Читать книгу I marginalen - Olaf Homén - Страница 6

Henning Berger: Hörnfelt. En novellroman. — Albert Bonniers förlag, Stockholm.

Förmodligen påminner sig läsaren ännu, att Henning Berger för inte så länge sedan utgaf en cykel romaner, tre eller fyra till antalet. Deras hjälte bar samma initialer på sin cloak-bag (betyder bara »kappsäck») som Henning Berger; han hade utgått ur enkla förhållanden som denne; han lärde i likhet med denne amerikanska språket under loppet af några ansträngande hundår därute i Chicago, och han förblef trots dessa och andra lifvets lärdomar en ohjälplig parvenu, som föll till föga inför allt som var patenteradt fint och kostade pengar. Kort sagdt, det var både det ena och det andra som gjorde troligt för den skarpsinnige betraktaren, att Helge Bendel på det stora hela kunde identifieras med Henning Berger.

Böckerna om Helge Bendel voro ett slags uppgörelse. De hade skrifvits af en författare, som tog sin sak på allvar (den var frågan om honom själf). Egna upplefvelser, det är i Henning Bergers fall: egna, lagom vemodiga stämningar och egna, med otroligt skarpt öga varsnade syner, voro cykelns innehåll. Detta själfupplefda var en förutsättning för de vackra saker, de många skickligt gjorda saker och till och med fina saker, hvilka allt som oftast mötte. Det var detta själfupplefda, som skapade den enhetliga ton cykelns romaner ägde, den lefvande färg och rytm de faktiskt hade.

Bendel-serien var således något särdeles vederhäftigt. Sanningsvärdet var oförnekligt: den hade ett dramas — ett långsamt glidande dramas — betingade utvecklingsförlopp.

Dessa böcker äro sin författares tillsvidare sista ord. Sedan Henning Berger skref dem, har han ingenting haft att säga. Och han har följaktligen inte heller — vi frånse ett par noveller — gifvit något särskildt anmärkningsvärdt. Måhända är John Claudius’ äfventyr det märkligaste han åstadkommit under dessa senaste år...

Säkert är åtminstone, att denna roman, som Henning Berger själf — det bör erkännas — har kallat »en rapsodi», ger några af de drag, hvilka framträda mest i hans författarskap, isynnerhet sådant det numera ter sig.

Henning Bergers främsta egenskap är, som vi veta, hans förmåga att se. Ingen är mera främmande för umgänget med idéer än han. Men ingen äger hans öga för detaljen, ingen kan som han göra affär af det mest obetydliga och meningslösa lilla fenomen — en ljusreflex på en lackkänga, en doft från sophögen på en bakgård i Chicago, slamret af en tram som susar förbi. Det är af sådana saker människornas lif består för Henning Berger.

Men inte ens Henning Berger saknar den förmåga att tänka, som anses utmärka människan. Dock, liksom Zola tänkte med ryggmärgen — enligt hvad någon af hans vittra fiender påstått — så tänker Henning Berger med sitt sentiment, d.ä. en spröd känsla som med åren antagit alltmera af det lilla, känslofulla, resignerade vemodets karaktär. Intrycken, som han upptar med så skarpa sinnen, underkastas näppeligen någon särskild bearbetning: de noteras sida vid sida; de bli på sin höjd stämningar: hvilka ligga sida vid sida. Berger är till sin hela läggning hvad man kallar en impressionist; en bok af Berger är en serie uppteckningar af sinnesintryck, och hvad därutöfver finnes är på sin höjd antydningarna om de känslor af lust och olust som han erfar. Jag har alltid haft den vanan, heter det i Fata Morgana, att iakttaga ljusspel och färgskiftningar, och det har gått upp till den grad med mitt psykiska tillstånd för tillfället, att det blifvit en del af det. Jag skulle kunna förklara mig själf så att säga i miljöfärger. — Dock, ide tidigaste novellerna och i böckerna om Helge Bendel förekom faktiskt den särskilda, lefvande atmosfär, som antyddes. Den gaf sig i novellerna ur en ung människas ännu ursprungliga, starka och genuina känsla — den flöt på samma sätt i Bendel-romanerna ur den genuina och starka stämning, som bemäktigade sig författaren när han — med rörelse — betraktade sig själf och sitt lif.

