Читать книгу I Vårbrytningen - August Strindberg - Страница 4

Innehållsförteckning

Nu hade han legat tre terminer på graden och inte gjort ett Guds skapande grand, utan alltid måst skriva till fadern vid terminens slut och bekänna sina skulder. Då beslöt fadern att rädda sonen genom att inackordera honom hos en gammal prostinna; det var visserligen dyrt, men vad gör man inte för sina barn!

Sonen hade alltid skyllt på den ensliga studentkammaren, bristen på umgänge, saknaden av familjen (bestående av fyra förtryckande bröder och några skrikande syskon, han kunde icke erinra sig av vad kön eller huru många), då han motiverade sina reguljära källarbesök på aftnarna. Han hade nämligen kommit direkt från barnkammaren till Uppsala. Han hade visserligen hört talas om, att gymnasiekamraterna brukade »ta paraden» och dricka en blandare hos Andalusiskan, men han hade aldrig varit med om det senare. På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan, ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke 8 att det hade blivit ett öknamn där. För att avtvå den fläck han genom denna barnkammarbekännelse fått på sig, måste han söka likna sina kamrater i allt. Följden blev ett oregelbundet liv, som slutade med en — inackordering.

Alltså blev han introducerad hos prostinnan i Fjärdingen.

Skillnaden var storartad mellan hans förflutna och nuvarande liv. Förr drack han endast sitt kaffe klockan 8 på Novum med litet smör och bröd; nu fördes han kl. 9 på morgonen till ett väldigt dukat bord med brännvin, öl, varm mat och kaffepannan som dessert.

I sällskap med ett dussin andra studenter fördes ett muntert samspråk och som man vanligen druckit något kvällen förut fann man inga hinder för att ta halvan. Efter en så stark frukost måste man ha en promenad; denna sträckte sig vanligen så långt åt Stockholmsvägen, att klockan slog kvarten över tio då man var vid grindstugan; alltså för sent att besöka föreläsningen!

Gick han så hem och rökte tre pipor och försökte läsa, men kände sig tung och lutade sig.

Innan han visste ordet av var det middag.

Efter middagen skulle det hållas familjeliv vid kaffet i prostinnans våning, varvid uppfördes ett quatre-mains eller en flöjt-piano-duett.

Under matfebern uppstego onda tankar, och någon föreslog att sällskapet skulle vid en halvkanna på Norbergs formera närmare bekantskap. Så skedde, och så blev det kväll; det var en hösttermin det här, och då äro dagarna som bekant mycket korta, och 9 den ljusa årstiden är universitetet stängt för besökande.

Dagen var emellertid skämd; ingen kom hem om kvällen, men man skildes med heliga löften att icke göra så mer!

Följande eftermiddag hade en av sällskapet tenterat och måste se på en halvkanna efter middagen. Samma orsak, samma verkan.

Dagen därpå hade en annan fått rek och måste ovillkorligen se på en halvkanna.

Följden härav blev oordentligt levnadssätt med stor ånger, fasta beslut att icke gå ut efter middagen utan gå upp på rummen och läsa.

Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på sin kammare för att övertänka huru mycket tid han förlorat på de reducerade förmiddagarna, varunder han föll i djup slummer.

Han vaknade synbarligen stärkt och frisk till kropp och själ; han gratulerade sig till sin nya uppfinning middagsslummern — en förfärlig uppfinning!

Det hade emellertid blivit mörkt; han tände flitens lampa, lindade sin nattrock om livet, stoppade fötterna i påsen, dammade av sitt skrivbord, lagade en pipa, putsade naglarna och satte sig så med ett gott samvetes lugn att hänga över Atterboms Siare och Skalder, som han trodde han skulle kunna utantill i examen. För tillfället blåste också en nordlig vind och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var med ett ord så där lämpat för att göra situationen aktningsbjudande och han skulle icke för allt i världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» och öppna dörren åt den överraskande fadern. Då knackar det tre slag i väggen bakom hans stol:

10

— Vem där!

