Читать книгу I Vårbrytningen - August Strindberg - Страница 5

Innehållsförteckning

Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och var mycket svår att träffa. Han bodde vid kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man aldrig reda på.

På hans tamburdörr, som var försedd med en mattslipad glasruta stod ett otvetydigt anslag: »Träffas endast till kl. 7 f. m.»

Ringde man på, öppnades en helt annan dörr i förstugan och en ondsint äldre kvinna stack ut huvudet och frågade: Vem är det? Svarade man då icke genast hövligt med sitt namn och sin nation, stängdes dörren för evigt. Envisades man med att ringa, tystnade klockan snart av sig själv, eller av någon annan.

Kom man däremot in, såg man sig först i ett naturaliekabinett, med herbarier, uppstoppade fåglar, insektslådor och akvarier; senare i ett förmakslikt studerrum, som bar spår av en halvförgången lyx. Röda schagg-emmor, broderade mattor, nötta kuddar med tapisserisöm, oljefärgstavlor på väggarna, till och med en gammal flamländare av känt namn; ett vackert bibliotek, ett dyrbart mikroskop och ett staffli.

Fastän gammal skolkamrat mottogs man av den 17 tjugofyraåriga misantropen med en konventionell artighet, blandad med misstroende och ovilja.

— Förlåt att jag frågar, men har du galoscher? Får jag besvära bror att torka av sig i tamburen, det är nyskurat och...

Det var alltid nyskurat!

Han tog fram en cigarrlåda.

— Tack, röker du inte själv?

— Nej, aldrig!

— Å! Men då skall inte jag förstöra dina gardiner!

— Gör ingenting, du kommer inte hit för att röka.

— Du är bitter.

— Ånej! Jag erinrar mig, förlåt mitt propos, min första termin. Jag kände mig ensam en gång och bad några gamla vänner från skolan hem en kväll för att dricka ett glas punsch och röka en cigarr. De kommo och rökte fulla mina båda rum, förstörde min skotska matta och väsnades i trapporna. Följande dag kommo de igen och hade en kortlek med sig; dagen därpå åter, men då hade de druckit ur punschen och rökt upp cigarrerna.

— Du skulle ha visat ut dem!

— Det behövdes ej! De kommo aldrig igen!

Visiterna voro alltid stela; han talade endast om vårt gemensamma studium.

Jag ville gärna komma honom närmare, men det lyckades ej; jag ville ha hans historia, men han gav den ej. Kamraterna sa, att han inte hade någon historia, att han var en gammal egoist, som aldrig lånade ut penningar, att man aldrig visste när han fick rekommenderat, ty det stod ej på kartorna, att 18 han levde på räntor och var fader- och moderlös, att han var en odräglig människa.

De grinade åt honom, när de sågo hans bredskyggiga hatt bakom tallarna i kronoparken, där han gick och tog arachnider, de grinade åt honom när de genom fönstret sågo honom vid sitt skrivbord lutad över mikroskopet, de grinade slutligen åt honom när helst han syntes ute och gick till posten, ty han hade stor korrespondens, de grinade som man gör åt det man inte förstår.

Han var otillgänglig, hemlighetsfull, kall, hård.

Om man berättade honom ett dödsfall, sade han: gudskelov; om ett barns födelse: stackars barn, och om en förlovning: infamt! Han såg allting genom mikroskop.

En afton gick jag förbi hans fönster åt kyrkogårdsgatan; rullgardinerna voro ej fällda och lampan brann klart därinne. Mitt i rummet stod han och rökte en cigarr. Han rökte, han som aldrig rökte.

Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke var svårt, då mannen bodde på nedra botten.

Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en stund lade han bort den och gjorde sig redo att gå till sängs. Han flyttade fram nattduksbordet till huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken. Därefter bar han fram en stor glaskupa, ett akvarium och ställde det försiktigt på bordet; som lampan stod på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en levande varelse syntes röra sig. Han återkom nu från det yttre rummet med en död groda förvandlad till ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot rutan.

19

Nu tog han med pincetten några muskelknippen från högra femur och förde ned i vattnet; då blev där ett liv bland algerna; rudyngel och salamandrar kilade om varandra och bakom en buskig Enteromorpha stack nu ett rosenrött finger fram, och så ett, tills en vacker Medusa hjulade fram och lade sig på rygg; öppnade så munnen och fattade med de skära fingrarna de ännu skälvande muskelfibrerna och åt.

Då log den tjugofyraåriga misantropen så gott, så gott mot sin skyddsling. I detsamma stack den ondsinta gamla kvinnans huvud upp över hans axel och hon lade sin hand på hans arm och lutade sig helt förtroligt ned över glaset för att se på!

Vem var den människan? Åter gåtor!

Kvinnan försvann; han gick till sängs, låg en stund och njöt av att se sin tystlåtna vän hjulande taga sin motion på maten; därpå fördjupade han sig i en bok och jag gick.

