Читать книгу Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке - Яльмар Сёдерберг - Страница 9

På min kvällspromenad i afton kom jag förbi Grand Hotel; där satt Klas Recke vid ett bord på trottoaren, ensam med sin visky. Jag fortsatte ännu några steg, så vände jag om och tog plats vid ett bord i närheten för att iakttaga honom. Han såg mig icke, eller ville icke se mig. Den lilla kvinnan har naturligtvis berättat för honom om sitt besök hos mig och om det lyckliga resultatet – för det senare är han förmodligen tacksam, men det gör honom kanske litet obehag att veta, att det finns en som är invigd i hemligheten. Han satt orörlig och såg ut över strömmen och rökte på en mycket lång och smal cigarr.

Det gick en tidningspojke förbi; jag köpte ett Aftonblad att begagna till skyddande förklädnad och betraktade honom över tidningskanten. Och åter for det igenom mig samma tanke som då jag för många år sedan såg honom för första gången: varför har den mannen fått just det ansiktet, som jag borde ha haft? Så ungefär skulle jag se ut, om jag kunde göra om mig själv. Jag, som på den tiden led så bittert av att jag var ful som hin onde. Nu gör det mig detsamma.

Jag har knappt sett en vackrare man. Kalla, ljusgrå ögon, men i en inramning som gör dem drömmande och djupa. Alldeles raka och horisontala ögonbryn, som gå långt bortåt tinningarna; en marmorvit panna, ett mörkt och rikt hår. Men i ansiktets nedre hälft är munnen det enda som är fullkomligt vackert, eljest finns där några små bisarrerier, en oregelbunden näsa, en mörk och liksom förbränd hy, kort sagt allt som behövs för att rädda honom från det slags felfri skönhet, som mest väcker löje.

Hur ser den mannen ut inuti? Det vet jag så gott som ingenting om. Jag vet bara att han gäller för att vara ett mycket gott huvud, ur vanlig karriärsynpunkt sett, och jag tror mig minnas, att jag oftare har sett honom i sällskap med hans överordnade i departemanget, där han tjänstgör, än med hans jämnåriga kamrater.

Det for hundra tankar igenom mig när jag såg på honom, där han satt orörlig med blicken ut i det obestämda – sitt glas rörde han icke, och cigarren höll på att slockna. Hundra gamla drömmar och fantasier vaknade på nytt, när jag tänkte på det liv som är hans och jämförde det med mitt eget. Ofta har jag sagt till mig själv: begäret är det ljuvaste i världen och det enda som en liten smula kan förgylla upp detta eländiga liv; men begärets tillfredsställelse måtte det inte vara mycket bevänt med, att döma av alla dessa konsuler och generalkonsuler som i den vägen icke neka sig något och som likväl aldrig ha ingivit mig någon avund. Men när jag ser en man sådan som han därborta, känner jag en bitter avund längst inne. Det problem, som förgiftade min ungdom och som tynger mig ännu långt in i mannaåren, har för honom löst sig av sig själv. Det är sant, det har det väl också gjort för de flesta andra, men den lösningen på problemet inger mig icke avund, utan äckel, eljest skulle det för länge sedan vara löst också för mig. Men honom har kvinnornas kärlek ända från början fallit till som en naturlig rätt, aldrig har han stått i valet mellan hunger och ruttet kött. Jag tror knappt heller att han någonsin har hunnit med att tänka särdeles mycket, aldrig har han fått tid att låta reflexionen drypa gift i sitt vin. Han är lycklig, och honom avundas jag.

Och jag tänkte också med en frysning på henne, på Helga Gregorius, jag såg hennes lyckodränkta blick genom skymningen. Ja, de två höra ihop, det är naturligt urval. – Gregorius; varför skall hon släpa det namnet och den människan med sig genom livet? Det är ju meningslöst.

