Читать книгу En Kamp Om Ära - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 8

Gwendolyn sprang längs de vindlande gatorna i Kungsgårds värsta kvarter. Tårarna rann efter kinderna där hon sprang, bort från slottet, i ett försök att komma så långt bort från Gareth som möjligt. Hjärtat slog ännu hårt efter deras möte, efter att hon sett Firth hänga i galgen, och efter att ha hört alla hans hot. Hon försökte desperat se vad som var sant bland alla hans lögner. Men i Gareths sjuka hjärna var sanning och lögn så tätt sammanflätade att det var svårt att veta vad som var vad. Hade han bara försökt skrämma henne? Eller var alltsammans sant?

Gwendolyn hade sett Firths dinglande kropp med sina egna ögon, och kanske betydde det att den här gången så var alltihop sant. Kanske var det sant att Godfrey förgiftats, att hon sålts till äktenskap med de vilda nevarerna. Kanske höll Thor just nu på att rida in i ett bakhåll. Tanken fick henne att skaka.

Hon kände sig så hjälplös där hon sprang. Hon var tvungen att försöka ställa allt till rätta. Hon kunde inte springa hela vägen till Thor, men hon kunde springa till Godfrey och se om han blivit förgiftad – och om han ännu var vid liv.

Gwendolyn rusade allt längre in i stans sjaskiga kvarter, häpen över att befinna sig här igen, för andra gången på lika många dagar i den här vidriga delen av Kungsgård, dit hon svurit att inte återvända. Om Godfrey verkligen blivit förgiftad så visste hon att det måste ha hänt på krogen. Var annars? Hon var arg på honom för att han gått tillbaka dit igen, för att han sänkt garden och varit så oförsiktig. Men mest av allt var hon rädd för vad som hänt honom. Hon insåg hur mycket hon kommit att bry sig om sin bror under de senaste dagarna, och tanken på att missta honom, särskilt efter att just ha förlorat sin far, slog ett hål genom hjärtat på henne. Och hon kände sig på något vis ansvarig.

Gwen var verkligen rädd där hon sprang genom gränderna, men inte för alla fyllon och buset som fanns runtomkring. Nej, det var sin bror, Gareth, hon var rädd för. Han hade verkat helt besatt, som en demon, när hon sett honom, och hon kunde inte få bort bilden av honom ur huvudet – så mörk, själlös. Han såg besatt ut. Och det faktum att han suttit på deras fars tron gjorde bilden ännu overkligare. Hon var rädd för hans hämnd. Kanske tänkte han verkligen gifta bort henne, vilket hon aldrig skulle gå med på, eller kanske försökte han bara få henne att sänka garden, kanske planerade han i själva verket att mörda henne. Gwen såg sig omkring på gatorna. Varje ansikte omkring henne såg fientligt och främmande ut. Alla var möjliga hot, kanske utsända av Gareth för att göra slut på henne. Hon höll på att bli paranoid.

Gwen sprang runt ett hörn och stötte in i en drucken gammal man och kom ur balans – och hon hoppade till och skrek, mot sin vilja. Hon var på helspänn. Det tog ett ögonblick för henne att inse att det bara varit en klumpig förbipasserande, och ingen av Gareths lakejer. Hon vände sig om och såg honom stappla till, utan att ens vända om och be om ursäkt. Bristen på värdighet i den här delen av staden var mer än hon stod ut med. Om det inte varit för Godfrey hade hon aldrig kommit hit, och hon hatade honom för att han tvingade henne att sänka sig så lågt. Varför kunde han inte bara hålla sig borta från krogen?

Gwen svängde runt ännu ett hörn, och där låg den, Godfreys favoritkrog: en dålig ursäkt till krog, sned och vind och med dörren på glänt och fyllon strömmande ut på gatan. Hon hade ingen tid att förlora, och skyndade in genom dörren.

Det tog ögonen en stund att anpassa sig till dunklet i baren, som stank av avslagen öl och svett. Tystnaden föll när hon steg in. De var mer än tjugo karlar hopträngda där inne, och alla vände sig om och såg på henne förvånat. Här var hon, medlem av kungafamiljen och klädd därefter, på språng rätt in i ett rum som förmodligen inte städats på åratal.

Hon klev fram till en lång karl med stor mage, en som hon kände igen. Det var Akorth, en av Godfreys dryckesbröder.

”Var är min bror?”, fordrade hon.

Akorth, vanligen var på gott humör och redo att slänga ur sig ett eller annat billigt skämt, förvånade henne: han bara skakade på huvudet.

”Det bådar inte väl, min fru”, sa han bistert.

”Vad menar du?”, frågade hon, med hjärtat bultande i bröstet.

”Han fick en dålig öl”, sa en lång, mager man som hon kände igen som Godfreys andre kompanjon, Fulton. ”Han föll ihop igår och har inte rört på sig därefter.”

