Читать книгу Elsa Finne I-II - Axel Lundegård - Страница 10

Innehållsförteckning

På hösten förbereddes Elsa af prosten i Tibble till sin första nattvardsgång, men samtidigt fortgick undervisningen i hemmet under farmors ledning. Det var läxläsning, det var bleka döden för all kunskap, historien torkade in till ett schema af årtal, namn och händelser utan bakgrund, naturläran magrade till ett skelett, hvars beniga fakta föllo i sär och endast belamrade minnet.

Farmor började bli gammal. Det kunde hända, att hon slumrade till midt under en lektion. Då gingo Elsas tankar sina egna vägar.

Tre timmar om dagen öfvade hon sig på klaveret i salen, lät fingrarna löpa genom allsköns skalor och sonater, medan ögonen samtidigt frossade från sida till sida i en »rolig bok», som stod uppslagen på notställaren. Farmor, som höll sin dörr öppen för kontrollens skull, fäste sig aldrig vid repertoarens enformighet; för henne var ljudet vittnesbörd nog.

Att läsa hade blifvit Elsas passion, och roliga voro alla böcker, som gåfvo näring åt hennes fantasi: tidningsföljetonger med hårresande skräckscener i öfversättning och franska dussinromaner i original slukade hon med samma intresse. Men i den brokiga samling band, som bildade biblioteket på Ryd, fann hon också mamsell Bremers Teckningar ur hvardagslifvet och Herta eller en själs historia, Tegnérs Samlade skrifter, Shakespeares Dramatiska arbeten i C. A. Hagbergs öfversättning; och långt framåt morgnarna brann lampan på hennes nattduksbord, och vida omkring i inbillningens riken flög hennes unga längtan, speglande sig i alla vatten, där det fanns en himmel på djupet.

Om kärlek drömde hon först och sist: om Romeos och Julias, om Axels och Marias kärlek — en hägring af öfversinnlig salighet i den rena luften öfver en vaknande natur. Det var vår och det var morgon, och känslans bleka brodd, som dittills trefvat i mörker, sköt bäfvande upp ur myllan, i väntan på värme och ljus.

Det unga jaget, som utvecklats i ensamhet till ett medvetet tänkande och kännande väsen, såg sig plötsligt som medelpunkt i en värld full af under och famlade aningsfullt efter ett annat väsen att sluta sig till och förtro sig åt: en jämnårig like eller en äldre vän.

Hon längtade, men hennes längtan hade intet bestämdt mål; var blott en stilla förbidan, att lifvet skulle träda henne till mötes, likt en gammal välvillig trädgårdsmästare, med blommor i sin ena, frukter i sin andra hand. —

Två gånger i veckan fick Stefan, kusken, sätta på sig sitt slitna livré och spänna de gamla vagnshästarna för den gamla kaleschen. Klädd i sina bästa kläder, med bibel och psalmbok och Lindbloms katekes under armen, steg Elsa upp och satte sig på de malätna vagnsdynorna. Hennes hållning var mer än värdig, hon kände sig som en helt viktig personlighet, föremål för allas intresse, sin familjs framtid och hopp. Och stolt som en drottning höll hon sitt intåg i Tibble, där de tunga hjulen dånade så hårdt mot den ojämnt stensatta långa gatan, att alla stadens fruar kommo flygande fram till fönstret för att se hvad som passerade. Det var fröken Elsa Finne från Ryd. Hon smålog hvar gång hon såg dessa ansikten, flattryckta mot rutorna, hon kände det som om de hyllat henne personligen med sin nyfikenhet.

Utanför prästgården hejdade Stefan hästarna med ett elegant ryck och hjälpte fröken ur vagnen. Där inne sutto läskamraterna redan omkring bordet i stora salen, och prosten kom och undervisningen tog vid. Prosten var en enda stor klump af godmodighet och välvilja, men hans svällande mage och dallrande kinder förkunnade köttets evangelium, till trots för den religion han bekände med sin tunga. Därför höll han sig också strängt till texten och inlät sig aldrig på vidlyftigheter i utläggningen. Han var nöjd om läsbarnen snällt lärde sig sina läxor utantill.

