Читать книгу Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке - Яльмар Сёдерберг - Страница 14

Det regnar alltjämt. Dagar som dessa äro släkt med allt hemligt gift i min själ.

Nyss, då jag var på hemväg från mina sjukbesök, växlade jag i ett gathörn en hastig hälsning med en man, som jag inte tycker om att möta. Han har förnärmat mig en gång – djupt, fint, och under sådana omständigheter att jag inte ser någon möjlighet att betala det.

Sådant tycker jag inte om. Det angriper min hälsa.

* * *

Jag sitter vid chiffonjéklaffen och drar ut den ena lådan efter den andra och tittar på gamla papper och saker. Ett litet gulnat tidningsurklipp faller mig i händerna.

Finns det ett lif efter detta? Af theol. dr H. Cremer. Pris 50 öre.

John Bunyans uppenbarelser. En framställning af det kommande lifvet, himlens härlighet och helvetets fasor. Pris 75 öre.

Människans egna kraft. Rätta vägen till utmärkelse och rikedom af S. Smiles. Pris 3:50, eleg. inb. i klotb. med guldsnitt 4:25.

Varför har jag gömt denna gamla annons? Jag minns, jag klippte ur den när jag var fjorton år, det året då min fars förmögenhet gick upp i rök. Jag sparade av mina små fickpengar, och till sist köpte jag mr Smiles, bok, dock inte med guldsnitt. Då jag hade läst den sålde jag den strax i ett antikvariat; den var för överdrivet dum.

Men annonsen har jag kvar. Den är också värdefullare.

Och här är en gammal fotografi: lantstället, som vi hade några år. Mariebo hette det, efter min mor.

Fotografin är gulnad och blekt, och det ligger som en dimma över det vita huset och granskogen där bakom. Ja, så såg det ut där under gråa och regniga dagar.

Jag hade just aldrig så roligt där. Om somrarna fick jag alltid så mycket stryk av min far. Jag var visst ett svårhanterligt barn på de tider, då jag inte hade skolan och läxläsningen.

En gång fick jag stryk orättvist. Det hör nästan till mina bästa barndomsminnen. Det gjorde ont i skinnet naturligtvis, men gott i själen. Jag gick ner till sjön efteråt, det blåste nästan storm och skummet yrde ända upp i mitt ansikte. Jag vet inte om jag någonsin senare har känt en så behaglig översvämning av ädla känslor. Jag förlät min far; han hade ett så häftigt lynne, och han hade också så mycket bekymmer för sina affärer.

Svårare var det att förlåta honom alla de gånger han gav mig stryk rättvist; jag vet inte om jag har förlåtit honom det riktigt ännu. Som den gången då jag trots det strängaste förbud åter igen hade bitit sönder mina naglar. Vad han slog mig! Och i timmar efteråt drev jag omkring i ösregn i den eländiga granskogen och grät och svor.

Det var aldrig något riktigt lugn över min far. Han var sällan glad, och då han icke var det kunde han icke heller fördraga andras glädje. Men fester tyckte han om; han hörde till de dystra slösarna. Han var rik och dog fattig. Jag vet inte om han var fullt hederlig; han låg ju i så stora affärer. Hur jag undrade som barn över ett skämtsamt ord, som jag en gång hörde honom fälla till en av sina affärsvänner: «Ja, min kära Gustav, det är inte så lätt att vara hederlig när man förtjänar så mycket pengar som vi»… Men han var sträng och hård och hade fullkomligt klara och bestämda begrepp om plikten, när det gällde andra. För sig själv finner man ju alltid omständigheter, som ursäkta ett undantag.

Men det värsta var, att jag alltid kände en så stark fysisk motvilja mot honom. Hur jag pinades, då jag som liten pojke måste bada tillsamman med honom och han ville lära mig simma. Jag slingrade mig som en ål ur hans händer, jag tyckte gång på gång att jag höll på att drunkna och var nästan lika rädd för döden och för beröringen med hans nakna kropp. Han anade väl icke heller hur denna rent kroppsliga motvilja skärpte min pina de gånger, då han gav mig stryk. Och ännu långt senare var det mig en plåga då jag på resor eller eljest tillfälligtvis måste sova i samma rum som han.

Och ändå höll jag av honom. Kanske mest därför att han var så stolt över mitt goda huvud. Och också därför att han alltid var så fint klädd. En tid hatade jag honom också, därför att han inte var god mot min mor. Men så blev hon ju sjuk och dog. Jag märkte då, att han sörjde henne mera än jag själv förmådde med mina femton år, och då kunde jag ju inte hata honom längre.

Nu äro de borta bägge. Och borta äro de alla – alla de som gingo och stodo bland möblerna i min barndoms hem. Ja, inte alla, men de som jag brydde mig något om. Bror Ernst, som var så stark och så dum och så snäll, min hjälp och mitt beskydd i alla skolpojkslivets äventyrligheter – borta. Till Australien for han, och ingen vet om han lever eller är död. Och min vackra kusin Alice, som stod så blek och rak vid pianot och sjöng med en sömngångerskas ögon och med en röst som skimrade och brann, sjöng så att jag skakades av frossa där jag satt hopkrupen i en vrå av den stora glasverandan, sjöng så som jag aldrig får höra någon sjunga mer, vad blev det av henne? Gift med fattigdomen, med en lärare i en småstad, och gammal redan och sjuk och förtärd. Jag föll i en plötslig gråtkramp då jag träffade henne förra julen hos hennes mor, det smittade henne, och vi gräto bägge… Och hennes syster Anna med de heta kinderna, hon som hade samma feber i dansen som systern i sången, hon rymde från sin lymmel till man med en annan lymmel, och blev övergiven. Nu lever hon av sin kropp i Chicago, säger man. Och deras far, den goda, vackra, kvicka morbror Ulrik, som de alltid sade att jag liknade, fast jag liknade honom fult, han drogs med i samma krasch som störtade min far och dog som han i en knappt maskerad misär… Vad var det för en pest som rev bort dem alla på några få år, till graven eller till ett skuggliv i elände, alla, alla, också de flesta av vännerna som fordom fyllde våra rum i festernas dagar?

Gud vet vad det var. Men det är borta alltsammans.

Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.