Читать книгу En Kamp Om Ära - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 13

Gwen satt på knä vid Godfreys sida i den klaustrofobiskt trånga stugan intill Illepra, och hon stod inte ut längre. Hon hade lyssnat på sin brors jämrande i timmar, sett Illepras min bli allt bistrare, och det verkade uppenbart att han skulle dö. Hon kände sig så hjälplös, att bara sitta där. Hon var tvungen att göra något. Vad som helst.

Hon plågades inte av skuldkänslor och oro bara för Godfrey – utan även, och ännu mer för Thor. Hon kunde inte skaka av sig bilden av hur han red in i striden, rätt in i en fälla arrangerad av Gareth, och att han skulle dö. Hon kände att hon var tvungen att hjälpa Thor också, på något sätt. Hon höll på att bli tokig av att bara sitta här.

Gwen reste sig plötsligt och skyndade bort genom stugan.

”Vart ska du?”, frågade Illepra, med rösten hes av mässandet av alla böner.

Gwen vände sig mot henne.

”Jag kommer tillbaks”, sa hon. ”Det är något jag måste försöka.”

Hon öppnade dörren och skyndade ut i soluppgången, och fick blinka till inför synen som bredde ut sig: himlen hade stråk av rött och purpur och den anda solen hängde som en grön boll vid horisonten. Akorth och Fulton, till deras heder, stod fortfarande vakt därute – och de hoppade upp och såg oroligt på henne.

”Överlever han?”, frågade Akorth

”Jag vet inte”, sa Gwen. ”Stanna här. Håll vakt.”

”Och vart ska ni?”, frågade Fulton.

Hon hade fått en idé när hon sett den blodröda himlen, en mystisk förnimmelse i luften. Det fanns en man som kunde hjälpa henne.

Argon.

Om det fanns en man som Gwen kunde lita på, en som älskade Thor och som förblivit hennes far lojal, och som hade makt att på något sätt hjälpa henne, så var det han.

”Det är en viss person jag måste finna”, sa hon.

Hon vände om och skyndade iväg, började småspringa, och sedan löpa snabbare tillbaks i spåren mot Argons stuga.

Hon hade inte varit där på åratal, inte sedan hon var barn, men hon mindes att han bodde högt upp på en övergiven, stenig platå. Hon sprang och sprang, nästan utan att hämta andan, tills terrängen blev allt mer öde, mer vindpinad, och grus ersatte gräs, och så klippblock. Vinden tjöt där hon sprang fram och landskapet blev allt kusligare. Det var som att springa på ytan av en stjärna.

Till sist kom hon till Argons stuga. Hon bultade andfått på dörren. Det fanns inget handtag att vrida på, men hon visste att det här var rätt plats.

”Argon!”, skrek hon. ”Det är jag! MacGils dotter! Släpp in mig! Jag befaller dig!”

Hon bultade och bultade, men vindens vinande var det enda svar hon fick.

Till sist började hon gråta, utmattad och mer hjälplös än någonsin. Hon kände sig alldeles urholkad, som att det inte fanns någon mer plats att gå.

När solen sjönk på himlen, och det blodröda skenet förbyttes till skymning, vände Gwen om och började gå tillbaks nedför kullen. Hon torkade tårarna från ansiktet där hon gick och försökte desperat tänka ut vad hon skulle göra härnäst.

”Snälla far”, sa hon högt med slutna ögon. ”Ge mig ett tecken. Visa vart jag skall gå. Säg vad jag skall göra. Snälla låt inte din son dö idag. Och snälla, låt inte Thor dö. Om du älskar mig, så svara.”

Gwen gick fram i tystnad och lyssnade på vinden, när hon plötsligt fick en idé.

Sjön. Sorgernas sjö.

Naturligtvis. Det var till sjön man gick för att be för dem som var dödligt sjuka. Det var en ofördärvad, liten sjö mitt i Rödskogen, omgiven av väldiga träd som tornade upp sig mot himlen. Det ansågs vara en helig plats.

Tack far för ditt svar, tänkte hon.

Hon kände att han var med henne nu, mer än någonsin, och hon började springa, rusa i riktning mot Rödskogen, och den sjö som skulle lyssna till hennes sorger.

*

Gwen föll på knä vid stranden av Sorgernas sjö. Knäna vilade mot de mjuka, röda barr som låg som en ring runt sjön, och hon blickade ut över det lugna vattnet, som låg mer stilla än något hon sett, och reflekterade den måne som nu steg upp på himlen. Det var en lysande fullmåne, större än någonsin, och den steg i samma stund som den andra solen sjönk, så för ögonblicket föll både sol- och månljus över Ringens rike. Solen och månen reflekterades båda, i motsatta sidor av sjön, och hon kände att det här var en helgad tid på dagen – porten mellan slutet på en dag och början på en annan – och att i denna heliga stund och på denna heliga plats så var allting möjligt.

Gwen knäföll, grät och bad av alla krafter. De senaste dagarnas händelse hade varit för mycket för henne, och hon lät allt rinna av sig. Hon bad för sin bror, och ännu mer för Thor. Hon stod inte ut med tanken på att förlora dem båda, att inte ha någon kvar förutom Gareth. Hon stod inte ut med tanken på att fraktas bort för att giftas med någon barbar. Hon kände livet falla samman omkring sig, och hon behövde svar. Men ännu mer behövde hon hopp.

Många i hennes rike bad till Sjöarnas gud, eller Skogarnas gud, Bergens gud, eller Vindarnas gud – men Gwen hade aldrig trott på någon av dessa. Precis som Thor så var hon en av få i riket som gick mot strömmen och följde en smalare väg och bara trodde på en enda Gud, ett enda väsen som styrde hela universum. Det var till den guden hon nu bad.