En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet!

Han blev ond och svarade intet!

Samtidigt härmed cirkulerade en annan mystisk historia. En ung student, mycket flitig och med stor håg för studier, hade i brist på medel att fortsätta redan lagat sig i ordning att lämna Uppsala och ge sig okända öden till mötes i huvudstaden. I avskedets stund kommer postbäraren med ett rekommenderat brev innehållande en penningesumma jämte 20 löfte om lika mycket varje månad, så länge han studerade och var flitig.

Stilen var förvänd och underskriften pseudo. Historien cirkulerade tills den blev gammal och den lyckliga unga studenten korresponderade med sin okände under en pseudonym poste restante.

Jag gissade på enstöringen och var nog indiskret att åter en gång fråga honom. Han bevisade mig det omöjliga häruti, ty han skulle visst icke korrigera de stora styrande lagarna, som årligen utgallra ur det alltför stora antalet av studerande; i kampen för tillvaron visar sig vem som för naturens höga ändamål är lämpligast att fortvara!

— Och vem är det?

— Den starkaste, naturligtvis!

— Och de andra?

— De må gå under.

— Är detta ett ändamål?

— De starkare behövde deras död för sin tillvaro.

— Fy, sådana lagar!

— Jag har icke stiftat dem!

Därvid blev det; jag trodde honom!

En vacker dag såg man i tidningen att han tagit kandidaten. Ingen visste att han tenterat. Han disputerade strax därefter med högt betyg och så var han försvunnen.

Tre månader senare erhöll jag ett brev: Aix, Bouches du Rhône, Provence. Det var från honom.

Det andades levnadslust och gott mod. Han bodde hos rika släktingar i den vackraste trakt av Frankrike, två mil från Medelhavet och eklaterade nu 21 sin förlovning efter att ha varit trolovad i fyra år! Och det visste ingen!

Han skrev bland annat!

»Det var oklokt av mig att vara hemlighetsfull i en småstad; hade jag talat mer om mig själv, hade man icke talat så mycket om mig! Jag skall ändra taktik.

För att slippa bli föremål för vidare samtal skall jag för dig avslöja alla mitt livs hemligheter på en gång.

Vem är jag? Ack! Kamraterna ha sagt det så många gånger, jag har själv bekräftat det, men du tror icke! Du vill alltid ha något intressant! Jag är vad man tar mig för — en obetydlighet, en egoist; jag fruktade nog ofta att man skulle ta mig för ett snille, och då hade min frid varit all! Jag läste in mig för att så snart som möjligt byta Uppsala mot Provence; du tror att det var för vetenskapen! Vetenskapen var för mitt nöje! Uppsala var för mitt nöje, ensamheten för mitt nöje! Du tror man lever för att gagna; tro icke det!

Vad de anonyma penningsändningarna beträffar, så voro de anonyma, därför att jag icke ville öka mina ovänners tal. Tror du att han skulle ha förlåtit mig det någonsin, han som aldrig kunde lida mig!

Jag är även skyldig dig förklaring över ett par mörka punkter i min Uppsalahistoria. Hör då!

Mina kyrkogårdspromenader vid lyktsken gällde en rar lumbricus-art som jag höll på att beskriva till Vetenskapsakademiens Översikt. Min vetenskapliga (ha! ha! ha!) avund tillät mig icke röja mig, med fara att bli misstänkt som liktjuv!

22

Till sist min historia! Premisserna till denna förtorkade existens, orsakerna till denna världsföraktares mångåriga kval och bitterheter, jag är skyldig dig hela sanningen, ädle vän!

Jag var blott sju år, en liten ljuslockig pilt, med ett öppet ofördärvat sinne, då jag började röka cigarr. Passionen tilltog i sådan grad, att jag vid inträdet på Gymnasium hade ådragit mig en kronisk magkatarr: när jag kom till Uppsala hade levern även blivit lindrigt afficierad! Tänk levern! För att spara tid uppsköt jag brunnskuren till efter examen! Vattnet i Aix är förträffligt och jag är på bättringen, men icke fullt återställd, som du kan höra! Jag känner dock dag för dag huru olyckorna upphöra, huru ödet tröttnar att förfölja mig och huru människorna förbättras — jag har redan sett en ängel här nere!

Det var min historia! Går den inte an!

Skall den vara krångligare! Det är inte så krångligt här i världen som du vill tro. Jag undrar om du inte skulle behöva komma hit ner!»

Följande dag emottog jag åter ett brev: Aix, Bouches du Rhône, Provence.

Det innehöll endast detta, som avlyfte den sista stenen från mitt bröst.

P. S. Jag glömde säga dig vem den gamla avskräckande kvinnan var, som framlevde sin gåtfulla existens i mitt kök! Det var min städerska!

D. S.

23