Читать книгу En Kamp Om Ära - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 16

Dagen grydde och morgonljuset föll in genom de små fönstren i Illepras stuga och över Gwendolyns slutna ögon, och väckte henne. Den första solens dämpade orangea smekte ögonlocken och väckte henne till tystnaden i gryningen. Och så kom hon ihåg:

Godfrey.

Gwen hade somnat på stugans golv, på en bädd av halm intill hans säng. Illepra sov vid sidan av Godfrey, och det hade varit en lång natt för dem alla tre. Godfrey hade jämrat sig och vridit och vänt sig under natten, och Illepra hade hela tiden skött honom. Gwen hade hjälpt till på alla sätt hon kunde, med att hämta våta omslag, vrida ur dem och lägga dem på Godfreys panna och ge Illepra de örter och salvor som hon ständigt behövde. Natten hade tyckts utan slut. Flera gånger hade Godfrey ropat, och hon hade varit säker då att han höll på att dö. Mer än en gång hade han ropat efter deras far, och det hade gett henne kalla kårar. Hon kände närvaron av deras far, mycket starkt. Hon visste inte om deras far ville att hans son skulle leva eller dö – deras förhållande hade varit så söndertrasat av spänningar.

Gwen hade sovit i stugan också eftersom hon inte visste vart hon annars skulle gå. Det kändes inte säkert att återvända till slottet och vara under samma tak som sin bror, och hon kände sig säkrare här i Illepras stuga, med Akorth och Fulton på vakt utanför dörren. Hon tänkte att ingen visste var de var någonstans, och det var precis som hon ville ha det. Dessutom hade hon tyckt allt bättre om Godfrey under de senaste dagarna, hade lärt känna sin bror som hon aldrig känt honom förr, och det smärtade henne att tänka att han kunde dö.

Gwen kravlade upp på fötter, skyndade sig till Godfreys sida med bultande hjärta och undrade om han fortfarande levde. En del av henne kände att om han vaknade på morgonen så skulle han klara sig. Och om inte, då skulle det vara över. Illepra vaknade också till och skyndade fram. Hon måste ha somnat någon gång under natten, och Gwen kunde knappast klandra henne för det.

De föll båda på knä intill Godfrey i den lilla stugan som nu fyllts av ljus. Gwen lade en hand på hans handled och skakade honom, samtidigt som Illepra lade en hand på hans panna. Hon slöt ögonen och andades – och plötsligt slog Godfrey upp ögonen. Illepra drog överraskat undan handen.

Gwen var också förvånad. Hon hade inte förväntat sig se honom öppna ögonen. Han vände sig och såg rakt på henne.

”Godfrey?”, frågade hon.

Han kisade, slöt ögonen och öppnade dem igen, och så, till hennes stora häpnad, stödde han sig upp på armbågen och såg på dem.

”Vad är klockan?”, frågade han. ”Var är jag?”

Han lät vaken, frisk, och Gwen hade aldrig känt sig så lättad. Hon log brett tillsammans med Illepra.

Gwen kastade sig fram och höll fast honom i en stor kram, och lutade sig sedan tillbaks igen.

”Du lever!”, ropade hon.

”Det är klart jag gör”, sa han. ”Varför skulle jag inte göra det? Vem är det här?”, frågade han och vände sig mot Illepra.

”Den kvinna som räddade livet på dig”, svarade Gwen.

”Räddade livet på mig?”

Illepra såg ned i golvet.

”Nå, jag hjälpte bara till en aning”, sa hon ödmjukt.

”Vad hände?”, frågade han Gwen, desperat. ”Det sista jag minns… jag var på krogen och drack, och så…”

”Du blev förgiftad”, sa Illepra. ”Ett mycket kraftfullt och sällsynt gift. Jag har inte stött på det på åratal. Du har tur som är i livet. Faktum är att du är den enda jag sett som överlevt det. Någon måste ha sett ned från ovan och velat hjälpa dig.”

Gwen visste att det verkligen var så när hon hörde de orden. Det fick henne genast att tänka på deras far. Solstrålarna föll starkare in genom fönstren, och hon kände närvaron av sin far i dem. Han hade velat att Godfrey skulle leva.

”Det var rätt åt dig”, sa Gwen med ett leende. ”Du hade lovat att hålla dig borta från öl. Och se vad som hände.”

Han vände sig och såg på henne, och hon såg livet återvända i kinderna på honom och kände sig otroligt lättad. Godfrey var tillbaks.

”Du räddade livet på mig”, sa han uppriktigt till henne.

Han vände sig mot Illepra.

”Det gjorde ni båda”, fortsatte han. ”Jag vet inte hur jag skall kunna återgälda det.”

När han såg på Illepra var det något Gwen märkte – något i hans blick, något mer än bara tacksamhet. Hon vände sig och tittade på Illepra och såg att hon rodnade och tittade ned i golvet – och Gwen insåg att de tyckte om varandra.

Illepra vände sig hastigt om och korsade rummet och ställde sig med ryggen mot dem, upptagen med att blanda olika drycker.

Godfrey tittade på Gwen.

”Gareth?”, frågade han, plötsligt allvarlig.