”Lever han?”, frågade hon desperat och grep Akorth om handleden.

”Knappt”, svarade han och såg ned. ”Det har gått hårt åt honom. Han slutade prata för en timma sedan.”

”Var är han?”, krävde hon.

”Där bak, fröken”, sa bartendern och lutade sig fram över disken samtidigt som han torkade ur ett krus och såg bister ut. ”Och jag hoppas att du har någon plan för vad du skall göra med honom. För jag har då ingen lust att ha ett lik liggande här på min inrättning.”

Gwen, helt överväldigad av vad hon hört, förvånade sig själv genom att dra fram en liten dolk, luta sig fram och trycka den mot halsen på bartendern.

Han svalde och såg chockat tillbaks på henne. Det blev dödstyst i rummet.

”Först och främst”, sa hon, ”så är det här stället ingen inrättning – utan en sorglig ursäkt för en sylta, och en som jag får kungsvakten att jämna med marken och du tilltalar mig på det sättet igen. Du kan börja med att tala till mig som min fru.”

Gwen kände sig som någon annan, överraskad av den styrka som kommit över henne. Hon hade ingen aning om var den kom ifrån.

Bartendern svalde hårt.

”Min fru”, upprepade han.

Gwen höll dolken kvar i ett stadigt grepp.

”För det andra, så skall min bror inte dö – och helt säkert inte här inne. Hans lik skulle vara en större ära för din inrättning än alla levande som kilar förbi här. Och om han dör så kan du vara säker på att skulden faller på dig.”

”Men min fru, jag har inte gjort något fel!”, bönade han. ”Det var samma öl som jag serverat alla andra!”

”Någon måste ha förgiftat det”, tillade Akorth.

Gwen sänkte långsamt dolken.

”För mig till honom, genast!”, befallde hon.

Den här gången sänkte bartendern ödmjukt huvudet, vände om och skyndade ut genom en dörr vid sidan av disken. Gwen följde honom i hälarna, och Akorth och Fulton kom med de också.

Gwen steg in i en liten kammare på krogens baksida och hörde sig själv flämta när hon såg sin bror, Godfrey, utlagd på golvet på rygg. Han var blekare än vad hon någonsin sett honom. Han såg inte ut att vara mer än ett steg från döden. Alltsammans var sant.

Gwen rusade till hans sida och höll om hans hand. Den var kall och fuktig. Han svarade inte. Huvudet låg på golvet, han var orakad och det flottiga håret låg klistrat mot pannan. Men hon kände hans puls. Den var svag, men fortfarande där. Och hon såg hans bröst resa sig vid varje andetag. Han levde.

Hon kände sig plötsligt rasande.

”Hur kunde du lämna honom så här?”, skrek hon och snodde runt mot bartendern. ”Min bror, en medlem av kungafamiljen, lämnad att dö som en hund på golvet?”

Bartendern svalde och tittade ned.

”Och vad skulle jag annars ha gjort, min fru?”, frågade han osäkert. ”Det här är inget sjukhus. Alla sa att han redan var mer eller mindre död och—”

”Han är inte död!”, skrek hon. ”Och ni två”, sa hon vänd mot Akorth och Fulton, ”vad är ni för slags vänner? Skulle han ha lämnat er så här?”

Akorth och Fulton såg fåraktigt på varandra.

”Förlåt mig”, sa Akorth. ”Doktorn kom igår kväll och tittade på honom och sa att han var döende – att det bara var en tidsfråga. Jag trodde inte att det fanns något att göra.”

”Vi satt uppe hos honom större delen av natten, min fru”, fortsatte Fulton. ”Vid hans sida. Vi tog bara en liten paus och ett glas för att dränka sorgen, och så kom ni in och—”

Gwen sträckte sig fram och slog rasande krusen från båda deras händer så att de föll i golvet, med ölstänk åt alla håll. De såg chockade upp på henne.

”Båda två, ta tag i var sin sida av honom”, befallde hon strängt och reste sig och kände en ny stryka inom sig. ”Ni skall bära honom härifrån. Ni kommer med mig hela vägen till den kunglige läkaren. Min bror skall få en verklig chans att klara sig och inte lämnas att dö efter en snabbinspektion av någon halvidiot till doktor.

”Och vad gäller dig”, fortsatte hon och vände sig mot bartendern. ”Om min bror överlever, och någonsin återvänder till det här stället, och du går med på att servera honom, då skall jag personligen se till att du kastas i fängelsehålan och aldrig kommer ut igen.”

Bartendern flyttade osäkert runt på fötterna och sänkte huvudet.

”Rör på er nu!”, skrek hon.

”Akorth och Fulton ryckte till och satte sig i rörelse. Gwen skyndade ut genom rummet, med de två bakom sig, bärande hennes bror genom baren och ut i dagsljuset.

De skyndade bort längs Kungsgårds trånga bakgator, på väg mot helaren, och Gwen kunde bara be att det inte var för sent.