Читать книгу I Vårbrytningen - August Strindberg - Страница 7

Innehållsförteckning

Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han var glad och nöjd, ty han hade ett fromt sinne och hade lidit sig fram till den punkt där löjet vidtar. Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. Han hade en liten behändig hand och ett säkert öga, så att ingen avrådde honom från att fortsätta. Han var mycket fattig, men han hade inga skulder, men nu skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte endast till böcker. Det var den honetta fattigdomen, som lever på försakelser.

Hans studenttid — han var kandidat nu — hade alls icke varit rolig! Hundra riksdaler i termin hade räckt; mjölk och bröd om morgonen, likadant om kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr i månaden. Ett vindsrum för femton rdr med en famn ved, som han köpte själv på torget för sju.

Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra utgifter, såsom till kläder, hade gjort en bresch i kassan, och han hade behövt sex terminer till sin medikofil.

Sista terminen var riktigt svår och då just som han höll på med tentamina. Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda på 27 gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass, täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget. Han läste vid ett talgljus i en halvbutelj.

Oktober månad kom och med den kylan; han hade ingen ved och kunde icke skaffa någon. Då upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme omkring i rummet. Han satte sig med ryggen mot densamma och läste. Denna glädje räckte i tre dagar, men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. Han sökte orsaken och fann att den endast tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken begagnades blott var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden började visa tänderna; han gjorde så också och bröt med mycken möda loss klädhängarna i skrubben; panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han ut i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en brasa ved av någon fattig kamrat — han kände inga rika.

När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika med ett brott.

Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög sig in genom takpannorna och genom läkterna och genom takpapperet, så att det dröp i hans säng, vilken tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om kvällarna helt enkelt genom att han lyfte på täcket; och nu när det blivit kallt var sängen hans enda räddning även om dagarna; han var uppjagad ur 28 sitt bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. Då fattade han beslutet att gå till »Fernan».

Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan. Han gick länge utanför med bultande hjärta. Han såg så många klockor, som hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte att han gjorde något illa; men så tänkte han på sin examen och han gick in. Det var en brokig anblick, som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, mässingsinstrument, fortepianos, skodon, böcker, tobakspipor, paraplyn; allt som en människa kan undvara, utom mat och värme.

Han mottogs vänligt av en medelålders fru och framstammade sitt ärende: han skulle fråga om han kunde få något på den här klockan; han hade råkat i en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den snart, den var ett minne.

— Jaså det är ett minne, sade frun med ett försmädligt leende.

Den stackars gossen visste icke att det var den vanliga formuleringen av en sådan låneansökan. Han fick en tia.

— Namnet?

Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. Han ville störta ut, men i dörren möter han tre stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och som säkert icke voro där av samma skäl som han.

— Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara tillsammans i kväll och ha roligt. Här blir strax pengar!

29

Han skämdes, men han stannade och han följde med ut och han rumlade och blev drucken och hemförd. Men han drömde så vackert och han vaknade förvånad; han låg i sin egen säng — med lakan — rena lakan för första gången på sex veckor. Vem hade givit honom dem?

Så kom ångesten över honom! Han hade varit ute och rumlat i går; han hade förstört sin tia; han hade ätit hummer; han hade druckit curaçao! Han hade varit hos pantlånerskan och fallit i rövarhänder.

Han såg åt huvudgärden; där stod en stol, med strykstickorna, ljusbuteljen, vattenkaraffinen, portnyckeln, en uppslagen kardus Hoppet och hans tia; allt väl och ordentligt uppdukat!

Men han hade svårare perser än så; det var då när maten tog slut och han skämdes att gå och låna. Han svalt då, men han läste, läste oavlåtligt och försummade aldrig föreläsning eller kollegium.

En gång fann man honom på sin säng liggande avsvimmad över sin Fysik, som han skulle tentera dagen därpå. Han hade icke ätit på 48 timmar.

Emellertid hade han tagit medikofiln och lade nu in sin ansökan till underläkareplats på Garnisons-sjukhuset, där han skulle erhålla fria husrum och 60 rdr i termin. Hans ansökan beviljades och han gjorde sin första ronde, men föll till golvet, när han fick åse en luxations irättasättande. Fältläkaren, som med detsamma inträdde, blev högst förvånad över att se en liten människa ligga på golvet, blek och i kallsvett; han lyfte upp den stackars gossen och frågade medlidsamt: vem är du, min lilla gosse?

— Jag är underläkare på Garnison och medlem av Fältläkarekåren!

30

Man besparade den lilla krymplingen den förklaringen att ett brott mot reglementet i misstag blivit begånget och han fick stanna terminen ut. Han visste icke att han var puckel!

Så kom han åter till Uppsala och gick på sjukhuset; men det blev allt svårare för honom att reda sig. Men det gick! Tidigt var han uppe om morgnarna och skötte sina affärer, så att han var i arbete klockan 9.

Det hade åter blivit vår och kamraterna hade skilts åt olika håll; några hade gått ut på beväringsmötena, andra till förordnanden i landsorten och andra åter till badorter: han var ensam i staden och såg en förskräcklig sommar för sig i Uppsala, där somrarna kunna vara outhärdliga.

Det var en majdags eftermiddag; han hade suttit i Karolinaparken och läst och gick nu upp på Slottsbacken för att få litet horisont. Landskapet är inte just vackert, men det gav icke heller någon längtan till landet, utan väcker snarare föreställningar om havet; och han var född vid kusten och blev hemsjuk, då han såg ångbåten böka sig fram mellan de gruvliga trädesåkrarna. Och han såg hela sommarens fasor mot sig och han önskade att det var höst igen.