Läxorna bestodo mestadels af katekes och bibelspråk, som Elsa redan läst för farmor. Alltså fann hon ofta tillfälle att lysa med sina kunskaper, men eljes tänkte hon mest på annat. Med sin religiösa öfvertygelse var hon redan på förhand så godt som färdig. Allt som talade till känslan och fantasien hade hon tagit fasta på och däraf danat sig en kristendom, som i sina allmänna grunddrag motsvarade hennes religiösa behof och som också, i sin egenskap af känslostämning utan fasta konturer, kunde lämpa sig till bakgrund för prostens enkla dogmatik.

Hon visste, att det fanns människor, som icke trodde på Gud. Pappa hörde nog till dem, han gick aldrig i kyrkan och läste aldrig i bibeln. Med magisterns religion hade det visst också varit klent beställdt, han hade ju berättat, att Gud blifvit afskaffad i Frankrike under revolutionen. Men Gud fanns nog i alla fall. Hvem skulle det väl eljes vara, som tände alla stjärnorna på himlahvalfvet en vinterkväll? Ja, hon visste nog, att stjärnorna skulle föreställa världar, magistern hade en gång förklarat solsystemet, men hon kunde icke fatta det, hon förstod aldrig, hvem som ursprungligen tändt alla dessa kretsande gnistor i det blå. Därför höll hon sig helst till det gamla och föreställde sig Gud som en gammal man, stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stödjande sig så hårdt på stafven, att dess brodd ofta trängde genom emaljgolfvet och lämnade efter sig små hål, genom hvilka en och annan glimt af himmelens härlighet strålade ned till jordens mörker. Men att Gud skulle hålla så noga reda på människorna, trodde hon icke. Hon undrade just, om icke farmor i det fallet såge en smula smått på Gud, därför att hon icke kunde fatta Hans storhet — liksom en myra icke kan bilda sig en föreställning om en människa — — —

Om detta och om mycket annat skulle hon gärna velat tala med prosten; men stackars prosten skulle nog bara bli förlägen och hosta och stamma, som han alltid gjorde, när han icke visste, hvad han skulle säga.

Prosten blef dessutom sjuk strax efter jul, så att komministern måste öfvertaga konfirmationsundervisningen.

Han var lång och mager med lingult, slätkammadt hår, blekt helskägg och vattenblå ögon, klar färglös hy och en stämma utan klang. Hans väsen gaf ett obestämdt intryck af halfsläckt eld, och den religion han förkunnade med sin lågmälta röst liksom darrande af inre rörelse, var af helt annan art än prostens högljudda och torra utläggningar öfver dagens läxa. Tron tycktes ha genomträngt pastorns varelse och präglat den med ett hänförelsens allvar, som måste ha funnits hos det gamla testamentets profeter eller hos de heliga martyrer, som beseglat sin bekännelse med sitt blod. Väl kunde han tolka lagens bud med skrämmande allvar, men han underlät aldrig att efteråt låta evangelium lysa; och visserligen målade han fördömelsen och fördömelsens ort med heta färger; men han kunde också framställa saligheten så, att det växte vingar på åhörarnas själar. Allt detta gjorde starkt intryck på Elsas fantasi. Hela hans personlighet verkade eggande, och hvad hon hörde berättas om hans enskilda lif, bidrog i sin mån till att befästa hans makt öfver hennes inbillning. Han var son till en förfallen skoflickare, som dött på fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och förödmjukelser hade han kämpat sig fram. När han för fem år sedan kallades till komminister i sin födelsestad, lefde hans mor ännu, och ehuru han som en god son sökte upprätta den fallna, fortsatte hon sitt lastbara lefverne, tills hon en morgon fanns död, synbarligen under rusets inflytande, i ett dike utanför södertull. Själf vigde han några dagar senare hennes stoft åt den eviga hvilan och vände sig därvid till barmhärtighetens Gud med en brinnande bön om frälsning för hennes själ.

Genom förödmjukelser och lidanden hade hans väg gått fram! Han var också förenad i ett barnlöst och olyckligt äktenskap med en kvinna, som icke var honom värdig, en sjuklig och nervös kinkblåsa af retligt lynne. Hur måste han icke ha lidit däraf! Det dämpade och melankoliska i hans väsen stammade nog djupast från denna sorgens källa. Där fanns ju knappast någon ljuspunkt i hans yttre lefnadsomständigheter. Hans hustru delade visst icke ens hans tro! I alla händelser syntes hon aldrig i kyrkan, då han predikade. Få människor kände henne för öfrigt, ty hon var inbunden och umgicks så godt som med ingen; men i hela församlingens ögon var pastor Tibell en beklagansvärd man.

