Читать книгу Urantiaboken - Urantia Foundation - Страница 84

7:5.1 (86.2) Den Evige Sonen förenade sig reservationslöst med den Universelle Fadern i kungörandet av denna väldiga föreskrift för hela skapelsen: ”Var fullkomliga, så som även er Fader i Havona är fullkomlig.” Och allt sedan dess har denna inbjudan och befallning motiverat alla överlevnadsplaner och utgivningsprojekt som den Evige Sonen och hans vida familj av sinsemellan jämställda och associerade Söner har utarbetat. Och just i dessa utgivanden har Guds Söner blivit ”vägen, sanningen och livet” för alla evolutionära skapade varelser.

7:5.2 (86.3) Den Evige Sonen kan inte ta direkt kontakt med människovarelser, så som Fadern gör genom att utge förpersonliga Tankeriktare, men den Evige Sonen kommer i själva verket nära skapade personligheter via en serie av gradvist nedstigande gudomlig sonskap, ända tills han kan befinna sig i människans närvaro, och ibland som människa själv.

7:5.3 (86.4) Den Evige Sonens rent personliga väsen kan inte fragmentera sig. Den Evige Sonen verkar antingen som ett andligt inflytande eller som en person, aldrig på annat sätt. För Sonen är det omöjligt att bli en del av de skapades erfarenhet i den bemärkelse som Fader-Riktaren tar del däri, men den Evige Sonen kompenserar denna begränsning genom utgivningsförfarandet. Det som erfarenheten av fragmenterade väsen betyder för den Universelle Fadern, det betyder Paradissönernas inkarnationserfarenhet för den Evige Sonen.

7:5.4 (86.5) Den Evige Sonen kommer inte till människan som den gudomliga viljan, Tankeriktaren, som dväljs i människans sinne, men den Evige Sonen kom verkligen till den dödliga människan på Urantia när den gudomliga personligheten, som var hans son Mikael från Nebadon, inkarnerade sig i Jesu människonatur. För att dela de skapade personligheternas erfarenhet, måste Guds Paradissöner själva anta sådana varelsers väsenden och själva inkarnera sina gudomliga personligheter som verkliga skapade. Inkarnationen, Sonaringtons hemlighet, är det förfarande enligt vilket Sonen undkommer personlighetsabsolutismens annars alltomfattande bojor.

7:5.5 (86.6) För länge, länge sedan utgav den Evige Sonen sig själv till var och en av kretsarna i den centrala skapelsen till upplysning och framåtskridande för alla invånare och pilgrimer i Havona, inklusive de uppstigande pilgrimerna från tiden. Under inget av dessa sju utgivanden verkade han som vare sig en uppstigande eller en havonabo. Han existerade som sig själv. Hans erfarenhet var unik; den skedde inte med eller som en människa eller annan pilgrim, men på något sätt associativt i överpersonlig bemärkelse.

7:5.6 (86.7) Han deltog inte heller i den vila som infaller mellan den inre havonakretsen och Paradisets stränder. Det är inte möjligt för honom, en absolut varelse, att avbryta personlighetsmedvetandet, för i honom centrerar den andliga gravitationens alla kraftlinjer. Och under tiderna för dessa utgivanden var den andliga luminositetens centrala Paradisfäste ofördunklat, och Sonens grepp om den universella andegravitationen var oförminskat.

7:5.7 (87.1) Den Evige Sonens utgivanden i Havona faller inte inom området för människans föreställningsvärld; de var transcendentala. Han utökade erfarenheten för hela Havona då och därefter, men vi vet inte om han utökade den förmodade erfarenhetsmässiga förmågan hos sitt existentiella väsen. Den saken torde höra till Paradissönernas utgivningsmysterium. Vi tror emellertid att vad den Evige Sonen än förvärvade under dessa utgivningsuppdrag har han sedan dess bibehållit; men vi vet inte vad det är.

7:5.8 (87.2) Vilka svårigheter vi än har att förstå utgivandet av Gudomens Andra Person förstår vi väl utgivandet i Havona av en Son till den Evige Sonen, som faktiskt passerade genom centraluniversumets kretsar och i själva verket delade de erfarenheter som utgör en uppstigandes förberedelse för uppnåelse av Gudomen. Detta var den ursprunglige Mikael, den förstfödde Skaparsonen, och han genomlevde livserfarenheterna för en uppstigande pilgrim från krets till krets och färdades personligen med dem ett skede av varje krets under Grandfandas dagar; Grandfanda var den förste av alla dödliga som uppnådde Havona.

7:5.9 (87.3) Vad annat denne ursprunglige Mikael än uppenbarade, gjorde han det transcendenta utgivandet av den Ursprunglige Moder-Sonen verkligt för varelserna i Havona. Så verkligt att varje från tiden kommande pilgrim som kämpar med äventyret att klara av Havonakretsarna, därefter för alltid blir uppmuntrad och styrkt av att med säkerhet veta att Guds Evige Son sju gånger avsade sig makten och härligheten i Paradiset för att ta del i erfarenheterna som är utmärkande för pilgrimerna från tiden och rymden på de sju kretsarna av progressiv uppnåelse i Havona.

7:5.10 (87.4) Den Evige Sonen är den föredömliga inspirationen för alla Guds Söner i deras utgivningsverksamhet överallt i tidens och rymdens universer. De jämställda Skaparsönerna och de associerade Administrativa Sönerna, såväl som andra ouppenbarade klasser av Söner, delar alla denna underbara villighet att utge sig själva till de olika klasserna av skapade varelser och som själva dessa varelser. Därför blir det sant, i anden och på grund av väsensgemenskap såväl som härstamning, att vid utgivandet av varje Guds Son till världarna i rymden har den Evige Sonen, i, genom och med dessa utgivanden, utgett sig själv till de intelligenta viljevarelserna i universerna.

7:5.11 (87.5) Till ande och väsen, om inte till alla sina egenskaper, är varje Paradisson en gudomligt perfekt avbildning av den Ursprunglige Sonen. Det är faktiskt sant att den som har sett en Paradisson har sett Guds Evige Son.