Читать книгу Prästgården: En Julhistoria - K. G. Ossiannilsson - Страница 5

Innehållsförteckning

Nanna vaknade mitt i natten vid att en vagn rullade på gården. Bullret dämpades av snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte det ha frusit: hjulvarven stönade med korta små skrik.

Det var pappa — pappa, som kom hem från katolska grevinnan. Pappa for dit en gång om året och mästadels vid juletid.

Då vagnen stannat framför trappan, hördes lågmälda röster tala — men var det bara pappa, pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen rullat mot stallet, fortforo de att samspråka.

Nu smällde steg i stentrappan, den tunga ekdörren öppnades — det var visst faster Jeanette, som viskade i förstugan.

Nanna hade sin kammare alldeles intill. Nu hörde hon bestämt bror Daniel småprata: det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror Gustav: den muntra, häftiga stämman, avbruten av små skratt och fnysningar. Bröderna hade kommit hem från Lund — hurra!

Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon kvävde sin glädje i täcket, rullade runt som i höet om sommaren och kände sig sprängfylld av okynne. Hurra — brödernas steg knarrade i trätrappan till vindsrummen!

I en blink var allting glömt — Candide, Platon, den mörka vinden, Bolla. Bortsopat, drömt. Bröderna voro nu de enda människorna i världen, framtiden idel jul och gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt, med ett leende om den fylliga flickmunnen.

Härnäst hon väcktes, var det av brådskan i huset — hade hon försovit sig? Första tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt ur sängen. Sedan mindes hon, att det var söndag och första gudstjänst i prästgårdskyrkan. Då gällde det skynda för att hinna råka nykomlingarna och få några ord med dem före den långa gudstjänsten.

Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon ihåg, att det var mammas födelsedag. Hon hade så när glömt det alldeles, så fjärran från dem alla hade hon levat under dessa veckor.

I en huj gick det att bli tvättad och kammad. Sedan bums in till syster Mina för att hjälpas med ryggknapparna och sedan —. Men syster Mina var mot vanan uppstigen, i kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha skett hastigt; det rådde en förskräcklig oordning i det lilla sovrummet.

Men komma ut halvklädd med alla knapparna lösa i ryggen? Och bli utskrattad av Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon skulle be Marie-Louise — ack, Marie-Louise och faster voro ju de tidigaste och sysselsattaste i huset.

Ingen annan råd än att gå till mamma — även med fara att råka ut för pappa och få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden. Ja, springa till mamma och gratulera henne med en kyss! Om hon skulle säga det på franska, vad? »Je vous félicite, chère maman, de votre jour d’honneur et vous souhaite —» Mamma, som själv lärt henne franska, mamma skulle bli så glad!

Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet — en muntert förväntansfull sidoblick åt den smala loftstrappan — så dansande in i matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet, just försvann i folkstudörren.

Sakta snett över golvet, en knackning och så in i sängkammaren. Pappa, fullt klädd, sysslade makligt vid skrivbordet. Lilla mamma, däremot nyss uppstigen, syntes ha förfärligt bråttom.

— Mamma!

Hela gratulationen försvann i kyssen, men mamma förstod ändå. Hon lade sina bara, smala armar om sin flicka och drog henne sakta intill sig. Ack, varför fick Nanna inte oftare komma så? Varför fick hon inte förtro sig, som när hon var riktigt liten och bröderna varit stygga?

Stackars mamma såg inte värst glad ut, hon var trött och klen som mästadels om mornarna, hade visst hälst försovit en timma eller två av sin födelsedag.

Pappa syntes desto piggare. Han lade just samman konceptet till sin predikan och småmyste, godmodigt-ironiskt, åt den myckna smeksamheten. Så försjönk han i tankar, stod orörlig och tittade ut genom fönstret, medan fingrarna trummade en revelj på skrivbordsskivan. De senaste veckornas hetsiga spänning hade försvunnit, han trampade inte längre på nålar varje minut. Nu tycktes han alldeles för trygg, nästan kall, brydde sig alls inte om att muntra upp stackars mamma.

Nanna kände sig besviken, ja, intill tårar. Hon hade väntat sig allt så annorlunda.

— Har inte —?

Hon tvekade bara en sekund. Sedan måste det fram.

— Har inte Gustav eller Daniel varit inne och gratul—?

Det blev förfärligt tyst. Nanna begrep genast, att hon sagt någonting dumt.

Mamma tycktes först ingenting ha hört. Men så spärrade hon upp mun och ögon och stirrade från den ena till den andra, medan hon tryckte handen mot hjärtat.

Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var därför alla brukade skona henne — därför husmodern gick omkring som en främmande i sitt eget hus.

Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna såg sitt straff målat i mammas bleka ansikte. Det låg blåa skuggor under ögonen — mamma fick inte bli dålig på själva födelsedagen.

Pappa svängde helt om på klacken, så det sang efter det. När han blev ond, fick han tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst. — Pappa sökte behärska sig för mammas skull; han talade så lugnt han förmådde, men det sprutade gnistor ur de gråa ögonen.

