Читать книгу Prästgården: En Julhistoria - K. G. Ossiannilsson - Страница 6

Innehållsförteckning

Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning och bundit en ny. Nanna bokstavligen trampade studenterna på hälarna. Var de gingo eller stodo, hängde två vattenbruna ögon vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade om, sögo två utstående öron in varje ord, som utgick ur deras munnar.

Nanna glömde allting annat, trösklarna, som hon ständigt snubblade över, och sina röda fingrar, som annars balanserade hennes slingriga gång. Hade händerna hängt lösa, skulle hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för unghästarna förgätit sig själv och sitt eget.

Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, förstås, främlingen. Varje gång han talade, öppnade hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt med öronen. Varje gång han log — det skedde inte så ofta — log hon efter. Det kändes, som om en annans leende stramade i hennes ansikte.

Intrycket, att han var ful, lämnade henne aldrig. Hon tänkte på det nästan beständigt. Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde liksom med i den dragning, han övade på henne.

Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt sätt. Alla hans ord voro nödvändiga; man ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick för sig, att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt sant. Hans ord invärkade alltid på bröderna, isynnerhet på Gustav. Och ändå kom han henne ofta att tänka på Candide och den underliga världen i boken. Inte bara så, att en blick från honom kunde ge en plötslig stöt åt samvetet. Men så, att hans meningar gåvo boken rätt.

Detta nya var i alla fall en stor glädje. Men det fick henne nästan att glömma, att det var födelsedag och stundade till julafton.

Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna mällan alla rummen. Överallt förnams doften av granris och nyskurade golv. I gula salen knäppte plocktoner från den gamla flygeln. Och i matsalen skramlade Marie-Louise med silver- och tennsaker, som hon plockade ur skänken till middagen. Det var lilljulafton, dagen före den riktiga. Det var den i Skåne så kallade Dopparedagen, och det skulle doppas i gryta i folkstugan. Och därute rådde brådska, ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng till annexkyrkan i Toftarp.

Nu hade han i samspråk med studenterna stannat framför en hylla i bokkammaren. Och Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för sent luckan i bokraden. Det gav ett hugg i henne; hon liksom ryggade invärtes och ville förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas.

Pappa hade på gyckel eller av inträsse frågat sönerna, om någon av dem lockat hans Platon till lärdomsstaden. De skakade på huvudena och den yngste skrattade.

— Den döddansaren, svarade Gustav med munter öppenhet, — och jag ha alltid hört till olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis lundensis.

Daniel svarade ej utan självkänsla.

— Lund är mera filosofiskt, än du tror. Men fråga flickebarnet! Hon är kanske styvare hellen än du, Gustav!

Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om för att betrakta Nanna. Pappa, bröderna, bokluckan, biskopsporträttet snettemot, allt och alla stirrade de på henne. Men ihärdigast stirrade han, den främmande, som bröderna kallade Vilhelm.

Pappa syntes i förstone förbluffad. Han spände sin blick så hård han förmådde; pannan veckades, läpparna ryckte. Men så slog han bort saken med skämt. Han satte inte sönernas pedagogik vidare högt och trodde inte på Nannas grekiska.

— Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, sade han, — hon är inte van att beundras av så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat och träffas säkrast i torvhuset. Dit går hon och håller andakt några timmar varje dag. Senast i går middags letade hela huset förgäves hennes spår.

— Annars, fortsatte pappa med en förebrående blick på sin dotter, — hade Springfält fått följa med till grevinnan på Herrevall. Skulle inte behövt ångra det, sa’ grevinnan till mig i går aftse. Jaha, katoliken frågar mig efter Springfält vartenda år. Men ingen gång är det möjligt få Springfält från torvhuset. Blir väl en likadan sjåpagås som —

Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd till den främmande:

— Grevinnan sörjer än sin egen lilla stumpa. Enda barnet! Och när hon så är änka och till åren, blir det ensamt på den stora herregården —

Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut med allvaret i pepparögonen. Hon glömde helt och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin väg ur rummet.

I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise, som trots brådskan tog henne i famn och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt ömhetsutbrott. Systern var väl yr i mössan av vinet, sedan hon som de andra nyss druckit mammas skål.

Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma, och genom Minas kammare och det långa blå rummet flyktade Nanna in i gula salen.

I den höga, gula kakelugnen brann en ständig bokvedsbrasa; salen var svår att hålla uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och liknade en lykta, påstod gamla mormor, som oftast tronade på empiresjäslongen. Genom de många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet, med vilket brasskenet förde en ständig, fladdrande strid — och på flygeln voro två vaxljus tända.

På sjäslongen satt gamla mormor. Med hjälp av kuddarna höll hon sig ännu ganska rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio, änkeprostinnan, men kom ännu ihåg, att hon var en född Narwenhielm, och att det ansågs en mesallians, når hon gifte sig med salig prosten på tredje Gustavs tid.

Mormor tröttnade aldrig att berätta om den tiden. Hennes kusiner baronerna hade varit utom sig för skandalen lika mycket som för rivalen.