— Nå se det var då tur att jag råkade dig; gå genast till inspektorn och lyft respengar; jag gratulerar! Men skynda dig innan patienten dör!

Conclusion: den lille reste kvällen därpå till Bohuslän för att inträda i sin befattning som husläkare hos en mäkta rik köpman, vilken blivit svagsint av vällevnad. För besväret erhöll han 200 rdr i månaden och vivre, vivre på ett slott vid havskusten. Och han andades åter!

31

Den gamla byggnaden hade uppstått under Ostindiska Compagniets glansperiod på 1700-talet, då nuvarande ägarens förfäder hade samlat en kolossal förmögenhet. Parken var anlagd i fullständigt kinesisk smak efter ett mönster från Cantons omgivningar.

Där fanns akacier och syskomorer, grottor och dammar med guldfiskar och svanor; små bambupaviljonger och fontäner; volierer med fasaner och påfåglar. Åkrarna voro igenlagda och ängarna voro icke slagna i mannaminne. Hela trädgårdsland voro besådda med blommor; där fanns en fruktträdgård med de ljuvligaste träd och en köksträdgård och melonbänkar och jordgubbsland, persikospaljer och vinkast; vart man kom mötte ögat väldiga vaser av äkta porslin från Mingdynastien, och i rummen glänste det dyrbaraste Cracquelée, bredvid Japanska emaljarbeten. Huset var omgivet av verandor med markiser av finaste bambu och nankin; hängmattor funnos anbragta här och där emellan träden, och solskärmar av siden och damast stodo över allt till hands. I svandammarna och kanalerna lågo båtar, men längst ner vid havsstranden låg en kutter med två båtsmän färdiga att hissa på vid kommando. I stallet funnos fullblod och jaktvagnar. Där var med ett ord alla ingredienserna till ett paradis, men där fattades skapelsens krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren, vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en kammartjänares välde: men vad brydde han, den lilla doktorn, sig om människorna, då han för första gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och denna jordens timliga goda.

Han blev yr av det myckna, men glömde icke att 32 befria fången från det tryckande tyranniet, varför också denne visade sig tacksam.

Han och den sjuke sutto ensamma vid middagsbordet och hade var sin betjänt bakom stolen; han åt själv sex rätter mat, de härligaste ostron och friskaste hummer och drack de ljuvligaste viner, under det att den rike mannen satt bredvid och åt kokta höns och mannagrynsvälling. Efter middagen lågo de båda i hängmattor av manillagarn och den sjuke åsåg med avund huru den fattige kandidaten rökte fyrtioriksdalers cigarrer och drack direkt importerad marasquino.

Han seglade ut på havet och lät alla sorger blåsa bort; han rodde omkring på kanalerna och sköt kaniner med revolver; han satt i en kiosk och metade guldkarpar; men det var icke bra, ty dem brukade husfrun göra sig en liten inkomst på om höstarna och därför uppstod meningsbyte, hemlig korrespondens till den sjukes förmyndare, vilket åter gav anledning till utfärdandet av en ukas, som gav doktorn absolut beslutanderätt över allt levande både folk och fä på hela gården.

Augusti månad gick in och han besökte sina trädgårdar; han fann behag i jordgubbarna och skickade upp pojkar i bigarråträden; han prövade persikorna och vindruvorna och fann att de ännu behövde en månad på sig; han lät skörda hela fång med lövkojor, petunier och scabiosor för att sätta i sina mandarin-vaser; han njöt av ögonblicket som ett barn, han visste icke om han skulle få igen sådana dagar. Under sin promenad i trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat 33 begynte bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter han påtog en vit halsduk. Han kom därvid att kasta en blick i spegeln och fann att han var mycket ful. Han gick ner i salongen och gjorde några slag över golvet; där råkade sitta en stor trymå, som gjorde att han kunde se sig hel och hållen; han fann att axlarna sutto för högt upp!

Därpå gick han upp i slottstornet, ända upp till lanterninen och såg på utsikten; han hade trädgården och parken under sig och längst bort havet; han kunde se allt som rörde sig därnere och han såg en ljus klänning röra sig i trädgården.

Han gick ner i stallet och undrade om han skulle kunna sitta till häst. Därpå tände han en stor cigarr och gick utanför trädgårdsstaketet.

När det blev kväll gick han till sjöpaviljongen och tyckte att det var tråkigt, så att han strax gick hem igen och beslöt att tillbringa en del av morgondagen i trädgården.

Han steg upp i tid följande morgon och rakade sig! Han slog upp fönstret och andades provinsrosornas doft och åhörde lövsångarens strofer med ovanlig uppmärksamhet; han knöt länge på halsduken, polerade naglarna, tog hatt och käpp och gick, men möter i dörren en betjänt med andan i halsen: patienten var illa sjuk.

I två dagar satt han inne i sjukrummet och på den tredje fick han resa in till staden för att underrätta om dödsfallet och samtidigt erhålla entledigande.

Just nu när vindruvorna skulle till att mogna 34 och dahlierna började slå ut, måste han lämna paradiset och återvända till Uppsala, utan att ha sett trädgårdsmästarens dotter, ty det var väl hon ändå. Han packade alltså in och återvände till Uppsala.