo avskedsskall. En vagn rullade på gården — det var pappa, som for på uppvaktning till katolska grevinnan.

I samma ögonblick uppfångade Nanna knäpparna av träskor mot stegpinnarna. Hastigt blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden orörlig mot bokhögen.

Så låg hon stilla och väntade, beredd på upptäckt, men med en svag förhoppning, att lyktskenet ej hunnit förråda henne.

Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla ljud av örpulsen. Inga steg knäppte längre, och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon kände god lust att resa sig och tända igen, då — tyst, rasslade inte loftsstegen? Om någon lyft den undan, såsom stundom hände, så vore stackars Nanna fångad.

I detsamma ropade en karlröst — eller var det fasters stämma — på Bolla. Det klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt pinnarna. Någon klev försiktigt uppför och kom närmre. En skugga reste sig långsamt ur vindsluckan. En flåsning, som liknade ett väsande skratt, nådde Nannas öron.

Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig alldeles stilla.

Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet, skuddade av sig träskorna och stod nu i den smått knastrande halmen med händerna i sidorna och halsen litet framlutad, medan hon ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt.

Nedanför stegen smattrade rättnu fasters mässingsorgan:

— Är Bolla däruppe?

Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun höll sig tyst, strök endast ett par tag med den klumpiga bara armen över det breda ansiktet. Hon vände på huvudet än åt ett håll, än åt ett annat, som en höna på en sophög, och tycktes på en gång lyssna och späja.

Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke framåt och satte sig med en duns i halmen. Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig, ty hon blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt för sig själv, stack händerna i kjolsäckarna och begynte knapra på en skorpa. Knapret lät så avlägset och entonigt, att det lika gärna kunde kommit från en råtta.

I nästa nu blandades knapret med ett sakta skrammel av nycklar eller mynt. Bolla reste sig upp och trevade om sig i halmen. Hon mumlade igen någonting otydligt och fortsatte sitt sökande längs takskägget. Hon halvt klev, halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och kom allt närmre Nanna och bokhögen.

Flickan skalv i varje lem, när hon kände kjortelfläkten snudda sig. Nu svängde kjolen igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då — råkade hon trampa Nanna på foten. Trampet kom så plötsligt och tyngde så hårt, att fjortonåringen halvviskade ett aj.

Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar.

— Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad.

Nanna hämtade sig hastigt.

— Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, — tyst, det är jag, Nanna —

— Är någon däruppe, hördes en stämma nerifrån.

— Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv.

Hon behövde inte envisas; hjälphustrun hade redan sansat sig och insett, vad som för henne var det klokaste.

Någon därnere hade satt foten på stegen.

— Jag tyckte justament det liksom skrek till däruppe, undrade Malena ängsligt.

— Kattrakande, svarade en röst, som lät lik Ola huggedrängs, — det var välan kisse Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna på loftet, förstås. Ih, seså, inte ska en skrika för en köss, inte —?

— Skäms han inte, Ola, ska han också fänas?

Glammet därnere slutade plötsligt. Det sprang och det smällde i dörrar. Sedan blev allt tyst.

— Men hy då, som Nanna kan skrämmas, förebrådde Bolla en smula strävt. — Jag fick sådan hjärtedunk, så förtjust[2] blev jag. Har hon en fosforsticka, så tänn lyktan — inte sitter hon här ensammen i mörke?

Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade hon tafatt med lyktglaset. Bolla tog beslutsamt stickan från henne och hjälpte henne.

— Akta halmen och papéren, men la voss få fyr på pråsen,[3] pratade torpkvinnan. — Jestanes, vad beställer tösen häroppe mos allena? Det skulle bara körkeharren veta. Sitter och läser ve ljus på ljusan da?

Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen gå hän över sig.

— Körkeharren och alla, som vi ha sökt och rummesterat genom hela hused, och så sitter hon här i persiljestass — som faster säjer — och skrämmer en ifrån vettet, när — när en letar efter råttefällan. Nu blir det till att bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i halmen och bögerna med ljus på ljusan da!

— Det — det är inte något ljus, stammade Nanna och kände sig åter som en omyndig liten byxtös. — Det är en lykta.

— Vad är detta för böger, frågade Bolla, som lagt sig på knä och nyfiket rotade i pappershögarna. En dammsky reste sig kring varje svart nagel, och de röda fingertopparna försvunno alldeles. — Är den bogen på latin?

Därmed räckte hon ut handen efter Candide, som Nanna, glömsk av Bollas brist på lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde bakom sin rygg.

Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, som i lyktskenet blevo så djupa och tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt.

— Hihihi, det är nån av volentärens böger, fnittrade hon. — Jag hittade händelsevis en gång ett häfte — händelsevis — när jag dammade. Det var fullt av nakna fruentimmer och — ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur sig, lilla troll!

Nanna rodnade, delvis i harmen att bli kallad liten. Hon visste sig lång nog för sin ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. Hon visste ingenting om volontärens — bror Josefs — häften. Vad hon begrep, var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting, som inte bara var samvetet, hindrade henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun.

Bolla fnissade och förvred sina grova drag i undran och förnöjelse.

— Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna!

Och hon tillade inställsamt, med en girig överblick av bokhögen:

— Ja, inte ska jag vara den, som löber med sladder — om hon inte själv är en sladdermaska! Håll hon bara täfft med vad hon såg — att hon såg mej häroppe i kväll, så — tiger hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår hon — så var det med ded!

Nanna tittade hastigt och stort upp på henne. Flickan fattade ej varför, endast att den andra gick smygvägar, och att de båda i en hast blivit medbrottslingar.

Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. Det breda, klumpiga ansiktet, som blossade och bleknade i det ostadiga skenet, liknade ett annat hon nyss läst om. Bolla, det var amman i Candide.

Och när Nanna utan att nicka god mening i alla fall i tysthet jakade till förslaget, visste hon, att hon ingått pakt med det onda. Det onda, som stigit upp ur en ond bok och fått kropp inom den stulna lyktans trollring.