— Jag! Är du hemma!

— Ja, men jag läser? Bor du där, göteborgare?

— Kan du spela wira?

— Ja bevars!

— Kom in då, det är bara östgöten, som bor vägg om vägg!

Kombinationen var gjord — för terminen. Det blev en terminswira — på upp och avskrivning.

Efter den dagen kunde prostinnan i sin hemliga rapport till fadern med livlig ed bestyrka, att sonen alltid var hemma vid aftonmåltiderna.

Dagarna gingo hastigt, ty de blevo allt kortare, sedan endast förmiddagarna återstodo, men det kunde hända att även de sprungo på allra oskyldigaste vis. Prostinnan hyrde nämligen ett stort trähus i vilket hon hade sina tolv inackorderingar inhysta. Som hon endast höll två pigor och dessa måste fungera vid den stora morgonsexan, kunde det hända att rummen voro ostädade, ifall någon efter frukosten dit återvände. Under avvaktan på städningen satt man inne hos grannen och pratade, ja man kunde även ta ett oskyldigt parti bräde eller par. Nog av, tiden räckte ej till någon läsning, oaktat han bodde i familj, men aldrig sågs ute på krogarna, vilket ådrog honom den oförtjänta äran att anses som en flitig karl. Vad gör han uppe i Fjärdingen, som aldrig syns till nere vid ån? sade någon. — Han är instängd och flitar.

Det gick nämligen lika lätt att oförskyllt ådra sig gott rykte som dåligt på den tiden.

Men var det vällevnad, prat, musik, kortspel, som nu i skygd av familjens heliga mantel hotat att bringa 11 hans namn över på den stora restlängden, så återstod dock ännu det värsta.

Aftonmåltiderna började bli alltmer glest besökta, vare sig av ungherrarnas ledsnad vid den ständigt återvändande kosten eller av böjelse för utliv och fruktan för musiksoaréerna, som alltid följde på soupén under prostinnans presidium, då det skulle göras salong och man icke utan den största omtänksamhet eller det mest graverande skäl kunde avlägsna sig.

Hela det med så mycken konst sammanfogade familjelivet hotade att upplösas och ett och annat skärande missljud hade låtit förnimma sig. Så kunde man vid frukostbordet höra den goda prostinnan säga milda sarkasmer.

— God morgon, herr A. Hur har ni sovit i natt?... Nej, se herr B. Har ni varit bortrest?

Här inträdde med matta steg och dimmiga ögon en blek gestalt, som gjorde allt för att se så väl bibehållen ut som möjligt.

— Jag var åt Stockholm i affärer!

— Det var roligt i Stockholm?

— Åja!

Han slog ned ögonen under sällskapets fnissningar.

— Bjud herr C. på sillen; göteborgarna hade zwück i går på aftonen. Herrarna voro på Göteborgs nation allesammans? Jag satt ensam, jag, med pastorn (den äldsta inackorderingen, en präst, som läste på pastoralen) och gossarna (de yngsta, som gingo i skolan).

Det låg något rörande i den gamlas sätt att säga bitterheter; hon var en mild kvinna, ty hon hade haft prövningar.

12

Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, man träffades visserligen om kvällen och hörde huru några sonater hasplades upp; man tummade böcker och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville för den goda gummans skull sitta kvar så länge som möjligt och ingen hade mod eller hjärta att bryta upp, så att för första gången hon själv måste ta initiativet och säga godnatt.

Det var under den natten som den avgrundstanken uppstod i den gamlas hjärna, att det icke var gott att de unga männen voro allena — och hon annonserade!

Åtta dagar efter den sista ledsamma kvällen hade det lilla samhället undergått revolution. Alla befunno sig punktligt vid frukosten iklädda sina bästa kläder, väl rakade, omsorgsfullt kammade; man konverserade, men man disputerade inte, som förr, över ett fyra alnar långt bord; man stojade inte, man talade med halvhög röst och försökte säga genialiteter för att ådraga sig uppmärksamhet mera genom det sagdas förträfflighet än genom röstens styrka; man var blyg, man överbjöd varandra i artighet, man var onaturlig, tillgjord, dum — det satt två unga flickor vid bordet. Och den förträffliga prostinnan var lycklig!