Gwen förstod vad han frågade, och nickade till svar.

”Du har tur som inte är död”, sa hon. ”Firth är det.”

”Firth?” Godfrey höjde rösten av förvåning. ”Död? Men hur?”

”Han hängdes på galgbacken”, sa hon. ”Tanken var att du skulle följa efter.”

”Och du då?”, frågade Godfrey.

Gwen ryckte på axlarna.

Han planerar att gifta bort mig med. Till Nevarerna. De lär till och med vara på väg för att hämta mig.”

Godfrey satte sig upp, chockerad.

”Det kommer jag aldrig att tillåta!”, ropade han.

”Inte jag heller”, svarade hon. ”Jag kommer på något.”

”Men utan Firth har vi inga bevis”, sa han. ”Vi har inga möjligheter att få stopp på honom. Gareth kommer att gå fri.”

”Vi hittar ett sätt”, svarade hon. ”Vi hittar—”

Plötsligt fylldes stugan med ljus, när dörren öppnades och Akorth och Fulton klev in.

”Min fru…”, började Akorth, och vände sig sedan om när han fick syn på Godfrey.

”Du din lilla horunge!”, ropade Akorth av glädje till Godfrey. ”Jag visste det! Du fuskade dig fram i livet, och jag visste att du skulle fuska bort döden också!”

”Jag var säker på att det skulle till mer än ett stop öl för att få död på dig!”, tillade Fulton.

Akorth och Fulton sprang fram, och Godfrey hoppade upp ur sängen och de omfamnade alla varandra. Så vände sig Akorth med allvarlig min mot Gwen.

”Min fru, jag beklagar att vi måste störa, men vi har sett en trupp soldater vid horisonten. De är på väg hit i denna stund.”

Gwen såg oroad på honom, sprang ut med de andra i hälarna, duckade under dörren och kisade i det starka solskenet.

De stod därutanför och Gwen blickade mot horisonten och såg en liten grupp ur Silvergardet rida mot stugan. Det var sex män som red för fullt, och det var ingen tvekan om vart de var på väg.

Godfrey sträckte sig efter sitt svärd, men Gwen lade en lugnande hand på hans handled.

”Det där är inte Gareths män – det är Kendricks. Jag är säker på att de kommer med fredliga avsikter.”

Soldaterna nådde fram till dem, och utan att vänta satt de av från hästarna och knäföll framför Gwendolyn.

”Min fru”, sa den främste av soldaterna. ”Vi kommer med storartade nyheter. Vi har tvingat McClouds på reträtt! Er bror Kendrick är oskadd och har bett mig att ge er ett meddelande: Thor lever.”

Gwen brast ut i gråt, överväldigad av tacksamhet och lättnad och steg fram och kramade om Godfrey, som kramade henne tillbaks. Hon kände det som om hon fått livet tillbaka igen.

”De återvänder under dagen”, fortsatte budbäraren, ”och det blir stor fest i Kungsgård!”

”Storartade nyheter, utan tvekan!”, utropade Gwen.

”Min fru”, hördes en annan djup röst, och Gwen tittade dit och fick se en adelsman och känd krigare, Srog. Det var en man hon känt sedan sin ungdom och han var klädd i de typiska röda färger som man bar i Västern. Han hade stått hennes far nära. Han föll på knä framför henne, och det gjorde henne förlägen.

”Jag ber er, min herre”, sa hon. ”Fall inte på knä framför mig.”

Han var en känd och mäktig herreman med tusentals soldater under sitt befäl och en egen stad under sitt välde, Silesia, Västerns starka fort, byggt på en klippa på kanten av Klyftan. Staden var nästan ointaglig, och han var en av de få män som hennes far någonsin litat på.

”Jag har kommit ridande med dessa män eftersom jag hört att stora förändringar är i färde i Kungsgård”, sa han insiktsfullt. ”Tronen vacklar. Det behövs en ny regent – en sann och pålitligt regent – i dess ställe. Jag har nåtts av budet att er far önskade att ni skulle regera. Er far var som en bror för mig, och hans ord är min lag. Om det var hans önskan, då är det min. Jag har kommit för att låta er veta att om ni härskar, då kommer mina män svära trohet till er. Jag skulle uppmana er att handla snabbt. Dagens händelser har bevisat att Kungsgård behöver en ny regent.”

Gwen blev stående, häpen, utan att riktigt veta vad hon skulle svara. Hon kände sig djupt rörd och ödmjuk och stolt, men också överväldigad och ute på djupt vatten.

”Jag tackar er, min herre”, sa hon. ”Jag är tacksam för era ord, och ert erbjudande. Jag skall noga överväga det. Men nu vill jag endast hälsa min bror välkommen tillbaka – och Thor.”

Srog böjde huvudet, och borta vid horisonten hördes en trumpetfanfar. Gwen tittade upp och kunde redan se dammolnet: en väldig armé närmade sig. Hon lyfte en hand för att skymma solen, och det sjöng i hjärtat på henne. Till och med härifrån kände hon vilka det var. Det var Silvergardet, kungens män.

Och ridande i deras tät var Thor.