Читать книгу Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке - Яльмар Сёдерберг - Страница 23

Det är månsken. Alla mina fönster stå öppna. I mitt arbetsrum brinner lampan; jag har ställt den på chiffonjéklaffen för att den skall vara i lä för nattvinden, som svagt susande fyller gardinen som ett segel. Jag går av och an genom rummen, då och då stannar jag vid klaffen och kastar ner en rad. Jag har stått länge vid ett av fönsterna i salen och sett ut och lyssnat efter alla nattens underliga ljud. Men denna natt är det tyst därnere under de mörka träden. Det sitter bara en ensam kvinna på en bänk; hon har suttit där länge. Och månen skiner.

* * *

Då jag kom hem i middags låg det en bok på mitt skrivbord. Och när jag öppnade den föll det ur ett visitkort: Eva Mertens.

Jag minns att hon talade om den boken häromdagen, och att jag sade, helt löst, att det skulle vara roligt att läsa den. Jag sade det av artighet för att inte göra mig skyldig till ringaktning för något som intresserade henne. Sedan har jag inte tänkt på den saken mer.

Men hon har alltså tänkt på den.

Är jag nu mycket dum om jag tror, att hon är litet förtjust i mig? Jag ser ju på henne att hon älskar. Men om hon älskar en annan, hur kan hon då ha så mycket intresse över för mig?

Hon har två klara, uppriktiga blå ögon och ett rikt brunt hår. Näsan är litet felmodellerad. Munnen – munnen kommer jag inte ihåg. Åjo, den är röd och litet stor; men jag ser den inte riktigt för mig. Och riktigt känner man väl bara den mun som man har kysst, eller som man har längtat mycket efter att kyssa. Jag vet en mun som jag känner.

Jag sitter och ser på det lilla enkla, korrekta visitkortet med namnet i blek litograferad skrift. Men jag ser mer än namnet. Det finns ett slags skrift, som bara blir synlig under inflytande av stark värme. Värmen vet jag inte om jag har, men jag läser den osynliga skriften ändå: «kyss mig, var min man, giv mig barn, låt mig älska. Jag längtar efter att få älska.»

«Här gå många unga jungfrur, som ännu ingen man har rört, och som icke hava gott av att sova ensamma. Sådana skola hava goda män.»

Så ungefär talade Zarathustra. Den riktiga Zarathustra, den gamla, inte han med piskan.

Är jag en «god man»? Skulle jag kunna bli hennes goda man?

Jag undrar vilken bild hon kan ha gjort sig av mig. Hon känner mig inte. I hennes lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och vänliga tankar på dem som stå henne nära, och dessutom kanske litet skräp, har det formats en bild som har några yttre drag av mig, men som icke är jag, och i den bilden har hon funnit behag, vill det synas – gud vet varför, kanske huvudsakligen därför att jag är ogift. Men om hon kände mig, om hon till exempel av en slump skulle råka få läsa vad jag skriver på dessa lappar om kvällarna, ja, då tänker jag att hon med en skygg men riktig instinkt skulle draga sig undan från de vägar där jag går fram. Jag tänker att svalget mellan våra själar är litet väl stort. Eller vem vet: om man skall ge sig i äktenskap, är det kanske tvärtom en lycka att svalget är så stort – vore det mindre, kunde jag bli frestad att söka fylla det, och det slutade aldrig väl! Den kvinna, som jag kan blotta mig för, finns inte! Men ändå: att leva sida vid sida med henne och aldrig släppa henne in i det som verkligen är jag och mitt får man göra så med en kvinna? Låta henne famna en annan i tron att det är jag – får man göra så?

Åja, nog får man det. Så går det väl egentligen alltid till; man vet så litet om varandra. Man famnar en skugga och man älskar en dröm. Och vad vet för resten jag om henne?

Men jag är ensam, och månen skiner, och jag längtar efter en kvinna. Jag kunde ha lust att gå till fönstret och ropa henne hit upp, hon som sitter ensam på bänken därnere och väntar på någon som icke kommer. Jag har portvin och brännvin och öl och god mat och en bäddad säng. Det vore ju himmelriket för henne.

* * *

Jag sitter och tänker på Markels ord häromkvällen om mig och lyckan. Jag kunde sannerligen ha lust att gifta mig och bli så lycklig som en julgris bara för att förarga honom.