Elsa fattades snart af en svärmisk beundran för sin religionslärare. Hennes förnuft och känsla gaf sig ödmjukt i hans väsens våld. Den tomhet, magistern lämnat efter sig i hennes själ, fylldes nu af en ännu härligare människobild; han blef för hennes inbillning ett förkroppsligande af kristendomens innersta väsen, af den godhetens och barmhärtighetens religion han förkunnade. Hur ljuft att vid hans hand föras fram till altaret för att anamma det sakrament, som skulle bekräfta hennes upptagande i den kristna församlingen. Hur ljuft att nu, som vuxen kvinna, af honom vigas till Kristi brud.

Allt eftersom det led framåt tidpunkten för den högtidliga akten, blef hennes känslolif mer och mer exalteradt. Hon lefde under ett andligt högtryck, som kom hennes ögon att skina med en underbar glans, och mer än en gång hände det, att religionslärarens blick, liksom bländad däraf, vek åt sidan med ett förläget uttryck; ty pastor Tibell var en erfaren och samvetsgrann Herrans tjänare, och det var icke första gången han hos en kvinnlig konfirmand iakttagit denna blickens illumination, som visserligen först och främst vittnade om himmelsk hänförelse, men som utan tvifvel ofta hade en jordisk bottensats. Han visste ju, att den yttre människa, hvarmed Skaparen i sin nåd beklädt hans själ, icke var frånstötande, snarare sympativäckande och intressant. Han var icke alldeles okänslig för de tecken därpå, som han glimtvis uppsnappade — ty en präst är icke mer än en människa; men att dröja inför dem, att själfbehagligt spegla sig i dem, var honom icke tillåtet.

Aldrig hade han haft en lärjunge, som skänkt hans hjärta en ljufvare tillfredsställelse än denna lilla Elsa Finne; ty han kände, att han öppnat nya horisonter för hennes själs längtan. Hon var idel tro af hans tro och kärlek af hans kärlek. Därför skulle hon också begå H. H. Nattvard med det rätta sinnelaget.

Hon var i sanning hans andas barn. Icke underligt att där i hans själ fanns en gnista af skaparens kärlek till sitt verk. Men intet vidare!

Intet vidare, Johannes Tibell! Den Onde är listig i att lägga snaror för människornas fötter — och hur skulle han icke triumfera, om han lyckades bringa en Herrans tjänare på fall!

Våren var redan i luften, solskenet blef varmare för hvar dag, och pastor Tibell kände sig förunderligt matt, där han vandrade framåt gatan mot sitt sollösa hem. Han såg tärd ut, med djupa gropar under ögonen; men han gick och smålog för sig själf, som om han tänkt på något vackert. Han tänkte på sitt käraste nattvardsbarn, på det underbart själfulla uttrycket i hennes ansikte, på de mörka ögonens strålande religiösa hänförelse och — han slöt sina ögon energiskt — nej, visserligen icke på hennes spensliga lilla gestalt och än mindre på barmens rundning! Han var en gammal och en gift man och därtill en Herrans tjänare! —

En natt hade Elsa en underlig dröm. Hon såg sig själf i skira, hvita kläder mödosamt vandra uppför en brant och lång väg, som ledde rakt in i himmelrikets klarhet, där Kristus stod i skinande kläder, väntande med öppen famn. Hårdare och hårdare slog hennes hjärta, och redan från fjärran sjönk hennes blick med salig hänryckning in i hans. Hans hår var som solsken, hans skägg var som hans hår, han ansikte strålande som lyckan, hans ögon tindrande blå. Salighet genomstrålade hennes varelse, då hon kom honom nära; hon svindlade och föll, men fångades af hans armar och väcktes af hans kyss.

Hans kyss var skönare än allt hon drömt, var lycka, lyft upp till himmelns höjd, famnande öfver evigheten.

Likväl vaknade hon med en blygsint förnimmelse af, att hon aldrig skulle kunna förtro sin dröm åt någon lefvande människa. Hon rodnade också själf hvar gång hon i ensamheten tänkte därpå.

Blek som om hjärtat sugit allt blod från hennes kinder, stod hon konfirmationsdagen framför altaret. När pastorn välsignande lade sina händer på hennes hufvud, kände hon det som om hetta strålat ut från hans fingerspetsar.