Читать книгу Urantiaboken - Urantia Foundation - Страница 123

11:7.1 (124.2) Rymden existerar inte på någon av Paradisets ytor. Om man ”såg” rakt upp från Paradisets övre yta skulle man inte ”se” någonting annat än utgående eller inkommande ogenomströmmad rymd, just nu inkommande. Rymden vidrör inte Paradiset; endast de lugna mellanrymdzonerna kommer i kontakt med den centrala Ön.

11:7.2 (124.3) Paradiset är i själva verket det orörliga centret för de relativt lugna zoner som existerar mellan den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden. Geografiskt förefaller dessa zoner att vara en relativ utvidgning av Paradiset, men det finns sannolikt en viss rörelse i dem. Vi vet mycket litet om dem, men vi observerar att dessa zoner av minskad rymdrörelse skiljer åt den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden. Liknande zoner existerade en gång mellan den genomströmmade rymdens nivåer, men de är numera mindre lugna.

11:7.3 (124.4) Ett vertikalt tvärsnitt av den totala rymden skulle i någon mån påminna om ett malteserkors, med de horisontala armarna representerande den genomströmmade (universum-) rymden och de vertikala armarna representerande den ogenomströmmade (reservoar-) rymden. Områdena mellan de fyra armarna skulle skilja åt dem i viss mån såsom mellanrymdzonerna skiljer åt genomströmmad och ogenomströmmad rymd. Dessa lugna mellanrymdzoner blir allt vidare ju större avståndet till Paradiset blir, och till slut omfattar de gränserna för hela rymden och inkapslar helt och hållet både rymdreservoarerna och den genomströmmade rymdens hela horisontala utsträckning.

11:7.4 (124.5) Rymden är varken ett subabsolut tillstånd inom, eller närvaron av, det Okvalificerade Absolutet, inte heller är den en funktion av den Ultimate. Den är en utgivning från Paradiset, och storuniversums rymd och alla de yttre regionernas rymd tros i själva verket vara genomströmmade av det Okvalificerade Absolutets förstadiemässiga kraftresurs i rymden. Från närheten av perifera Paradiset sträcker sig denna genomströmmade rymd horisontalt ut genom den fjärde rymdnivån och bortom totaluniversums periferi, men hur långt bortom vet vi inte.

11:7.5 (124.6) Om ni föreställer er ett finit men väldigt stort V-format plan placerat i rät vinkel mot både den övre och den nedre ytan av Paradiset, med sin spets nästan berörande perifera Paradiset, och sedan visualiserar detta plan i elliptisk rörelse runt Paradiset, så skulle dess rotation i stort sett ange volymen av den genomströmmade rymden.

11:7.6 (124.7) Den horisontala rymden har en övre och en nedre gräns angående varje given punkt i universerna. Om man kunde röra sig tillräckligt långt i rät vinkel mot Orvontons plan, antingen uppåt eller nedåt, skulle man till slut möta den övre eller nedre gränsen av den genomströmmade rymden. Inom totaluniversums kända dimensioner går dessa gränser alltmer ifrån varandra ju längre avståndet från Paradiset blir; rymden blir tjockare, och den tjocknar något snabbare än skapelseplanet, universerna.

11:7.7 (125.1) De relativt lugna zonerna mellan rymdnivåerna, såsom den som skiljer de sju superuniverserna från den yttre rymdens första nivå, är enorma elliptiska regioner av dämpade rymdaktiviteter. Dessa zoner skiljer åt de vidsträckta galaxer som i ordnat följe löper runt Paradiset. Ni kan visualisera yttre rymdens första nivå, där otaliga universer nu håller på att bildas, som ett vidsträckt följe av galaxer kretsande runt Paradiset, avgränsad upptill och nedtill av de dämpade mellanrymdzonerna och vid sin inre och yttre kant avgränsad av de relativt lugna rymdzonerna.

11:7.8 (125.2) En rymdnivå fungerar sålunda som en elliptisk region av rörelse omgiven på alla sidor av relativ orörlighet. Sådana förhållanden mellan rörelse och stillastående bildar en krökt rymdbana av minskat motstånd till rörelse, och den följs universellt av den kosmiska kraften och emergenta energin på deras eviga kretslopp runt Paradisön.

11:7.9 (125.3) Denna alternerande zonindelning av totaluniversum, i förening med den alternerande strömmen av galaxerna medurs och moturs, är en faktor vid stabiliseringen av den fysiska gravitationen avsedd att förhindra gravitationstrycket att stiga så högt att det skulle leda till upplösande och skingrande aktiviteter. Ett sådant arrangemang motverkar gravitationen och fungerar som en broms vid hastigheter som annars vore farliga.