Vid soupén fattades ingen och icke efter heller! Men sedan hölls en överläggning, som räckte till gryningen, huru man skulle roa de unga damerna. Man skulle arbeta på sektioner. Sektionen A. skulle arrangera kälkåkning, B. skriva pjäs och göra sällskapsspektakel att vara i ordning till prostinnans 13 terminsbal o.s.v. Alla hade förlora huvudet — utom pastorn.

Man var nu i första dagarna av november. Terminen ansågs skämd!

Wirapartiet gick sönder! Man repeterade pjäser, man levde i sus och dus, man gav varandra hemliga förtroenden, och omsider upptäckte vår hjälte en dag till sin fasa, att han var kär!

Han kunde icke bära sin förtvivlan utan måste öppna sitt hjärta för kamraten till höger i farstun.

Denne avhörde hans bekännelse med ett underligt leende, likgiltigt, medlidsamt. Slutligen frågade han:

— I vem?

— Den blonda!

— Det är jag med!

Man beklagade varandra och tröstade varandra, man beslöt att genom arbete och flit slå bort den förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt kollegium, som han glömt i förmaket. Kamraten sökte förgäves avstyra detta okloka företag.

Med darrande steg gick han upp i våningen, stannade utanför förmaksdörren, knackade och skulle fråga om han vågade störa damerna.

Fem mansröster svarade med ett enhälligt:

— Stig in!

På golvet stod en sybåge; omkring densamma sutto fem kamrater och sydde botten på ett tapisseri; bredvid satt prostinnan med flickorna och nystade silke!

14

Tre kvällar å rad var han ute och rumlade; den fjärde kom han hem med en Laterna Magica som han köpt hos Rosenbergs. Efter soupén höll han förevisning; men den mottogs med köld och kritik; man hade redan sett två dylika kvällarna förut!

Medan han grubblade, handlade de fem!

Men han var uppfinningsrik. Han visste att prostinnan gick till torget varje morgon kl. 8. Han misstänkte att flickorna gingo med för att lära sig. Vad hindrade honom att gå samma väg? Intet!

Han ställer sig i porten och vaktar. Mycket riktigt, där kommer prostinnan och flickorna, åtföljda av de tre; de två andra hade försovit sig!

— Nej se, är herr... uppe så tidigt!

Han var genomskådad! Återstod endast att slå det stora slaget!

Han bjöd prostinnan och flickorna på sin nations bal, till vilken inga främlingar ägde tillträde. Nu hade han henne i fällan, och kamraterna, han visste icke säkert huru många, skulle gå utanför på gatan och avundsjukt blicka upp till de upplysta fönstren. Det var ljuvt.

I glädjen går han på en festmiddag, dricker för mycket vin och kommer för sent till balen! I sin segervisshet hade han underlåtit att bjuda upp. Följden: att ingen dans fanns kvar åt honom, att damerna voro stötta och att han måste gå före soupén!

De fem, som mycket riktigt patrullerat utanför, erbjödo honom välvilligt sina armar, men han förkastade anbudet och begav sig ut på vandring, förtvivlad och med dödstankar. Han besökte kyrkogården, han gick på stenmuren utmed landsvägen från Fjärdingstull utan att lyckas bryta halsen av 15 sig, han undersökte dikena nedanför Rackarnäbben, tills han förlorade minnet och vaknade vid — sång.

Han låg i en snödriva utanför sin bostad; det lyste i fruntimrens fönster och bredvid honom stodo de fem och gåvo serenad!

Första dagarna i december rappellerades sonen och anmanades av fadern att skriva in sig i Generaltullstyrelsen.

Fjorton dagar före jul friade pastorn till den blonda och fick nej!

Och de fem, de fortsatte!

16