Det började skymma, det föll ett rött aftonsken över den sotflammiga slottsfasaden. Det gick människor förbi på trottoaren; jag lyssnade till deras röster, det var magra yankees med sin suddiga slang, små feta handelsjudar med sina nasaltoner och vanligt borgarfolk med belåtna lördagsaftonstonfall i rösten. En och annan nickade åt mig och jag nickade tillbaka, en och annan lyfte på hatten, och jag lyfte på min hatt. Några bekanta slogo sig ned vid ett bord alldeles intill mitt, det var Martin Birck och Markel och en tredje herre, som jag har träffat någon gång, men vars namn jag har glömt eller kanske aldrig vetat – han är mycket flintskallig, och när jag har träffat honom förut har det varit inomhus, därför kände jag inte igen honom förrän han tog av sig hatten för att hälsa. Recke nickade åt Markel, som han känner, och reste sig strax efteråt för att gå. Då han kom nära mitt bord, tycktes han plötsligt känna igen mig och hälsade ytterst artigt, men litet främmande. Vi voro du i Uppsala, men det har han glömt.

Sällskapet bredvid började genast tala om honom så snart han var utom hörhåll, och jag hörde den flintskallige herrn vända sig till Markel och fråga:

– Jaså, du känner den där Recke, det lär ju vara en framtidsman – det sägs att han är ärelysten?

Markel: – Ja, ärelysten… Om jag skall kalla honom ärelysten så är det väl mest för vår stora vänskaps skull, annars uttrycker man sig nog riktigare om man säger, att han vill komma fram. Ärelystnad är något så sällsynt. Vi ha vant oss att kalla en person för ärelysten om han vill bli statsråd. Statsråd, vad är det? Inkomster som en mindre grosshandlare och knappt så mycket makt att han kan hjälpa fram sina släktingar, långt mindre driva igenom sina idéer, om han har några. Det hindrar naturligtvis inte att jag själv gärna skulle vilja bli statsråd, det är ju alltid en förmånligare plats än den jag har – men man skall bara inte kalla det ärelystnad. Det är något annat. På den tiden då jag var ärelysten gjorde jag upp en för resten mycket vackert uttänkt plan att erövra hela jorden och ordna om förhållandena, så att allt blev som det skulle vara; och när det så till sist blev så bra, att det nästan började bli tråkigt, då skulle jag stoppa på mig så mycket pengar jag behövde och smyga mig bort, försvinna i någon millionstad och sitta i ett kaféhörn och dricka absint och ha min glädje av att se på hur galet allting gick sedan jag drog mig tillbaka… Men jag tycker nu om Klas Recke i alla fall, därför att han är vacker, och därför att han har en ovanlig talang att ställa det litet hyggligt och trevligt för sig här i jämmerdalen.

Ja, Markel; han är sig lik i det hela. Han är politiker i en stor tidning nu och skriver ofta i upprymd sinnesstämning artiklar, som äro ämnade att läsas på allvar och som ibland också förtjäna det. Litet orakad och ruggig om förmiddagarna, men alltid elegant om kvällarna och med ett humör, som lyser upp samtidigt med gaslyktorna. Bredvid honom satt Birck med frånvarande ögon, klädd i en stor regnkappa mitt i värmen; han drog den omkring sig med en frusen gest.

Markel vände sig till mig och frågade vänligt om jag ville slå mig ned i en utvald krets av gamla alkoholister. Jag tackade och svarade, att jag strax skulle gå hem. Det var också min mening, men jag kände i verkligheten ingen längtan efter mina ensamma rum, jag satt ännu länge kvar och lyssnade till musiken från Strömparterren, som tydlig och stark trängde fram genom den kvällstysta staden, och jag såg hur slottet speglade sina blinda och stirrande fönsterrader i strömmen – ty det är ingen ström just nu, den ligger blank som en skogstjärn. Och jag såg på en liten blå stjärna som stod och darrade över Rosenbad. Jag hörde också på samtalet vid bordet bredvid. De talade om kvinnorna och om kärleken, och frågan gällde, vad som är den viktigaste förutsättningen för att man skall kunna ha riktigt roligt med en kvinna.

Den flintskallige herrn sade: Att hon är sexton år, att hon är svarthårig och mager, och att hon har ett hett blod.

Markel, med ett drömmande uttryck: Att hon är tjock och mullig.

Birck: Att hon håller av mig.