— Vad skall du med den där ennuyanta svartrocken, retades de och drevo skälmstycken med gummorna i prostens egen kyrka. Men när vackra cousine endurerade i sin folie och encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure, larifarondon — baronerna slogo samman sporrarna och flyttade sig och sin amour till huvudstaden. Man kunde väl inte duellera med en svartrock häller!

Gamla mormor log ett tyst och tandlöst, men ännu elakt löje. Hon var så liten, så liten, gamla mormor, och mindre vart hon år från år.

— Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden säga, — hon försvinner.

Hon var späd som en flicka, med sluttande skuldror och smal om livet, med händer som en frökens och fötter som en barnunges. Hon var torr och brun kring ögonen och vit i det tunna håret; men till högtiderna ville hon vara sminkad och pudrad som i unga dar. Och rak i ryggen höll hon sig.

När hon inte sov på sin kammare, vistades hon i gula salen, vars lyktfason, trots allt, tilltalade henne.

Vid hennes sida tycktes mamma nästan den bräckligaste av de två — mamma med sin ständiga blekhet och sina myosotisblå ögon, i vilka det ständigt samm tårar. —

Nu spelade mamma och sjöng: egentligen var det inte bra för hennes hjärta, men ingen nändes förmena vare sig henne eller sig dessa högtidsstunder. Mamma sjöng. Brasan susade som en bokskog om sommaren, men genom suset pärlade tonerna likt fågeldrillar.

Nanna neg för mormor och kysste på hand, gick sedan på tå snett över salen och satte sig på en taburett. För så ungt folk var det förbjudet att breda sig i länstolar eller på sjäslonger.

Avlägset som i en dröm hördes herrarnas samspråk; det tomma pastorsrummet låg mällan salen och bokkammaren. Nanna undrade med oro, vad de egentligen kunde språka om. Slutligen tystnade de; det var, som om hela huset lyssnat till mammas musik och Nannas oroliga tankar.

Nu kommo herrarna till synes i dörren. Varsamt och tätt efter varandra, nästan i klunga, klevo de in i salen. Stumma och vördnadsfulla hälsade de gamla mormor, blevo sedan stående i en halvkrets med händerna på ryggen och blicken ömsom på den musicerande och på Nanna.

Det såg ut, som om de allesammans haft något att säga henne och blott för musikens skull uppskjutit det tills sedan. Pappa visade ett par alldeles nya ögon; det låg någonting kallt förundrat och iakttagande i dem, som om han tittat på en viltfrämmande och vuxen flicka.

Hon försökte uthärda blicken, men utan att hon kunde hjälpa det, började ögonlocken klippa och pupillerna irra. De skyggade, som om någon sökt genomborra dem med nålar. Ögonhålornas muskler slappnade. Det kändes, som hela själen flutit isär och blivit brosk och gelé.

Nanna rodnade häftigt och måste titta ner; hon tyckte sig doppa huvudet i en skål hett vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig — märkligt nog, inte endast för pappas, men mäst för den främmandes skull. Det var tydligt, att upptäckten var gjord eller rättnu måste komma.

Det ringde i hennes öron som efter en örfil. Hon hörde knappast musiken för detta envisa ringande. Hon började svälja som i illamående, och värkligen kände hon sig helt besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte rättnu föll ner av taburetten!

Ringandet fortfor; det lät som bjällror — vilket det kanske också var! Nu hörde hon det tydligare, och det var — det var värkligen slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på tå smugit sig bort till ett av gårdsfönstren.

En bjällersläde, som svängt in i lindallén, pinglade nu uppför backen. Hästarna hade fått fart, så det bar i trav uppför.

Där gled släden mällan fönstren och den röda ladugaveln. En pälsmössa skymtade, någon vinkade med sin handske. Nu avbröt sig mamma mitt i en takt. Herrarna sorlade till; det kom julfrämmande!

Bror Josef, hurra, det var Josef från Kristianstad, hurra, nu först blev det jul, riktig jul!

Nanna hade sprungit upp och redan förgätit sitt illamående. Över Gustavs och Daniels ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas stränga uppsyn mildrades; mamma liksom spratt upp från pianostolen; och själva mormor, som hållit på att nicka in, vaknade till med ett av sina gustavianska smålöjen.

Josef, se, Josef, det var nu julen och bjällerklangen i person!

Som en vindstöt brusade det genom alla rummen ända ut i farstun. Alla måste ju ta emot och välkomna den käre Josef.

Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute på trappstenarna, och värst av alla hojtade naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat sig ur racken, vars präktiga slädnät täckte de bägge fuxarna ända fram till bogträna; bogträna åter smyckades med höga bjällerbågar.

Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar och blankstövlar och fäktade och nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, regelbundna ansikte strålade av sitt vanliga övermod, som blott var stojigare än vanligt. Om det nu var sprit eller någonting annat, han syntes spänd en tonart gällare.

Desto snabbare erövrade han; han hade ett utrop, ett nyp och en smekning åt var och en; på alla värkade han som en dosis livskraft, och han spratt av liv. Från det röda i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder och till knycken på hans nacke, svinget i hans arm och svängen på hans klack syntes han liv, liv.