Gode Gud, bad hon. Låt Thor återvända till mig. Skydda honom i striden. Låt honom klara sig ur detta bakhåll. Jag ber, låt Godfrey leva. Och snälla se till mig – låt mig inte tas härifrån för att giftas med den där vilden. Jag gör vad som helst. Ge mig bara ett tecken. Visa mig vad du vill med mig.

Gwen satt där länge på knä och hörde intet annat än vinden som ylade uppe bland de ofattbart höga topparna i Rödskogen. Hon lyssnade på grenarnas milda knarrande där de gungade över hennes huvud och såg barren långsamt falla i vattnet.

”Var försiktig med vad du ber om”, hördes en röst.

Hon vände sig om, ryckte till och chockades över att se någon stå där så nära intill. Hon skulle ha blivit rädd om hon inte omedelbart känt igen rösten – en uråldrig röst, äldre än träden, äldre än jorden själv och hon blev lättare om hjärtat när hon insåg vem det var.

Hon vände sig och såg honom stå lutad över henne, i den vita kappan med huva, glänsande ögon som tycktes bränna genom henne, som om han såg henne rätt in i själen. Han höll staven i handen och den lystes upp av både måne och sol.

Argon.

Hon ställde sig upp och vände sig mot honom.

”Jag sökte dig”, sa hon. ”Jag gick till din stuga. Hörde du mig knacka?”

”Jag hör allt”, svarade han kryptiskt.

Hon blev tyst och tvekade. Hans ansikte hade inget uttryck.

”Säg vad jag måste göra”, sa hon. ”Jag gör vad som helst. Snälla, låt inte Thor dö. Du får inte låta honom dö!”

Gwen klev fram och grep honom bedjande om handleden. Men när hon rörde honom sveddes hon av en brännande hetta som strömmade från honom och upp i hennes hand, och hon drog undan handen, helt överväldigad av kraften.

Argon suckade, vände sig bort och tog några steg mot sjön. Han blev stående där och såg ut över vattnet, med återskenet från ljusen i ögonen.

Hon steg fram och ställde sig bredvid honom och stod tyst där, osäkert hur länge, och väntade på att han skulle vara redo att tala.

”Det är inte omöjligt att ändra ödet”, sa han. ”Men priset är högt för den som ber. Du vill rädda ett liv. Det är ett ädelt företag. Men du kan inte rädda två. Du måste välja.”

Han vände sig mot henne.

”Vill du att Thor skall överleva den här natten, eller din bror? En av dem måste dö. Så är det skrivet.”

Gwen fasade inför frågan.

”Vad är det för val?”, frågade hon. ”Genom att rädda en dömer jag den andre.”

”Det gör du inte”, svarade han. ”De är båda menade att dö. Jag är ledsen. Men det är deras öden.”

Gwen kände det som en kniv stuckits i magen på henne. Båda menade att dö? Det var för fruktansvärt för att föreställa sig. Kunde ödet verkligen vara så grymt?

”Jag kan inte välja en över den andre”, sa hon till sist med låg röst. ”Min kärlek till Thor är naturligtvis starkare. Men Godfrey är mitt eget kött och blod. Jag kan inte leva med tanken på att en av dem överlever på bekostnad av den andre. Och jag tror inte att någon av dem skulle vilja det.”

”Då ska de båda dö”, svarade Argon.

Gwen överväldigades av panik.

”Vänta!”, ropade hon efter honom när han börjat gå sin väg.

Han vände om och såg på henne.

”Men jag då?”, frågade hon. ”Kan jag dö i deras ställe? Är det möjligt? Kan båda få leva om jag dör?”

Argon såg på henne en lång stund, som om han vägde hennes innersta väsen.

”Du har ett rent hjärta”, sa han. ”Den mest renhjärtade av alla MacGils. Din far valde klokt. Det gjorde han…”

Argons röst försvann bort och han fortsatte att se henne i ögonen. Det var besvärande, men Gwen vågade inte se bort.

”Genom ditt val, genom ditt offer denna natt”, sa Argon, ”har ödesgudinnorna hört dig. Thor ska räddas i natt. Och det ska även din bror. Även du kommer att leva. Men en liten del av dit liv kommer att tas. Minns att det alltid är ett pris. Till en del kommer du att dö, som betalning för båda deras liv.”

”Vad innebär det?”, frågade hon skräckslaget.

”Allt kommer med ett pris”, svarade han. ”Du har ett val. Föredrar du att inte betala det?”

Gwen stålsatte sig.

”Jag gör vad som helst för Thor. Och för min familj.”

Argon stirrade rakt igenom henne.

”Thor har ett stort öde”, sa Argon. ”Men ödet kan ändras. Det följer med stjärnorna. Men det styrs också av Gud. Gud kan ändra öden. Thor var tänkt att dö den här natten. Han kommer att leva, endast på grund av dig. Du kommer att få betala priset. Och det kommet att bli högt.”

Gwen ville veta mer, och hon sträckte sig fram mot Argon, men plötsligt, när hon gjorde det, blixtrade ett skarpt ljus framför henne, och Argon försvann.

Gwen snodde runt och såg efter honom åt alla håll, men han fanns ingenstans i närheten.

Till sist vände hon sig och såg ut över sjön. Den låg där så stilla, som om ingenting hänt där den natten. Hon såg sin egen spegelbild, och den såg så avlägsen ut. Hon fylldes av en stor tacksamhet, och till sist av en känsla av frid. Men hon kunde inte annat än fasa inför sin egen framtid. Hur mycket hon än försökte få det ur tankarna så kunde hon inte annat än undra vilket pris hon skulle få betala för Thors liv.