— Ser man på, sade han, — sjusoverskan har hunnit bli halvsövd så här dags? Står och pratar med drömmarna i ögonen — he? Orden lika lösa på tungan som knapparna i ryggen?

Nanna hade förstått. Det var inte alls nödvändigt att blinka och klippa med ögonlocken; det behövdes så litet, för att hon skulle förstå. Hennes blick hade blivit så stor och kall, att pappas tog till flykten för den — pappa hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret.

Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan lättnad över pappas nödlögn! Ty en nödlögn var inte bara att förneka sanningen, men också att villa bort den.

Hon fann sig till och med så pass, att hon orkade fram med sitt ärende. Medan mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup skamsenhet stiga upp i sig. Det hettade i tinningarna och stack som med nålar i hårfästet. Hon skämdes, och för första gången skämdes hon för, att hon varit uppriktig.

Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars kammare. Med drömmande steg kom hon bort till dörren. Pappa kallade henne buttert tillbaka.

— Nanna, sporde han; han tycktes ännu missnöjd; — var höll du hus i går middags?

Allt blodet delade sig i två hälvter, av vilka den ena rann som bly ner i fötterna, den andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan. Skulle nu hela sanningen prässas fram: Eutyfron, Voltaire, lyktan —?

I samma nu vände mamma sina fuktiga, blåa ögonytor emot henne. Det var som att se in i himmelen själv; Nanna var nära att brista i gråt.

Men så kom hon ihåg pappas blinkning och hårdnade till.

— I går middags, upprepade hon och svarade med någonting, varav hon innerst plågades, i rösten och blicken; — jag — var — ingenstans.

Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut, ty pappa tog den från skämtsamma sidan.

— Ingenstans, upprepade han med ett vasst smålöje, — var på lag kan det landet ligga? Vaba, Springfält?

Och han spände likt en liten korpral de egentligen milda grå ögonen hårt i henne, medan han fortsatte:

— Ingenstans, det är väl det landet, där fosforstickorna växer och små flickor grädda pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos torparungarna eller hos drängarna i lagårn och deras enfaldiga spökhistorier, vafalles?

Den lille kyrkoherden hade kommit ända fram till henne. Nu nöp han henne med vänlig barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade andra kinden ett försök till smekning.

— Du understår dig inte att leka med elden, slöt han, nu åter vid gott lynne, — marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä sig i fred!

Därmed halvt föste han Nanna ur kammaren. Hon kom ut i matsalen, tafatt stretande med de långa, röda flickhänderna.

Bortbyting — det var just så hon förekom sig. På månader eller veckor hade det vuxit upp en helt ny värld omkring henne. Och en ny själ började titta upp i henne i stället för den forna. — — —

Till kyrkan vandrade hela familjen i sällskap, så när som mormor och faster Jeanette, vilken stannade hemma för middagens skull. Det blev en hel liten skara, hela fem personer: pappa, mamma, Mina, Marie-Louise och Nanna.

Bröderna syntes det ingenting av. Just som Nanna tänkt kila uppför vindstrappan till gästrummen, kom det frukostbud, så det hade inte blivit tid att förvissa sig.

Det Nanna hört om natten, kunde det varit en dröm, ett varsel? Kanske de inte ens ämnade sig hem före jul, så bråttom som de skrivit, att de hade det med studierna? Och ändå — nej, Nanna lät inte längre föra sig bakom ljuset!

Det var ont om folk i kyrkan. Prästherrskapet och deras tjänare behövdes mer än väl för att fylla opp i bänkarna. Längst nere sutto Mats kusk, Ola huggedräng och Malena stupiga, vilkens stela, trohjärtade själsspeglar då och då blinkade och tårades som i blåst. Annars var det bara prästgårdstorparna och hjonen från fattighuset, som hade tid med kyrkan söndagen före jul och dagen före julafton.

Mitt i gången vände sig pappa till mamma och viskade något åt henne. Nanna uppfångade endast ordet sakristian. Men då hennes mor ryckte till och sträckte fram huvudet till skyndsammare gång, lystrade alla i sällskapet, gripna av en aning, som redan förrådde halva sanningen.

Med kyrkoherden i spetsen skred prästherrskapet förbi altarringen och in genom den lilla sidodörren till sakristian.

Nanna, ännu ute i kyrkan, hörde ett anskri, och då hon trädde in i det lilla brunmöblerade rummet, som mormor brukade kalla klädlogen, såg hon sin mor falla i armarna på Marie-Louise och Mina, vilken sviktade på sitt halta ben.

Men yngsta dottern nästan översåg mammas svimning, när hon fick syn på bröderna, som, nyss så ståtligt uppställda, hastigt skyndade till.

Det första Nanna varsnade av dem, var mössorna, de vackra, vita mössorna, som nyss blivit brukliga, och som de buro såsom tecken på sin seger. Det var väl just studentmössorna, som så häftigt rört och fröjdat modershjärtat. Överraskningen hade varit henne för stark.