Jag kallade John Claudius’ äfventyr något af det mest karakteristiska Henning Berger på senare tider åstadkommit; jag ville härmed säga, att romanen representerar hans impressionism med en åskådlighet, påtaglighet, tydlighet, hvilka inte kunde vara större. Idenna bok regerar impressionen; den är något så när autonom, och verket innehåller intet, som icke vore anteckningar hänförande sig till hjältens sensationer vid anblicken af en samling »skrindor, varuvagnar, skjut-, skott- och vinkelaxelkärror, gamla uttjänade fordon och moderna sådana — till och med en lastautomobil»; vi se John Claudius vibrera vid åsynen af en »näsa glödande som ett eldkol» iskymningen; det är den raffinerade John Claudii sinnesrörelse då han »väcktes klockan nio med ett patenteradt munvatten», »serveradt i en ångande sköljskål af silfver» — o.s.v. sida efter sida och bland dem i synnerhet den sida, på hvilken följande Henning Berger’ska metafor står skrifven: »Jag upprepade: Jag har gått vilse, jag är hungrig. — — Hon lade ett finger på sin mun, hvars nu sammanprässade fylliga läppar liknade en liten blodrik miniatyrbiff». Denna kannibaliska liknelse är ett fynd, miniatyrbiffen ett gefundenes fressen. Den afslöjar vältaligare än den kraftigaste utläggning den kroppsliga arten af Henning Bergers ingifvelse. Kommer också inte hans inspiration precis från magen — som här faktiskt råkar vara fallet — så är det åtminstone från sinnena, och endast från dem. Hans dikt är, sådan den representeras af John Claudius’ äfventyr, hans ögas, hans öras och hans näsas upplefvelser.

I John Claudius’ äfventyr hade känsligheten reducerats. Iden nya romanen spelar den en framträdande roll. Ett Henning Berger’skt vemod är den luft, som sveper kring den lilla bokens lika entoniga som omväxlande händelseförlopp.

I Hörnfelt finnes intet, som icke funnes i Bendel-serien, och blott det som saknas gör en skillnad.

Det är det väsentliga som saknas, det fängslande som är borta. Stockholmsvyerna tecknas samvetsgrant, ljusreklamerna och bakgårdsparfymerna i Chicago beskrifvas med omsorg, reskoffertar karakteriseras, kläder studeras och analyseras, och vi få lyssna till den hotellportiervolapük hvars talande bereder rentier Hörnfelt en af de få vällusterna i hans trista lyxtrainstillvaro. Ett par små ansatser till humor förekomma. En och annan vacker stämning finnes, fylld af den resignerade uppgifvelsen hos en människa, som inte kan kvarhålla något, därför att hon lefver i intrycken, hvilka strömma emot henne och glida bort.

Men detta allt har inte gestaltats. Det har inte heller af sig själft blifvit till något, och ur den tragiska död af vällefnad, som på sistone ändar rentier Hörnfelts på pröfningar rika lefnad, ger sig inte ens ett komiskt intryck.

Tragikomiken låg på lur i stoffet, ironien låg och väntade i uppställningen — ett par tag har författaren lockat fram dem. Men han har blott sporadiskt förverkligat dessa impulser. Var John Claudius’ äfventyr den oafsiktliga parodien på Henning Bergers impressionistiska berättarteknik, så ger Hörnfelt frånsidan af hans stämningsmåleri — det grunda, det flacka i en känslighet, som f.n. mer än till hälften har förtärt sig själf och i detta nu således tyckes på god väg att förtorka.

11. 3. 16.