Читать книгу Urantiaboken - Urantia Foundation - Страница 131

12:4.1 (133.3) Alla enheter av kosmisk energi är stadda i primär rotation, engagerade i att utföra sin uppgift medan de löper runt sin universella bana. Rymdens universer och deras delsystem och -världar är alla roterande sfärer som rör sig längs de ändlösa kretsarna i totaluniversums rymdnivåer. Absolut ingenting är stationärt i hela totaluniversum förutom själva centrum av Havona, den eviga Paradisön, centrum för gravitationen.

12:4.2 (133.4) Det Okvalificerade Absolutet är funktionellt begränsat till rymden, men vi är inte lika säkra på detta Absoluts förhållande till rörelsen. Är rörelsen en naturlig del därav? Det vet vi inte. Vi vet att rörelse inte är en naturlig del av rymden; inte ens rymdens egna rörelser är medfödda. Men vi är inte lika säkra på det Okvalificerades förhållande till rörelsen. Vem eller vad har verkligen ansvaret för de jättelika aktiviteter av kraft-energi-omvandlingar som nu pågår ute bortom gränserna för de nuvarande sju superuniverserna? Då det gäller upphovet till rörelse har vi följande åsikter:

12:4.3 (133.5) 1. Vi tror att Samverkaren sätter i gång rörelsen i rymden.

12:4.4 (133.6) 2. Om Samverkaren åstadkommer rymdens egna rörelser, så kan vi inte bevisa det.

12:4.5 (133.7) 3. Det Universella Absolutet ger inte upphov till ursprunglig rörelse, men utjämnar och kontrollerar nog alla de spänningar som uppkommer av rörelse.

12:4.6 (133.8) I yttre rymden är kraftorganisatörerna uppenbarligen ansvariga för framställningen av de jättelika universumhjul som nu undergår en process av stjärnevolution, men deras förmåga att verka på detta sätt måste ha gjorts möjlig av någon modifikation av det Okvalificerade Absolutets rymdnärvaro.

12:4.7 (133.9) Rymden är ur människans synpunkt ingenting — negativt; den existerar endast i förhållande till någonting positivt och icke-rymdmässigt. Rymden är emellertid någonting verkligt. Den innehåller och betingar rörelse. Den rentav rör sig. Rymdrörelserna kan i stort sett klassificeras som följer:

12:4.8 (133.10) 1. Primär rörelse — rymdens andning, rymdens egen rörelse.

12:4.9 (133.11) 2. Sekundär rörelse — de på varandra följande rymdnivåernas rotationer i alternerande riktning.

12:4.10 (133.12) 3. Relativa rörelser — relativa i den meningen att de inte bedöms med Paradiset som fixpunkt. De primära och sekundära rörelserna är absoluta, rörelse i förhållande till det orörliga Paradiset.

12:4.11 (133.13) 4. Kompenserande eller korrelerande rörelse avsedd att koordinera alla andra rörelser.

12:4.12 (134.1) Medan det nuvarande förhållandet mellan er sol och dess associerade planeter avslöjar många relativa och absoluta rörelser i rymden, tenderar det att ge astronomiska observatörer det intrycket att ni är förhållandevis stationära i rymden, och att de omgivande stjärngrupperingarna och -strömmarna flyr iväg utåt med ständigt ökande hastighet allt efter som era beräkningar når längre ut i rymden. Men detta är inte fallet. Ni observerar inte den nuvarande utgående och enhetliga expansionen av de fysiska skapelserna i hela den genomströmmade rymden. Er egen lokala skapelse (Nebadon) deltar i denna rörelse av universell utåtriktad expansion. De sju superuniverserna deltar i sin helhet i rymdandningens två miljarder års cykler tillsammans med de yttre regionerna i totaluniversum.

12:4.13 (134.2) När universerna expanderar och sammandras rör sig de materiella massorna i den genomströmmade rymden mot respektive med dragningen från Paradisets gravitation. Det arbete som utförs med att förflytta skapelsens materiella energimassa är rymd-arbete men inte styrka-energi-arbete.

12:4.14 (134.3) Fastän era spektroskopiska uppskattningar av astronomiska hastigheter är någotsånär tillförlitliga när de gäller stjärnområden som hör till ert eget superuniversum och dess associerade superuniverser är sådana beräkningar med hänsyn till yttre rymdens världar helt otillförlitliga. Spektrets linjer förskjuts från det normala mot det violetta då en stjärna närmar sig; likaledes förskjuts dessa linjer mot rött då en stjärna avlägsnar sig. Många faktorer träder emellan, så att det förefaller som om de yttre universerna avlägsnade sig med en hastighet som ökar i en takt av mer än hundrasextio kilometer eller mer än hundra engelska mil per sekund för varje miljon ljusår som avståndet växer med. Med denna beräkningsmetod kommer det att förefalla, efter det att starkare teleskop har blivit fulländade, som om dessa långt avlägsna system flydde från denna del av universum med den otroliga hastigheten av mer än fyrtioåttatusen kilometer eller mer än trettiotusen engelska mil per sekund. Men denna skenbara avlägsningshastighet är inte verklig; det är ett resultat av flera felfaktorer som omfattar observationsvinklar och andra av tiden och rymden förorsakade förvrängningar.

12:4.15 (134.4) Men den största av alla sådana förvrängningar uppstår emedan yttre rymdens vidsträckta universer med områdena närmast de sju superuniversernas domäner ser ut att rotera i en riktning motsatt storuniversums riktning. Det betyder att dessa myriader av nebulosor och de solar och sfärer som har följe med dem, i nuvarande tid roterar medsols kring den centrala skapelsen. De sju superuniverserna roterar motsols kring Paradiset. Det förefaller som om det andra yttre universumet av galaxer, liksom superuniverserna, roterade motsols kring Paradiset. Och de astronomiska observatörerna i Uversa tycker sig upptäcka bevis för rotationsrörelser i ett tredje yttre bälte av avlägsen rymd som börjar uppvisa tendenser till riktning medsols.

12:4.16 (134.5) Det kan antas att dessa alternerande riktningar hos universernas på varandra följande rymdprocessioner har någonting att göra med det Universella Absolutets gravitationsteknik inom totaluniversum och består av en koordinering av krafter och ett utjämnande av rymdspänningar. Rörelse såväl som rymd är ett komplement eller en motvikt till gravitationen.