Så hemlighetsfullt hade allt bedrivits, att ingen utom pappa väntat sönernas examen förrän till maj och inte ens pappa, väntansknarrig, som han varit, erfarit utgången före lördagsnatten. Inte ens om hemkomsten hade han vetat någonting bestämt förrän på återfärden från grevinnan. Halvvägs från Herrevall hade han hunnits av Lundaskjutsen och — i sin iver att överraska födelsebarnet — låtit de nya studenterna flytta över i kareten.

Sådan var han nu en gång. Även nu kämpade förtjusningen över, att han lyckats, med oron över mammas befinnande.

Mamma hade fått vatten och börjat hämta sig. Medan alla förklarade och berättade i munnen på varandra, betraktade hon sönerna med en oändligt öm, ännu matt blick.

Och sönerna böjde sig ner över henne, där hon satt bakåtlutad i länstolen, för att låta henne med bleka, fina fingrar smekande stryka över deras kinder och huvudbonader, bäggedera ett ögonblick lika vita. Men genom det brokiga korfönstret sköto nu en gul och en röd strimma och hjälpte mössorna att härma sommaren, vars alltför tidiga fjärilar de voro.

Ur Gustavs ögonfrans droppade stora tårar, och han kysste sin mors fingerspetsar med en dyrkan, som liknade andakt. Daniel, karaktären, höll sig så stram han förmådde; hans lugngrå blick vattnades bara i smyg. Det var en syn som en tavla. De unga studenterna hade ett uttryck, som om ett hälgon välsignat dem.

Alla hade nu nödtorftigt lugnat sig. Först nu fick någon öga för den främmande studenten. Han hade blygsamt stannat bakom kamraterna, men hans små pigga pepparögon syntes fulla av deltagande.

Vid sidan om prästsönerna tog han sig obetydlig ut. Deras medelhöga, smärta gestalter, mörka huvuden och regelbundna ansikten med de mörkblå eller mörkgrå ögonen och den raka, mot spetsen svagt böjda näsan läto föräldra- och systerblickar glänsa så mycket stoltare, när de betraktat den småväxte, linhårige, något finnige unge mannen med hans små, rörelsefuktade pepparkorn.

Men isynnerhet Daniel tycktes hysa stor aktning för kamraten, som, förstås, hälsades hjärtligt välkommen som gäst över julen. Det blev ingen tid för vidlyftig presentation. Gudstjänsten hade uppskjutits en hel kvart, det gick ej an att låta kyrkfolket vänta längre.

Under orgelspelet satt Nanna och undrade, om de andra inom sig voro lika förströdda som hon. En hel rad söndagar hade gudstjänsterna liknat rannsakningar, under vilka hennes unga brottslighet kämpat med behovet av frid och förtroende.

Hon hade stundom kommit till kyrkan med en sällsam kyla för allt vad till gudstjänsten hörde. Underliga tankar, undfångna i trollringen på vinden, hade arbetat och trotsat inom henne. Hon hade vandrat uppför gången halvt skuldmedveten, och blott småningom hade orden från predikstolen tinat och upplöst henne i en torrögd gråt, som lovade bättring.

I dag kändes allt så annorlunda. Uppträdet med pappa på morgonen och överraskningen i sakristian hade närmat och nedflyttat predikaren och hans predikan. Ingendera menade kanske så allvarligt eller strängt. När hon tänkte på sina illgärningar, föreföllo de inte längre så svarta. Smygvägar kunde ej medföra så svår skuld för en halvvuxen, när nödlögner — osanningar mera för ros än för nöds skull — voro tillåtna för de vuxna.

Lättad för mycket, som tyngt, fylldes hon nu i stället av den nya, stora händelsen. Glädjen över bröderna spelade med i orgelbruset och lät det klinga helt världsligt. Hon instämde i salmsången med det naturliga behovet att sjunga, därför att hon var glad. Orden omtolkades eller följde med på köpet. De betydde inte längre julväntan och lutherdom; de uttryckte en fjortonårig flickas känslor inför brödernas nya, glada, segerpräglade ansikten.

Och i all högtidlig och tacksam glädje lekte en självsvåldig nyfikenhet på den främmande studenten — lekte likt en ostyrig lärk- eller juldanston under de låga, vita lutherska bykyrkvalven.

Länge hade under sången blicken fladdrat kring den nya medelpunkten, innan främlingen gengäldade hennes ögonkast. Sedan skedde det oftare, men nu vågade hon ej längre lyfta blicken, så länge han såg.

De pepparbruna ögonen stucko; de liksom petade upp en, blottade en för en själv. Oron, som nyss somnat in, vaknade upp på nytt. Ett enda ord sjöng en i örat, så ofta man tittade in i dem. Och det var säkert endast emedan den bruna spegeln mötte henne samtidigt, som Nanna spratt upp och fick sådan hjärtklappning vid dessa ord i dagens högmässotäxt, vilka pappa just föreläste från predikstolen.

»Om jag vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd icke sant. En annan är, som vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd är sant, som han vittnar om mig. I haven sänt till Johannes, och han har vittnat för sanningen.»

Nanna sänkte huvudet och kände blygseln bränna i kinderna, kvälja i strupen och sippra från pannan. Det var, som om det droppat smält vax på kinderna, varje gång hon träffades av ordet sanning.