Читать книгу I Vårbrytningen - August Strindberg - Страница 6

Innehållsförteckning

Det är hans tolfte termin som går in; han läser på graden ännu; inte har han varit lat precis, men han har varit bland det folket, som aldrig kommer sig för att hålla sig framme. Han har sett yngre kamrater gå om sig, men i stället för att sporra honom har detta gjort honom resignerad. Han betraktar sig som Uppsalabo och har inte brått, så länge fadern utan knot skickar honom de sparsamma medlen, ty på de sex åren ha pengarna sjunkit i värde. Hans olycka härrör av hans val av ämne, ty han hörde till den svärm som slog sig på estetik, då det var på modet och man talar om att han skrivit vers, som han lät trycka en gång, vilket han numera förnekar.

Nu hade han blivit fet och med fetman gick ärelystnaden bort, men han behöver sova desto mer. Han besöker därför aldrig annat än en elvaföreläsning, på lilla Gustavianum, ty det drar på Stora och hans hår är förtunnat. Ibland får han där höra en stump ur filosofiens historia, en annan gång ett åttondels kapitel ur Romarbrevet, så ett stycke arkitekturens historia. Han sitter alltid på sista bänken uppe vid fönstret med fri utsikt åt gården; han har alltid fällkniven framme och har gjort djupa studier i xylografien; när han lyfter på den tjocka 24 oljefärgshinnan, kan han bestämma huru många terminer han tjänstgjort vid universitetet, ty han började skära sina initialer på hebreiska redan första terminen, och sedan dess ha borden blott varit målade tre gånger. Han räknar årsringarna, säger han.

När han kommer upp i termin, går han strax till nationen och lånar Nordbergs Carl XII; den skall han sova middag på, ty det bestås inga kuddar i hans skinnsoffa och han har studerat skinnets märkvärdiga egenskaper att först kyla och sedan bränna.

Han röker fortfarande pipa, vilket gör hans rum mindre angenämt att vistas uti. Det är en liten vindskammare i Svartbäcken som han bebott, sedan han först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, möblerna bruna, han har »rökt in» sin kammare själv, säger han gärna med en viss stolthet.

Han äter middag hemma ur mathämtaren och alltid i sällskap med någon likasinnad. Han har alltid 25 halvbuteljer öl vid dörren, och blir samtalet livligt, så kan han glömma sig kvar vid bordet ett par timmar med ölglaset och pipan; men sedan sover han middag till klockan 6 å 7. Då, när skymningen inträder, går han till Phoenix och dricker toddy med en borgare, ty han tycker inte om studenter; de äro för unga för honom och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i ett soffhörn och virvla rök, under det att samtalet, helst ett politiskt, rör sig i jämna opassionerade perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han bli sentimental, som han kallade det, och då berättade han gärna sin historia, varöver han skämdes gruvligt dagen efter. Hans historia var enkel och vanlig och handlade inte om honörn utan om ett fruntimmer.

25

Han hade en passion, som kanske också bidrog att förlänga hans vistelse vid universitetet; han gick på bokauktion. Icke för att köpa böcker och icke läsa, utan för att höra på buden. Han betraktade böcker som typografiska alster; han talade aldrig om titeln eller författarens namn utan endast om boktryckaren.

— I dag går en Amund Laurentzson; vill ni ha en Ignatius Meurer, så passa på om lördag. Ni skulle ha sett en sådan Petrina; den här Niclas Wankijff var mig en stympare.

Borgaren fick stundom åhöra sådana samtal och, som han hade lätt att fatta, gick han sedan och spridde ut bland sina bekanta att t.ex. sextonhundratalets störste författare, Johann Kankel till Wisingsborg hade skrivit ett lärt arbete, som hette Nils Matson Kiöping.

Om söndagarna åt han middag hos sin borgare, varefter de båda gingo i aftonsången och hörde någon S. M. Kandidat.

Så framflöt hans liv — stilla och lugnt; han gjorde aldrig något ont, blev aldrig häcklad, var en god människa, hade alla förträffliga egenskaper, gick i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen.

Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan någon bitterhet mot lärare eller kamrater, lika värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick han in i diskonten och köpte ett trycken i landsorten.

26