Читать книгу I marginalen - Olaf Homén - Страница 8
SIGURD FROSTERUS. 1.
ОглавлениеSigurd Frosterus: Moderna vapen, deras uppkomst och utveckling. — Holger Schildts förlag, Borgå.
Sigurd Frosterus’ bok om de moderna vapnen tillhör en art, som är lika ovanlig i finländsk litteratur som den är vanlig t.ex. iengelsk.
Hos oss behandla essayförfattarne nästan endast vittra ämnen, och vitterhet är här vanligen liktydig med litteratur, konst och musik; kommer något annat till, så är det i regeln politik.
För engelsk publik omsluter vitterhetens begrepp hvarje ämne, som representerar en sida af kulturen — eller låt oss säga: hvarje i en litterär form klädd bearbetning af ett stycke kultur.
Denna uppfattning är ganska främmande för den bildade allmänheten hos oss. Och Sigurd Frosterus’ sex essayer öfver de moderna vapnens uppkomst och utveckling beteckna således ett särdeles dristigt företag.
Låt mig genast säga, att resultatet af hans försök är en fullständig framgång. Han inför den djupt okunnige lekmannen i en alldeles ny värld; han låter oss se sakerna ur perspektiv som, när vi lägga boken ifrån oss, förefalla oss lika gamla och bekanta som de voro öfverraskande och främmande när vi öppnade den. Vi inbilla oss måhända blott, att vi på detta sätt gjort ämnet till vårt eget — det är en förtjänst hos en författare att kunna skänka läsarne angenäma illusioner af detta slag. Vi fängslas, roas och intresseras hela tiden af denna framställning, som står i närmaste förhållande till stoffet och i alla fall aldrig upphör att bära den personliga stilkonstens prägel.
Den metod Frosterus plägar tillämpa i sina essayer är raka motsatsen till det refererande manéret. Ingenting kunde vara honom mera främmande än att betrakta fenomenet i dess isolering: som någonting tillfälligt, födt af slumpen och gestaltadt af nycken. Verkets ställning i konstnärens alstring, konstnärens plats i det större sammanhanget, personlighetens och tidens insats i formens och tankens affattning — för Frosterus blir allt detta frågor, som han försänker sig i och inte tröttnar att studera.
Måhända är det särskildt de tekniska spörsmålen som intressera honom. Isina konstuppsatser för han oss inför frågan om relationerna mellan ingifvelsen och materialet; han låter oss se en optisk teoris, en allmän åskådnings inflytande på en mästares verk, på en hel epoks skapande.
En sådan ställning kunde komma att betyda schematism i uppfattningen och all möjlig doktrinär ensidighet i värdesättningen. Det blir inte fallet här, därför att Frosterus inte begränsar sitt intresse till det ur sammanhanget lösryckta föremålet. Och därför att hans värderingar förutsätta både känslan för det allena äkta och uppskattningen af det sällsynta. Verket, som han studerar, dör inte bort i formler; det får tvärtom för oss det nya lif, som ger sig ur vår fördjupade kunskap om dess växt och dess väsen.
Frosterus har tidigare skrifvit om konst, skönlitteratur och tennis. Det sportreferat han för något år sedan sände från Parisertäflingarna om världsmästerskapet i tennis var ett konstverk, helt och haltfullt, och jag för min del ville utan tvekan ställa det vid sidan af någon essay af Maeterlinck eller Shaw om boxningens vetenskap. Igreppet på detta ämne visade sig ett drag, som vi möta också i Moderna vapen. Bland de motiv, som intressera Frosterus, särskiljer han inte mellan större och mindre och mellan viktiga och obetydliga; för honom ha de alla samma värde. Här möter oss något af en konstnärs förhållande till ämnet: har det satt honom i rörelse, så är det också värdefullt och värdt att respektera. Det är denna ställning till stoffet, som tillåter författaren till Moderna vapen att försänka sig i ämnet och ge sin framställning en så starkt personlig hållning och så mycket af verkligt lif.
Författaren har skrifvit de moderna vapnens utvecklingshistoria, men han har förstått att angripa — jag märker att jag börjar begagna krigiska termer — sitt ämne inifrån. Detta skapar en plastisk åskådlighet, som måhända hade saknats om han valt öfversiktens form. Nu erhålla företeelserna volym; »kanonens krönika» blir historien om en personlighets äfventyr och öden under barndomens, ungdomens och den mogna mannaålderns dagar; och skildringen af kampen mellan marinkanon och skeppspansar växer ut till ett drama rikt på spännande moment af den sceniskt verkningsfulla sorten. Granaterna »störta sig öfver sitt offer». En oförsiktighet vid gjutningen — som är ett fullständigt precisionsförehafvande — kan »äfventyra kanonens lif». Den smälta metallvätskan »förflyttar sig» från den ena bassängen till den andra. Vissa kanoner »göra energiska anspråk på större hållbarhet» än andra. Vi få bevittna »anfallsvapnets ifver att fullfölja sin afsikt». Och författaren påvisar att, vid de och de förutsättningarna, »undervattensbåtens lofvande bana blefve bruten i förtid»...
På detta sätt blir bokens personal af stål och järn en samling väsen som lefva sitt lif, besjälade af önskningar och begär. Detta personifikationsförfarande verkar fullkomligt otvunget; det är i alla fall inte något omedvetet uttryck för en af ämnet medryckt författares ifver — vi ha här ett stilistiskt grepp, skickligt beräknadt och genomfördt med säker hand. Stundom rycker författaren också in läsarna midt i den krigiska värld, där han själf rör sig som hörde »all-big-gun-tanken» till hans hvardagligaste tankar. »Om vi», supponerar han något djärft, »samtidigt afskjuta en projektil och en torped»... En annan gång mottaga vi följande vädjan: det är »strängt taget obilligt att af en explosion begära, att rörelsen skall börja varsamt» —ja, det äro vi väl ense om, isynnerhet om det gäller ett explosivstoff byggdt på det ämne, som — uppriktigt sagdt — kallas »trinitrotoluol», och hvilket synes utmärka sig genom en påfallande vehemens.
Den värld författaren skildrar på detta lifliga sätt saknar inte sina perspektiv, såsom man kan förstå. Frosterus ser i de moderna vapnen vinningar, vinningar i tekniskt och man ville nästan säga: ikonstnärligt hänseende, hvilka köpts med oerhörd intellektuell möda. Förstörelseverktygen äro kulturresultat; de äro paradoxala yttringar af den mänskliga själfbevarelsedriften; vi ana i dem en naturens princip öfversatt i en kulturell form. Ur en sådan åskådning härleder författaren linjer och horisont för sin framställning.
Sigurd Frosterus’ bok om kulor och krut är ett litterärt arbete, alltigenom själfständigt till sitt väsen och sin hållning och gifvet i en form, som intresserar både genom sina stilistiska kvaliteter och de särskilda inslagen af hans temperamentfulla skriftställarpersonlighet.
30. 5. 15.